”Målande på filmduken” – artikel för Konstvärlden 4/2014

09Sep14

Deras kreativa haverier, självupptagenhet och brustna hjärtan. Filmkonstnärer har alltid varit tacksamt stoff för målande långfilmer. Filmhistorien bjuder på både banbrytande och klyschiga porträtt. Filmskribenten Fredrik Söderlund träder bakom duken för att hitta de bästa exemplen.

kinopoisk.ru

Vincent Van Gogh är nog den konstnär som har skildrats flest gånger genom filmhistorien. Den mest kända är Han som älskade livet (1956) med Kirk Douglas i huvudrollen. Den är dock långt ifrån den bästa. Men det finns två andra filmer som sticker ut desto mer.
Innan Short cuts-regissören Robert Altman gick bort planerade han en film om New Yorks konstvärld och att kalla den Paint, kort och gott. Lyckligtvis hann regissören med att ge sitt avtryck på konstnärsbiografin om Vincent van Gogh och hans bror innan han dog. Filmen Vincent & Theo (1990) är en intim inblick i ett dystert öde. Det är ett nedtonat gestaltande av en konstnär som var tvungen att skapa för att leva. Den fyra år yngre brodern Theo ges lika mycket utrymme. Den destruktiva syskonkärleken sätts i ett nödvändigt och rättvist ljus. Regissören Robert Altman försöker visa oss världen som van Gogh såg den. Ibland förvrängd och skadad. Oftast vacker och full av skönhet.
Skådespelaren Tim Roth har dåliga tänder, precis som van Gogh, dricker målarfärg i martyrisk protest och svänger i humör som en pendelklocka.

Maurice Pialats film om samma konstnär, Van Gogh (1991), skildrar hans sista två månader i livet och inleds med ljudliga penseldrag i djupblått. Van Goghs spirande och mörka sinne förvärras hela tiden av hans gömda syfilis, en diagnos som läkaren i filmen döljer för både brodern Theo och alla i konstnärens närhet. Vincents spända förhållande med sin omgivning och ständiga utflykter med prostituerade Cathy blir en växande frustration. Hans skamlösa martyrskap är både förståeligt och patetisk. Vi slipper dock myten om det avskurna örat. Istället klarnar bilden om en förvirrad själ som jobbar för mycket och kör hälsan i botten. Enligt Ernst Billgren lämpar sig den tidiga modernismen med konstnärer som van Gogh väl.
– Skildringarna av den eran, både i böcker och på film, färgade en hel generation och skapade en konstnärsroll som många har kopierat. Jag tycker också att det skulle vara intressant att se en skildring av Lucas Cranach eller någon annan 1400-1500-talskonstnär. Någon som jobbar i sin verkstad tillsammans med lärlingar och andra.

edvard-munch

En mörkt och mästerligt Munch-porträtt
En annan av den tidiga modernismens största är så klart Edvard Munch. Britten Peter Watkins djupdykning i norrmannens liv mellan åren 1884 och 1895 är ett av filmhistoriens skickligaste konstnärsporträtt. Tv-filmen Edvard Munch (1974) producerades av norsk tv och kastar oss rakt in i ett livsöde kantat av familjetrauman, svartsjuka och en i folkmun hatad känsloskildrare. Vi lär känna konstnären som ett tillbakadraget och missförstått geni med några få beundrare. På grund av sin envetna vilja att beskriva människans mörkaste vrår blir han ständigt anklagad för att vara sinnessjuk. Karaktärerna tittar ofta rakt in i kameran med skuld i blicken. Det närgångna får en genomborrande effekt.
Peter Watkins lyckas återskapa målningarnas uttryck och melankoliska ton genom att både göra analytiska betraktelser med sin egen berättarröst och använda samma färgskalor i fotot. Filmarna hade dessutom tillgång till Munchs originalmålningar.

Det kvinnliga geniet i skymundan
Bille Augusts Balladen om Maria Krøyer (2012) är ett lyxigt och stabilt hantverk. En typisk konstnärstragedi av klassiskt snitt. Marie Krøyer fick aldrig något ordentligt utlopp för sin talang. Hennes man och nationalklenod P.S. Krøyer satte ständigt käppar i hennes kreativa hjul. Hans eskalerande sinnessjukdom blir en för stor börda och en utdragen skilsmässa splittrar familjen. Bille August tar med en del klyschor som är svåra att undvika just för att de förmodligen är sanna. Konstnären och hans kvinnliga musa, det galna geniet, frun som det ofrivilliga offret och så vidare.

Camille Claudel

Skulptören Camille Claudel levde mellan 1864-1943. Hon var både älskarinna, student och musa till August Rodin. När hon blev lämnad av honom gjorde hon sina mest gripande verk, men blev successivt paranoid och inlagd på sinnesanstalt 1913.
Filmen från 1988 med samma namn som konstnären är ett mästerligt exempel när det kommer till att beskriva lärling- och mästare-problematiken.
Camille Claudel är ett sorgligt bortglömt kapitel i konsthistorien. Många av hennes skulpturer kan mätas med läromästaren Auguste Rodins. Hon var dessutom ett talande bevis på hur ett mansdominerat skrå lyckades förskjuta och ignorera en talang på grund av sitt kön.
Den franska regissören och fotografen Bruno Nuytten komponerar sin film om Claudel som en storslagen opera i tre akter där den fransk-libanesiska kompositören Gabriel Yareds lyhörda musik ger magnifikt understöd.
Den destruktiva kärleken till Auguste Rodin är filmens kärna och pulserande hjärta. Den ger även en inblick i en kravtyngd skapandeprocess och hur bränslet till inspiration både försöker finnas och samtidigt spirar.
– Den största skillnaden mellan manligt och kvinnligt är att i de flesta manliga konstnärsfilmer står konstnärskapet i fokus. I filmerna om kvinnliga konstnärer handlar det däremot nästan alltid i första hand om relationer och deras olika kärleksaffärer vid sidan om. Konstnärskapet är något som liksom kommer på köpet, säger Astrid Söderbergh Widding som är professor och docent i Filmvetenskap och rektor för Stockholms universitet.
Sedan nämner hon filmen Frida (2002) om Frida Kahlo som exempel.
– I den filmen är hennes passionerade och komplicerade äktenskap med Diego Rivera ett centralt tema.

 andrei rublev

Konstnären som åskådare av sin samtid
Den ryska regissören Andrej Tarkovskijs film Den yttersta domen – livsdramat Andrej Rubljov (1966) handlar om konstnären med samma namn. Rubljov var munk och levde mellan 1360 och 1428. Han målade fresker och ikoner och räknas som den främste av Rysslands religiösa målare.
I Tarkovskijs film går Rubljov omkring som en vålnad och stilla bejakare genom ett Ryssland som förfaller och rivs isär. Han förmår inte att hitta kraften till att skildra sin samtid utan hämmas och försöker snarare hitta sin inre röst.
Regissören Tarkovskij använder sig av stark symbolik och ett hypnotiskt bildspråk för att få oss att verkligen känna när Rubljov återskapar sitt lands blodiga förflutna. Filmen berättar hur trauma förlöser kreativ stagnation och hur besvikelse över den mänskliga rasen förlamar istället för förlöser. Just detta gör filmen ständigt aktuell och en lika gripande som märklig upplevelse. Andrej Rubljov är Astrid Söderbergh Widding absoluta favorit i genren.
– Men det är svårt att kalla den för en ren biografifilm där bara en person har huvudrollen. Här skildras inte bara målaren utan också konstnären som hantverkare. Även alla människor runt omkring. Hela filmen blir en del av en magnifik historisk fresk.

Skapandeprocessen.
Konstnärsskildringar på film har ofta en tendens att romantisera konstnärslivet, konstaterar Astrid Söderbergh Widding.
– Även eländet framstår i ett rosa skimmer. Det som ofta saknas, och som är svårt att fånga, är själva skapandeprocessen, säger hon.
Men det finns dock undantag. Få filmer genom historien har lagt lika stor tyngd vid själva processen som fransmannen Jacques Rivettes Cannes-belönade film Den sköna satmaran (1991). Handlingen kretsar kring den fiktiva målaren Frenhofer. När han får besök av den yngre konstnären Nicolas och flickvännen Marianne väcks tankarna till hans ofullbordade verk La Belle Noiseuse. Marianne blir så småningom den nya modellen och vändningen för Frenhofers nya livsfas.
Regissören Jacques Rivette vägrar att falla för klichéer och modellen framställs för ovanlighetens skull endast som konstnärens redskap och inspiration. Aldrig som ett kärleksintresse, en distraktion eller en erotisk frestelse. Förhållandet förblir professionellt. Ständigt med siktet inställt på att omvandla, levandegöra och gestalta.
– Det är svårt att filma en konstnärsprocess eftersom slump, tur och missuppfattningar spelar så stor roll när det kommer till slutresultatet. Boxning och målning är det svåraste som man kan visa på film, man ser alltid när det är fejkat, säger Ernst Billgren.

La_Belle_Noiseuse_6

Thrillerkungen Henri-Georges Clouzots Mysteriet Picasso (1956) är en blandning mellan spelfilm och dokumentär. Den inleds med citatet:
”för att se vad konstnären tänker kan man följa hans hand, till skillnad från en kompositör”. Och det är precis det publiken får göra, varvat med pausprat med Picasso. Den visuella inramning är klärobskyr där Picasso står i sin nedsläckta ateljé. Allt ljus riktas mot målningarna och processen. Filmen är en särpräglad inblick i hur en konstnär faktiskt tänker mitt i skapandet. I det ögonblicket som penseln eller pennan möter duken.
– När det gäller att fånga skapandet har en film som Mysteriet Picasso en fördel i och med att konstnären så att säga spelar sig själv, säger Astrid Söderberg Widding.

Kärlekens kranka blekhet
Det finns så klart en hop misslyckade filmer om konstnärer. Förfallet är beskrivet som lockande och som en utopisk vardag. Stereotyperna radas upp där berusningar på barer, kärleken och kvinnan som outtömlig musa i princip alltid är i fokus. I Mick Davis film Modigliani (2004) lyckas förmodligen alla klyschor betas av, där den främsta tyngden ligger på konkurrensen och hatkärleken till Picasso. När känslospektrat får stå i förgrunden så är det inte helt oväntat kärleken till någon annan i personens liv som blir måttstock och koncentrat. Denna problematik gäller också för Love is the devil (1998) om Francis Bacon och Min älskade Picasso (1996).
– Klyschan framför andra gäller konstnären som outsider. Som missförstådd och drabbad av motgångar men med en tro på den egna konsten som trots allt bär. Och då gärna en musa vid sin sida, säger Astrid Söderbergh Widding.
Ernst Billgren fyller i:
– Den vanligaste klyschan är att humöret hos en konstnär syns i målningen.

modigliani_5

Trovärdiga porträtt?
Ibland framställs filmvärldens version av konstnären som en romantiserande bohemsaga. Då och då som en lidande martyr. De mest lyckade filmerna koncentrerar sig på att porträttera ett psyke, en manisk konstnärsprocess och hur konstnärer hänger sig åt lusten att skapa. Devisen att ”den bästa konsten kommer ur lidande” gör sig ofta påmind men sällan ur ett glorifierande perspektiv. Konstutövarna känner smärta, motarbetas av etablissemanget och ligger alltid steget före sin tid. Detta gör dem till legendarer och bittert nog att uppskattningen kommer efter deras död.
Konstnärers livsöden är visserligen tacksamma att applicera på en filmlins, men så länge det görs med samma brinnande entusiasm av filmarna bakom merparten av de diskuterade filmerna i texten så segrar det autentiska och icke förljugna.

Filmer i texten med betyg:
Mysteriet Picasso, 1956 (4)

Den yttersta domen – livsdramat Andrej Rubljov, 1966 (4)

Edvard Munch, 1974 (5)

Camille Claudel, 1988 (4)

Vincent & Theo, 1990 (4)

Van Gogh, 1991 (4)

Den sköna satmaran, 1991 (4)

Min älskade Picasso, 1996 (2)

Love is the devil, 1998 (3)

Frida, 2002 (3)

Modigliani, 2004 (2)

Balladen om Maria Krøyer, 2012 (3)

Balladen om Marie Krøyer

Advertisements


No Responses Yet to “”Målande på filmduken” – artikel för Konstvärlden 4/2014”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: