”Filmerna som trotsar havet” – artikel för Livet ombord

27Sep14

allislost-image

Tidigare i år hade Robert Redford-filmen All is lost premiär. Han är själv ute på det öppna havet med sin båt när katastrofen inträffar. Människan och havet har många olika skildringar genom filmhistorien. Filmskribenten Fredrik Söderlund ger sig ut bland vågorna och hittar några klassiska exempel.

All is lost (2013) börjar med ett brev. Sedan får vi följa ”Our mans” (han kallas bara så) kamp från åtta dagar tillbaka. En container på drift gör ett stort hål i skrovet och det blir början på en klassisk överlevnadsstrategi mot havet som vi känner det – oberäkneligt, ibland en fiende ibland den vackraste vännen. I den här karaktärens fall är vattnet något som måste övervinnas där båten blir ett skydd och så småningom ett test på uppfinningsrikedom och ingenjörsanda. Filmens andemening är en utfärdad varning – ge dig aldrig ut på havet utan vana och beredskapskunnande och underskatta aldrig en naturkraft. Det kan gå från skönhet till katastrof på bara några minuter.

Två katastroffilmer
”We’re gonna need a bigger boat” Ett klassiskt citat från Hajen (Jaws, 1975). Vi vet utgången men fascineras av filmens briljanta spänningsuppbyggande varje gång. Det spelar liksom ingen roll hur många gånger du ser Steven Spielbergs genombrott.

Om vi bortser från en mekanisk haj som statiskt flyter fram som en u-båt så har filmen många dimensioner. Det är dels en katastroffilm som kan kopplas till något som gick snett i evolutionen och en djurskräckis som säkerligen satte fobispår hos delar av badare i flera år framöver. Att jämföra med Alfred Hitchcocks Fåglarna (The Birds, 1963).
Hajen var också filmen som skapade uttrycket blockbuster – spektakulära filmer gjorda för att chockera publiken, dra in mycket pengar och spridas på så många biografer som möjligt.

Jaws

En helt annan sida av katastrofmyntet är Ronald Neames S.O.S. Poseidon (The Poseidon Adventure, 1972) där några passagerare (ledda av Gene Hackmans pastor Scott) försöker hitta ut från ett fartyg som har kapsejsat. Trots att filmen har 40 år på nacken är de kaosartade scenerna när allt från människor och inredning flyger handlöst i restaurangen imponerande i sin dataeffektbefriade direkthet. Katastroffilmernas gyllene tid var i början av 70-talet. Poseidon är en av fortfarande en av de bästa.

Flottar och kanoter
John Boormans obehagliga klassiker Den sista färden, (Deliverance, 1972) utspelar sig visserligen inte på en båt utan i en kanot. Men filmen är ändå intressant i sammanhanget. Här är människan för naiv när den tror att den kan bemästra en hård omgivning som inte visar någon pardon. Och som sig bör så vinner naturen alltid. Att kvartetten, med machomannen Burt Reynolds i spetsen, dessutom klampar in på invånares ”revir” var en mer eller mindre medveten symbolik för Vietnam-kriget.
Som en systerfilm hittar vi The river wild, 1994 med Meryl Streep som flottexpert och Kevin Bacon som psykotisk mördare. Skillnaden här är att Gail (Streep) är mer beredd på vad hon ger sig in i och är mer erfaren. Även här slår naturen tillbaka, men floden både hjälper och stjälper. I Den sista färden är den bara ett helvetiskt hinder som besättningen måste ta sig igenom för att överleva.

Deliverance-by-Bill-Gold

Den mest klassiska flottresan är ändå den om norrmannen Thor Heyerdahl och hans expedition. Han lär ha sagt: ”Vi ska överge oss till strömmar och vind som Tiki gjorde. Visa att världshaven inte var barriärer, utan vägar. Inte hinder utan leder”. Med andra ord bevisa för en hel forskarvärld att det faktiskt var möjligt för sydamerikaner att upptäcka Polynesien innan Columbus. Joachim Rönnings film från 2012 om Kon-Tiki-äventyret är heroisk och lite väl hjältedådstyngd, men ändå en skildring av att trotsa och övervinna. Att bokstavligt talat inte låta hoppet dras ner i havet. Som ett komplement finns också den Oscarsnominerade dokumentären från 1950 som Heyerdahl gjorde under expeditionen. Den är både mer rörande och fantasifull.

Thriller och klaustrofobi
Kan man verkligen kalla livet på en båt klaustrofobi trots ett vidsträckt hav runt omkring. Det kan man absolut? Fråga till exempel thrillermästaren Hitchcock. Han kallade sin film Livbåten (Lifeboat, 1944) ”ett mikrokosmos av kriget”.
Nio stycken personer tvingas överleva tillsammans på en livbåt efter en torpedoattack. Livbåten har förmodligen filmhistoriens minsta inspelningsplats och en kommentar som sammanfattar dilemmat är ”the bigger the ocean, the smaller the boat”. Det vidsträckta havet bidrar till en större tomhetskänsla när alla passagerare befinner sig på en liten yta under samma villkor.
En annan film i sällskapet är Roman Polanskis debutlångfilm Kniven i vattnet (1962) där ett par motvilligt upp en liftare. Han kommer med på seglingsturen, men irritation och maktspel uppstår. Han är beräknande och förför kvinnan på båten. Polanskis film är både långsamt krypande och kuslig i sin minimalism.
För att känna den största panikkänslan får vi gå under vatten. Säg båt och klaustrofobi i samma mening och de flesta tänker nog på Wolfgang Petersens (även regissör till Den perfekta stormen, 2000) stora genombrott Ubåten (Das Boot, 1981). Vi känner matbristen, ohygienen och uppgivenheten. Enligt utsago höll regissören skådespelarna inomhus under hela inspelningen för att de skulle få rätt glåmighet i ansiktet. Filmens stora stjärna är dock ljudet. Det knarrar, brummar och gnisslar. Dånet från jägarbåtarna vid ytan blir som varningstrummor. Vi vet att det är en fråga om sekunder innan helvetet brakar loss.

knife in the water_Leon-Niemczyk-Zygmunt-Malanowicz by Roman Polanski

Hjälteepos
Eftersom pirat och kapten-filmer är en genre i sig kanske de inte riktigt passar in här, men Master and commander (2003) med Russell Crowe som havshärskare måste få vara med på något hörn. Den är episk, storslagen och en havsfilm i ordets rätta bemärkelse.
Under Napoleon-tiden seglar kapten Jack (Crowe) runt Sydamerika för att följa och övervinna ett franskt fartyg. Oddsen är emot honom – han har ett mindre skepp och färre kanoner. Men havet, modet, den lojala besättningen och kanske framför allt havets olika humör blir hans räddare. Filmen är ett prov på att mänskligheten skulle komma längre om uttrycken ”det är omöjligt” och ”aldrig ge upp” stryks ur språket.

Sverige?
Svenska båtfilmer är näst intill omöjliga att hitta. Det vill säga om man bortser från Göta kanal-trilogin (1981-2009) och Att angöra en brygga (1965) där filmerna i första hand inte handlar om hav.
Det närmsta vi kommer är Göran du Rées s/y Glädjen (1989). Lena Olin och Stellan Skarsgård spelar ett par som förlorat sin son i en olycka och köper en båt för att försöka få tankarna på annat och ge sig ut på havet som terapi. Annika (Olin) är dock övertygad om att det ligger en förbannelse över båten eftersom båtens förra ägare råkade ut för en katastrof några år tidigare. Filmen pendlar mellan den första familjetragedin och nutid där Annika hela tiden får visioner om att resan är ett självmordsuppdrag. Inger Alfvén-baserade s/y Glädjen är otäck och definitivt inget för sjösjuka, men intressant i sitt upplägg både som en obehaglig thriller och hur havet blir en tröstsökande miljö.

sygladjen6

Som av en oberoende tillfällighet kom dessutom den australienska filmen Lugnt vatten (”Dead calm”) samma år. Temat är till en början detsamma. Rae (Nicole Kidman) och John (Sam Neill) ger sig ut på havet efter att deras son dött. Det börjar lugnt och stilla innan en man närmar sig i en livbåt från ett skepp som har förlist. Maken John åker iväg för att försöka ta reda på vad som hänt och lämnar sin fru ensam. Mannen visar sig vara en psykotisk mördare och tar Rae som gisslan. Hon gör sig så småningom fri och båtens lilla yta blir platsen för ett psykologiskt strategispel mellan tre personer.

Slutseglat
Havet har ofta haft en symbolisk verkan eller en stor skopa mytologi inbakat. Det spelar ingen roll om det är böcker som Den gamle och havet eller många av de filmer som denna text tar upp. I Master and commander är skrock en del av rädslan. I Livbåten ligger andra världskriget som grund för berättandet. Kon-tiki bygger på en verklig händelse där bekämpandet blir ett mål och bevisfaktor i sig. Listan kan göras lång.

Ibland är havet direkt livshotande och ibland en njutning som är få förunnat. Det som ingen kan ta ifrån havet är dess förmåga att påverka oss i någon psykisk eller fysik mening. En gyllene regel är vana och respekt och att vara beredd på vad väder och vind kan ha för genomslagskraft. Men som både filmerna och verkligheten berättar går det inte att vara förberedd till 100 procent. Det gäller bara att alltid beakta två sidor av samma mynt.

master-and-commander

Fler filmer:
Slaghöken (The Sea hawk, 1940)
Moby Dick (1956)
Myteriet på Bounty (1936, 1962 etc…)
Den gamle och havet (Old man and the sea, 1958)
Narrskeppet
(Ship of fools, 1965)
1492 (1992)
Waterworld (1995)
White squall (1996)
Open water (2003)
Life aquatic (2004)
Berättelsen om Pi (
Life of Pi, 2012)
Captain Phillips (2013)
The Philadelphia Experiment (2013)
Djupet (2013)

Text: Fredrik Söderlund

Advertisements


No Responses Yet to “”Filmerna som trotsar havet” – artikel för Livet ombord”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: