”Alternativa vinterfilmer” – artikel för Filmrutan

15Jan15

Det finns undantag, men julfilmer är oftast tramsiga, fyllda till bredden av klyschor och så bortom all realism att snögubbarna smälter. Turkiske Nuri Bilge Ceylans Cannes-vinnare Vinterdvala gick upp i december – en tre timmar lång Bergmansk feelbad-film om söndervittrade familjeförhållanden med ett kargt vinterlandskap som fond. Vad passar bättre än en lista på anti-filmer till putsmysiga och tindrande juleljus? Filmer där vinternvindarna blåser lite kallare.

1120235965

Vita nätter (Le notti bianche, 1957) av Luchino Visconti
Visconti lyckas få snö att kännas varm i Vita nätter. Det är en romantisk och drömsk tragedi där Mario och Natalia (Marcello Mastroianni och Maria Schell) går omkring bland snöflingor och möts på en snötäckt bro. Samtidigt älskar hon en annan man. Regissören använde en Dostojevskij-novell som förlaga och filmade medvetet i en Cinecittá-studio istället för ute på gatan. Där kunde han styra den viktiga chiaroscuro-ljussättningen och skapa precis den atmosfäriska stämning som behövdes. Filmen är mer Marcel Carné och poetisk realism än den neorealism som tidiga Visconti mest förknippas med.
Vita nätter är en av det sena 50-talets vackraste kärlekshistorier. Lite som en Kort möte (Brief encounter, 1945) fast där kärlekstriangeln är förpassad till en liten kall italiensk stad.

Encounters-at-the-end-of-the-world-674281

Encounters at the end of the world (2007) av Werner Herzog
Herzogs gnistrande dokumentär handlar, som titeln säger, om möten vid världens slutstation. I vanlig ordning tar han sig till ställen på jorden där extremer är en vardag. Regissörens risktagande är alltid beundransvärt.
Encounters utspelar sig på Antarktis och är en hypnotisk resa till en plats som liknar en annan planet. Zoologer, kosmologer och fanatiker studerar elakartade organismer under isen och lyssnar på ljud från sälar. Herzog själv frågar om de mänskliga mekanismerna som gör att en grupp expeditionsmedlemmar tar sig till jordklotets ände. Hans kameralins är lika fokuserad på att skildra en övergiven som svidande vacker värld. Han vill ta reda på vad som driver dessa karaktärer och forskare till ett ställe som gud glömde. Eller snarare den smällkalla motsatsen till Eden. Han frågar om pingviner kan vara sinnessjuka och vid ett tillfälle berättar hans lika seriösa som torra berättarröst om en pingvin som förvirrad går mot sin död. Episoden blir lika tragikomisk som djupt sorgsen. Ska du bara se en vinterdokumentär i jul/vinter så skippa Pingvinresan (Le marche de l’empereur, 2005) och välj Herzogs mer filosofiska skildring.

shining-1980-overlook-hotel-blizzard-00n-p5k

The Shining (1980) av Stanley Kubrick
Historien säger att Kubrick ringde upp Stephen King mitt i natten och frågade om han var ”sjuk i huvudet”. Kanske kände mästerregissören att han just därför ville överträffa all galenskap och psykologisk frossa som visats på en filmduk. Öppningsscenen sätter tonen. En långsam zoom på familjens bil. De ska ta hand om ett hotell över vintern. Jack Torrance (Jack Nicholson) ser det som ett perfekt tillfälle att skriva på sin bok, skrivkramp övergår i besvikelse och frustration. Jacks kreativa inspiration tryter i takt med att galenskapen spirar. Det insnöade hotellet bär dessutom på en mordisk förbannelse. Sonen Danny har en telepatisk förmåga och ser syner där allt helvete dyker upp och skapar små panikattacker. Kommunikationen med världen utanför fungerar inte. Radion är trasig och vägarna går inte att köra på. Snöhögarna växer. Värmen inomhus gör snarare Jack till en kylig dödsmaskin. Den snöbetäckta labyrinten utanför huset blir en räddare i nöden. Klaustrofobi har sällan varit så påtaglig på så stor yta.

jjas-myth

Jeremiah Johnson (1972) av Sydney Pollack
Den amerikanska soldaten Jeremiah vill leva ett stilla liv som enstöring i Klippiga bergen. Men planerna ändras när han kommer mitt i en konflikt med indianer. Det vidsträckta och övermäktiga vinterlandskapet känns både som ett skydd och ett hot. Fotot är magnifikt och kameran slukar hela området som om det vore på liv och död. Känslan är att Jeremiah trots allt, briljant spelad av Robert Redford, äntligen kan finna frid som en ”mountain man” och bort bli fri från allt ansvar och krigets terror. Pollacks film är också en av de revisionism-westerns som gjordes i början av 70-talet. Andra exempel är bland andra Little big man (1970) och Soldier blue (1970). Filmer som gjordes för att symbolisera ett pågående Vietnam-krig.
Lite kuriosa är att regissören pantsatte sitt hus för att göra klart filmen på grund av en tvist med Warner Brothers.

fargo05

Fargo (1996) av Joel och Ethan Coen
Blod, brutal död, en svinkall stuga ute i skogen och en kidnappning som går snett. Fargo är en grym film som utspelar sig i North Dakota – ett område som bröderna Coen kan extra väl eftersom de kommer därifrån. Därför vet de också hur blod gör sig som bäst i kristallklar snö eller hur man använder snö som människans kallaste ovän. Fotografen Roger Deakins (en Coen-frekvent) får karaktärerna att framstå som om de glider omkring i en spöklik dröm. Vägar försvinner och sväljs upp i en snöigt tomrum.
Fargo är fortfarande en av 90-talets bästa filmer. En modern noir, eller kanske snarare blanc, där värmen hos vissa rollfigurer (paret Gunderson) kontrasterar mot den kalla galenskapen hos de lejda mördarna (Showalter och Grimsrud).

the-idiot

Idioten (Hakuchi, 1951) av Akira Kurosawa
Listans andra Dostojevskij-filmatisering. Här är huvudkaraktären Kinji en japansk krigsveteran istället för romanens Prins Mysjkin.
Kurosawas underskattade film handlar om Kinjis väg genom ett snöigt stadslandskap där stormarna, drivorna och den tjocka snön symboliserar allt som går emot honom både psykiskt och fysisk. Pressen han känner inför alla som bedrar honom. Till och med den karga naturen går emot honom. Han går genom en vintrigt Hokkaido och tror naivt på de som utnyttjar hans syn på den eviga godheten hos mänskligheten. Regissören menar att världen är kall och cynisk. Det är kanske därför han förlade handlingen till en plats som får Aki Kaurismäkis Ariel (1988) att likna ett paradis.

600full-the-flight-of-the-eagle-screenshot

Ingenjör Andrées luftfärd (1982) av Jan Troell
Troell kallade filmen för ”ett kammarspel på isen”. Salomon August Andrée och hans expedition beslöt sig 1897 för att flyga över Nordpolen innan de tog sig till slutmålet som var antingen Ryssland eller Kanada. Teknikens tid var ett faktum och resan skulle ske i en vätgasballong. Resultatet blev en minst sagt misslyckad, utdragen och tortyrartad process. Initial ära och optimism övergick till en katastrof där medlemmarna frös ihjäl. Ingenjör Andrées luftfärd är en egen tolkning av vad som egentligen hände de sista dagarna utifrån brev och rapporter. Vad som egentligen kunde ha hänt med en besättning som aldrig kom tillbaka.
Filmen är en karg och isig skildring av en teknisk innovation som ingen trodde på från början. Knappt ens besättningen själva. Du kan riktigt känna den iskalla frosten i trions (spelade av Max von Sydow, Göran Stangertz och Sverre Anker Ousdals), ansikten efter att ballongen Örnen glidit ur kurs i Norra ishavet ut i en vit oändlighet. Troells film är ett obehagligt och starkt porträtt av hur hoppet är det sista som lämnar människan. Som komplement finns såklart Troells dokumentär En frusen dröm (1997) där han återvänder till expeditionen med hjälp av stillbilder, brev och dagböcker från de tre som var med på den ödesdigra resan.

the-ice-storm

The Ice storm (1997) av Ang Lee
Ang Lees film är kanske den mest givna i sällskapet. Det är thanksgiving och vinande, isiga vindar ligger som ett tungt täcke över staden. Att ta sig ut är en potentiell livsfara för de som måste. 60-talets hopp är dött och bakfyllan utspelar sig i det tidiga 70-talet. I alla fall om man får följa karaktärerna i The Ice storm. Förhållandena stormar av introvert leda. För att ta död på tristessen botar de den med sex, sprit och droger. Barnen i filmen gör samma sak. Dock mer som experiment och nyfikenhet när de märker att föräldrarnas besvikelse över sina liv är för stor. Lees film har lite känslan av ett Lars Norén-drama fast med stilla melankoli istället för vredesutbrott. Att förlägga handlingen till en isolerad liten håla ger en ännu mer instängd känsla. När sonen Mikey (Elijah Wood) glider ner för en sluttande, istäckt väg får väl ändå räknas som ett av de mest ångestfyllda momenten i vinterfilms-genren. Ingmar Bergman var inte helt oväntat ett stort fan av filmen.

2405876,MRum1fCz2O6_eLuS_9LWpLPsl+_dc+gypBT4ClHIYRtsb17f8NNa_tbu1zDcWeTeiVm1mdxy5O0PCGbSWSZ7KA==

Vinterdröm (Winterschläfer, 1997) av Tom Tykwer.
I en av de första scenerna ser vi en bil slira runt på en hal bergsväg och åka rakt in i en snövall. En inte helt trygg inledning med andra ord. Tykwers andra film är ett psykologiskt nedsläpp i en vacker skidort. Fem vänner har åkt på skidresa där allt börjar relativt vänskapligt. Långsamt börjar slitningarna bli för hårda. De börjar gå varandra på nerverna i ett hus uppe i de kalla, snötäckta tyska bergen. Karaktärerna är fast i stugan och tittar ut över ett ödsligt vinterlandskap. Snön faller lika mycket som huvudpersonernas misstankar till varandra bubblar. Tykwers kamera glider vackert omkring som en skidåkande ner för en backe. Han visar redan här att han är en estetisk mästare. Vägarna är istäckta och förhållandena lika kyliga som komplexa. Vinterdröm är en kärleksthriller och ett kammarspel på samma gång.
Filmens intrikata berättande sägs ha inspirerat Christopher Nolan till Memento (2000).

The-Thing-9742_5

The Thing (1982) av John Carpenter
The Thing är blod, snö och en vansinnesfärd in i en vintervärld på ett laboratorium. En forskargrupp är isolerade på Antarktis. Deras researcharbete infiltreras av en alien-lik varelse som ändrar utseende beroende på vilka han dödar i gruppen.
Trots att snölandskapet runt omkring finns som en eventuell flyktväg skulle det vara livsfarligt att försöka överleva naturens stora krafter. Forskarna måste stanna kvar för att besegra hotet. Lite som att välja mellan alien-pest eller snöstorms-kolera.
Carpenter är storartad när det gäller krypande skräck istället för billiga chockeffekter och The Thing är en av hans bästa filmer. Den innehåller dessutom en av Kurt Russells tveklöst bästa roller.

Fredrik Söderlund, filmvetare och frilansskribent



No Responses Yet to “”Alternativa vinterfilmer” – artikel för Filmrutan”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: