”Receptet på en bra matfilm” – artikel för Restaurangvärlden

17Mar15

CHEF

Mat- och kockfilmer är ofta ett lyckat filmrecept. I höst gick både Chef och 100 steg från Bombay till Paris upp på bio. Därför är det hög tid att tempen på några av de bästa filmerna i genren. Vad har filmkockar för bordsskick egentligen?

Chef (2014) tar kocken Carl sin dröm i egna händer. Efter att ha skällt ut en matkritiker sparkas han från restaurangen där han jobbar. Utan arbete startar han sin egen food truck och åker runt USA för att bjuda på varje stadsdels specialrätter. När Carls ambulerande hem blir hans njutfulla vardag knyts dessutom slitningarna i familjen ihop bakom fritöserna. Kocken är här någon som inte är styrd av samma meny varje vecka utan får friheten att göra mat till folket på ett sätt som känns ofint i gourmetkretsarna.
100 steg från Bombay till Paris (2014) är i grunden en banal och sockersöt historia. Kultur- och cuisinekrockar går från bitterhet till att förenas i en smaksensation.

Madame Mallory äger en Michelin-belönad sydfransk restaurang. När en indisk exilfamilj öppnar sitt matställe mittemot uppstår ett gastronomiskt krig. Kockarna börjar som bittra fiender och vägrar att ens prata med varandra. Men den talangfulle sonen Hassan har bestämt sig för att behärska det franska köket. Något som får sous-kocken Marguerite att himla med ögonen. Kärlek uppstår vid stekpannor och kastruller.
100 steg är inte första gången regissören Lasse Hallström tar in mat i handlingen. Vem minns inte hans Chocolat (2000) om de afrodisiak-framkallande pralinerna.

2003344_hundredfootjourney_still_HFJ-0021r_org_print

Den briljanta enkelheten
Ibland är enkelheten det allra vackraste. När Secondo (Stanley Tucci) steker tre ägg till en omelett i The big night (1996) kan man inte annat än att njuta av det lätta handlaget. Tyvärr vet vi att kockens sinne är tungt och känslorna uppgivna och det är kanske just därför scenen är så rörande.

Det är dagen efter det som skulle vara den stora kvällen för Secondo och hans storebror Primos restaurang, men kunderna går till stället över gatan som serverar mer traditionell mat. Primo är ett matgeni och kallar deras stora köttbitar och potatis för ”en våldtäkt på matlagning”. När Primo i en scen skär genom den svårlagade Timpanon (en slags bakad pastabomb fylld med ost, salami, ägg och köttbullar) känner man nästan konsistensen och doften genom rutan.
Enligt Anthony Bourdain är Råtatouille (2007) den bästa filmen om kockar som gjorts. Komiskt med tanke på att den är både animerad och handlar om en råtta (Remy). Faktum kvarstår att han upptäcker en ny smaksensation på grund av konstrasterna i kloakerna. När han spolas ut på gatorna i Paris framför en lyxrestaurang blir han snart den borttappade kocken Linguinis högra hand. Även här finns den bittre kritikern i form av Anton Ego. Lättheten sitter i hur råttan Remy går så pass mycket på känn när det gäller smakkombinationer och spontana kryddningar.

RATATOUILLE movie image PIXAR

I danska Babettes gästabud (1987) är det tempot och den vackra stillheten i förberedandet av en festmåltid som har huvudrollen. Gemenskapen att samlas kring ett dukat bord med läckerheter från 1900-talets början blir också en delikat historielektion.

Några munsbitar från det asiatiska köket
Det spelar ingen roll om du gillar thai, japanskt, vietnamesiskt eller kinesiskt bäst. Filmkockarna från öst stillar de flestas begär när det kommer till det asiatiska köket.
Öppningsscenen i taiwanesen Ang Lees Mat, dryck, man, kvinna (1994) är en av kockfilmernas allra vackraste och samtidigt slitsamma. Fadern kämpar, snittar och sliter i en levande kyckling och karvar elegant ur kärnorna ur röda chili-stänger. Allt är gjort med den slipade skickligheten hos en mästare.

Juzo Itamis underbara japanska komedi “Tampopo – nudlarnas drottning” (1985) är matfetishism i sin oljigaste form. Kokerskan Tampopo drillas i fysiska övningar och kokkonst av en gammal man som studerat nudlar i 40 år. Allt för att kunna laga sin rätt under tre minuter. Varje steg, scen och händelse präglas av matlagning och är nästan tortyrframkallande dedikerad till smaklökarna.

VerticalRay2001

Vietnamfödda Tran Anh Hungs filmer har ofta mat som en viktig ingrediens. Dock kanske mest i ett symboliskt syfte. I När solen står som högst (2000) står schalottenlök, citroner, frukt och en flådd kalkon på menyn i filmens inledning. Mannens könsorgan benämns som en ”kulinarisk fantasi” – ”fried with a little garlic it must have an amazing texture, both tender and crunchy”, hos en av filmens systrar.

I The God of cookery (1996) blir en superkock av med sin mästartitel och gör allt för att återfå den. Filmen är en genremix mellan Hong Kong-action och komedi – en hejdlös drift och samtidigt bisarr hyllning till matlagningskonst. Rätterna heter saker som ”multi-fish”, ”pissing beef balls” och ”sorrowful rice”. Stephen Chow (Kung Fu-hustle) står för genrens roligaste 90 minuter.

Den femte dödssynden
Det går inte att undgå frosseri och dekadens när mat- och kockfilmen ska dissekeras. Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare (1989) och Brakfesten (1973) är två givna exempel. I Kocken, tjuven styr den obscena restaurangägaren Spica (ordlek med aspic – aladåb). Han har varken god smak, bordsskick eller kunskap. ”Vad man måste förstå är att en klurig kock kombinerar märkliga saker. Det kallas konstnärskap”, säger han lika ironiskt som påklistrat. Utan den franska mästerkocken Richard skulle restaurangen gått under som ett grisskepp. Hans kök övervakas hela tiden av Spica och är hans icke privata domän. Richard är bokstavligen slav under sin chefs kniv. Han får varken köpa sina råvaror eller bestick själv. Kocken, tjuven är den ultimata och depraverade skildringen av en kocks ofrivilliga syn av förfall.

grande-bouffe-1973-07-g

Inspirationen till Greenaways film kommer delvis från Brakfesten. Fyra män flyr till ett hus för att frossa ihjäl sig på mat, kvinnor och allmän degenerering. Den nedåtgående matspiralen börjar med ”tio dussin halvvilda pärlhöns uppfödda på sädeskorn och enbär” och ostronupplopp. Männen matar bland annat kalkonerna med nötter och konjak för att förhöja smaken när de ska lagas till. Filmen är ett symbolladdat porträtt av den tunna skiljelinjen mellan frosseriets mörka baksida och individuella njutning.

Synen är halva smaken
Nyttohysterin har gjort sitt och det släpps flera kokböcker i veckan. Varje del i en flerrätters middag har sitt eget tv-program. Tittar man på dokumentär-sidan så har det blomstrat de senaste åren. Kings of pastry (2009), El Bulli (2010), Jiro dreams of sushi (2011), Step up the plate (2012) och Foodies (2014) är några exempel som skildrar köket som en helig plats där kontakten mellan kockarna och gourmanderna nästan liknar svågerpolitik. Köket är kockarnas egen ateljé där de skulpterar, skapar, testar och sina konstverk.

Ett sista tips är Ron Deutsch och hans chefducinema.com där han lagar passande maträtter till olika filmer just för den goda sakens och smakens skull.

KingsOfPastry_03

Andra kock-filmer:
Kärlek het som chili (1992)

Bella Martha (2001)

Dumplings (2004)

Mistress of spices (2005)

Le Chef (2007)

Estomago – A gastronomic story (2007)

Waitress (2007)

Julie & Julia (2009)

Kärlek på italienska (2009)

Bon appétit! (2012)

Text: Fredrik Söderlund



No Responses Yet to “”Receptet på en bra matfilm” – artikel för Restaurangvärlden”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: