Tatueringsfilmer, del 2 – artikel för Tattoo Magazine

01Jul15

tattoo-bruce-dern-maud-adams-region-free-dvd-edbd

”Tattoo” (1981), av Bob Brooks
I ”Tattoo” spelar birollsfavoriten Bruce Dern den psykopatiska tatueraren Karl Kinsky. Efter en resa till Japan blir han inspirerad av landets eklektiska stil. Karl anser också att tatueringar är själsliga och snarare borde kallas ”märken”. Han vill praktisera samma teknik och ge dem en spirituell kraft i sin egen studio i New Jersey.
Karl blir tillfrågad att göra några tatueringsmålningar till en modeplåtning med fotomodeller. Han blir besatt av modellen Maddy, spelad av Bond-bruden Maud Adams. När de börjar träffas vägrar han ha sex med henne när han märker att hon ogillar tatueringar. Eftersom han inte accepterar hennes ogillande drogar han ner Maddy och tar med henne till sin pappas gamla övergivna stuga. Väl där börjar han sitt mål – att på några veckor tatuera hela hennes kropp och göra henne till sitt eget mästerverk.
Som i en del tatueringsfilmer får utsmyckningarna en symbolisk laddning som är upplagd för thrillergenren inte minst. Det är tacksamt för ett polisarbete när det gäller att hitta spår och komma närmare igenkänningsfaktorer. Också som ett effektivt sätt att skilja det personliga från det anonyma.
Brooks film tar skickligt upp den minst sagt problematiska idén om tatueringars fram och baksida. Här får kroppen ett ofrivilligt skal som personen för evigt är fångad i. Som en stigmatisering och ett märke som blir en del av personen på ett negativt sätt. Det är det som gör filmen skräckinjagande. Det påtvingade som rent grafiskt inte går att ångra. Att ständigt påminnas om ett trauma. Det positiva i sammanhanget är konsten i sig. ”Tattoo” har till och med en sexscen där paret rullar runt med sina tatueringar och kropparna bildar en enhet. Dern hävdade att scenen är autentisk och genomfördes på riktigt, Adams raka motsatsen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

”Den illustrerade mannen” (1969), av Jack Smight
Willie har tagit sig från sin gård ute på landet på jakt efter lyckan någon annanstans. När han stannar vid en slumpmässigt utvald sjö träffar han den minst sagt udda luffaren Carl vars kropp är helt täckt i tatueringar. När Carl berättar om illustrationernas kraft menar han att den som tittar på dem noggrant kan driva en människa galen. Han säger att han kan känna tatueringarna flytta sig och att andra kan se sin framtid i dem. Carl är besatt av att försöka hitta kvinnan (Felicia) som illustrerade hans kropp och gjorde honom paranoid och full av hat. Han menar att hon också hemsöker honom i hans drömmar och lurade in honom i en ondskefull spiral. Carl letar också efter den unge man som försökte/försöker döda honom. Vi slängs mellan fram, nu och då-tid. Låter det krångligt? Det är det. Å andra sidan är förlagan gjord av den klassiska science fiction/fantasy-författaren Ray Bradbury (”Invasion på mars” och ”Fahrenheit 451”). Boken är även den en psykologisk labyrint, men när man väl har löst den så känns allt ganska logiskt. Visserligen panikartat och smått förvirrande, men likväl intensivt och underhållande.
I min vetskap är detta en av de tidigaste filmen som hade tatueringar som grundhandling. Carl vägrar dock att kalla dem tatueringar utan envisas benhårt med att kalla dem ”skin illustrations”. Han har blivit indragen i en vacker kvinnas våld som han aldrig kommer kunna ta sig ur. Hon lovade ”du kommer vara vacker och jag ska göra dig gladare än du någonsin har varit” varpå Carl svarar ”nej, jag kommer vara ett freak”. Också intressant eftersom han jobbar på en karneval.
Rod Steiger (”I nattens hetta”) och Claire Bloom (Steigers dåvarande fru) spelar huvudrollerna. Det är Steigers frenesi kontra Blooms tillbakahållna frustration. Möjligen går det att skönja hur deras förhållande var vid tidpunkten eftersom de skilde sig samma år som filmen spelades in.
”Den illustrerade mannen” är ett skarpsinnigt, symboliskt och otäckt drama. En framtidsvision om att vi alltid kommer bära våra ärr med oss, vare sig vi gillar dem eller inte. Plus att filmpostern är ruskigt snygg. Ett bevis på att filmen gjordes under en tid som präglades av psychedelia med färgsprakande flower power-estetik då blommor, batik och olika blandade kulörer stod högt i kurs. Det gör filmen fascinerande även som ett tidsdokument.

the-tattooist

”The Tattooist” (2007) av Peter Burger
”The Samoan people believe tattooing is a gift from the gods. He who misuses this gift brings shame upon himself and his family. In Samoan culture, to live in shame is a fate worse than death”. Citatet i början av filmen är klart och tydligt. Skräckinjagande och kusligt.
Jake Sawyer är en duktig tatuerare och begåvad hudkonstnär. Han fascineras av konstutövandet (tatau) hos en grupp samoans som tar sitt hantverk på så mycket allvar att deras egna trossystem kommer straffa fel användare gruvligt. Särskilt om det används av någon som aldrig har erfarenhet av det. Jake stjäler ett av deras instrument. Han vet inte att det ligger en förbannelse över det spetsiga föremålet och när han oavsiktligt skär sig själv så börjar mardrömmen. Alla han tatuerar dör så småningom på ett obehagligt och minst sagt bläckindränkt sätt. Jake måste nu söka upp och försöka rädda de han tatuerat från att gå mot en plågsam död.
The Tattooist är en thrillerskräckis som trots en lite för lång transportsträcka, blommar ut till en spännande ”jakt mot klockan”-rysare.
Till skillnad från många andra filmer, bortsett ”Krigarens själ” (1994), får vi en inblick i samoanernas kultur och deras syn på tatueringar som ett heligt och helande verktyg att rädda människor. Att det kanske inte är en helt positiv och korrekt bild av en tatueringstyp känns ändå ok i sammanhanget. Samoanerna blir aldrig exploaterade eller framställs som flummiga mystiker. Snarare som trogna idealister där tatueringar betyder någonting annat än för oss i västvärlden, mer som fängslande utövare och medicinmän. Detta ger också filmen en mångkulturell vinkel.
Jason Behr och Mia Blake (Jakes flickvän) spelar bra, avslappnat och lågmält. När intensiteten stegras i slutscenerna fångar båda skådespelarna paniken som släpps loss på grund av ”tatueringsdemonen”.

Tattoo a love story

”Tattoo, a love story” (2002) av Richard W. Bean
Det är så kallad ”show and tell”-dag i skolan. En elev tar med något personligt och berättar om det. Det kan vara en sköldpadda, föräldrarnas skilsmässopapper eller bara en konstig mojäng. När det är pojken Jerrys tur tar han dit sin pappas bästa vän Virgil som har hela kroppen full av tatueringar. Jerry beskriver några motiv varpå den överpedantiska lärarinnan Sara stoppar lektionen och motar bort Virgil från klassrummet. Hon förkastar tatueringarna. Eller som hennes ytliga och uppblåsta syster säger ”Tattoos are really just an attempt to create meaning in an otherwise meaningless life”
Men när Saras ordnade liv och hennes ”perfekta” värld raseras så släpper hon taget och frigör sig från den pedantiska trygghetens bojor. Det är där Virgin kommer in i bilden igen. Hon kan inte sluta tänka på honom och dras till hans liv som är en kontrast på alla tänkbara sätt. Han är en överviktig tatuerande biker som enligt hans bästa vän Jim definitivt är ”out of her league”. Men det är också filmens fina tema. När motsättningar möts. Visserligen klyschigt, men det funkar oftast om det är gjort på rätt sätt. Filmen är charmig upp till bredden och en av de roligaste scenerna är när Virgil smygäter sushi på lagret efter att han varit på restaurang med Sara och äter det för första gången. När Jim avslöjar honom får han en rolig utläggning om att om du äter sushi två gånger på en vecka så måste det vara en garanti att få ligga ”at the far end of these chopsticks”.
”Tattoo, a love story” är en liten independent-komedi som vann fina priser på filmfestivalen i Florida där den hade premiär. Den lär oss hur vi växer genom oväntade möten som känns helt orimliga från början. Och att en tatueringsstudio kan vara en väg in i en kvinnas hjärta. Om jag hade fått välja skulle filmen ha taglinen ”pain, paint, love and loss”. Ett annat ovanligt inslag är att man verkligen får se hur en nål förbereds innan den sätts till huden.

the-place-beyond-the-pines

”The Place beyond the pines” (2012) av Derek Cianfrance
Inför inspelningen av ”The Place beyond the pines” frågade Ryan Gosling regissören Derek Cianfrance (Blue Valentine) om hans karaktär kunde ha “de flesta tatueringarna i filmhistorien” Gosling insisterade på att hela kroppen skulle vara täckt. Och så blev det.
Alla tatueringar kanske inte är livsnödvändiga, men de är en del av förståelsen för personligheten Luke. Han är en motorcykel-stuntman som åker runt med en karneval. När han kommer till en småstad i New York får han reda på att han är far till ex-flickvännen (Eva Mendes) barn. För att försörja dem börjar han råna banker vilket går snett efter ett tag. Filmen har också en parallellhistoria om Lukes barndom och hans vänskap med Avery.
Den kanske finaste tatueringen hos Luke är dolken under vänstra ögat. Den blev den sista som sattes dit och skådespelaren var tveksam i början. Tyckte att det skulle vara distraherande att ha den genom hela inspelningen. Regissören svarade att ”det är det som händer när du skaffar en ansiktstatuering. Det är så du känner och den är där resten av livet. Men samtidigt är det den viktigaste i filmen. Den representerar det sårbara i porträttet. Luke går omkring med vad som liknar en tår och ett sorgset drag förföljer honom. Att hans livsbana dessutom slirar gör den strategiska tatueringen ännu mer passande.
Den största tatueringen är på Lukes ryggtavla och föreställer en fregatt. Detta kan vara en symbol för Lukes vågade och äventyrliga sida. Den som är villig att agera utanför lagen för att uppnå sina önskade mål. Hans vilja att visa sin otvungna frihet är också representerad genom den heldragna fågeltatueringen i mitten av bröstet som skulle kunna vara influerad av Steve McQueens fjärilstatuering i ”Papillon” (1973).
Gosling är heller inte helt främmande för tatueringar i verkligheten. Han har fyra riktiga och en (förmodligen tillfällig) på vänstra handens knogar med bokstäverna ”ESME” efter hans dotter Esmeralda. ”The Place beyond the Pines” är en av senare års mest gripande och välberättade filmer med ett imponerande manus och starka insatser av alla inblandade.

the-girl-with-the-dragon-tattoo-44

The girl with the dragon tattoo” (2011) av David Fincher
Det går inte att skriva om ett tiotal tatueringsfilmer utan att ta upp Lisbet Salander i Stieg Larssons Millenium-trilogi. Men istället för att se om den uttjatade svenska filmen är det mer intressant att titta på David Finchers (”Fight club” och ”Seven”) mörkare, bättre, råare och mer tempofyllda filmatisering. Daniel Craig och Rooney Mara är dessutom i mitt tycke bättre karaktärtolkare än Noomi Rapace och lite trötta Michael Nyqvist.
Det är lätt att bara kalla Salander för den tatuerade hämnaren, vilket hon är i viss mån. Men det ligger betydligt mer bakom hennes utsmyckningar. Hon har fått bli en sinnebild för de både ondskefulla och symboltyngda förklaringar som tatueringar kan ha i vissa sammanhang. Salander är någon som står utanför samhällets normer och den konformism som råder, men också en karaktär tagen från en skräckfilm. Någon som kan ta olika skepnader och förvandlas till en annan personlighet. Inte minst tydligt i filmens slutskede. Manipulera är ett starkt ord, men hon kommer för evigt bli ett mysterium och Salanders tatueringar är en del av mystiken. Hon är också en kraftkälla och kvinnlig förebild för någon som vågar stå upp och slå ner i en värld där män korrumperar, bedriver våldsamt utnyttjande och den utbredda översittarinställningen mot sitt motsatta kön. Filmens huvudämnen som anti-nazism, mäns våld mot kvinnor och kapitalism är ständigt aktuella och går som en kritisk röd tråd genom historien.
Som många andra med psykiska ärr använder Salander tatueringar som ett sätt att åtminstone ha makt över den kropp som blivit misshandlad. Bok och film-titelns kända draktatuering kan ses som den styrka och makt som en drake har haft genom historien. Den är både vacker, hotfull och går som en välbalanserad våg över Salanders vänstra skuldra. Ett uttryck för både Salanders sårbarhet, ensamhet och aggressiva sida.
David Fincher håller på att slutföra en filmatisering av ”Flickan som lekte med elden” med förväntad premiär 2016.

Text: Fredrik Söderlund



No Responses Yet to “Tatueringsfilmer, del 2 – artikel för Tattoo Magazine”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: