”2015 – den feministiska filmens år?” – artikel för Borås tidning

07Jul15

Meryl Streep är initiativtagare till The writer’s lab som ska framhäva kvinnliga manusförfattare över 40. Hon spelar dessutom en av huvudrollerna i Suffragette. Som glasyr på den feministiska filmkakan håller Danny Boyle på att färdigställa en film om den legendariska tennismatchen ”Battle of the sexes”.

Som inom alla områden har kvinnan genom århundranden förpassats till en roll i skuggan av männen. När det gäller film så finns det dock en hel rad filmer genom historien där kvinnor har en stark framträdande roll och inte bara skildras som stereotyper. Där deras aktioner driver handlingen framåt och där kvinnornas roll är tungt bärande. Regissörerna och filmerna som jag tänker ta upp skiljer inte på individ och människa, det kanske viktigaste förhållningssättet.

The-Devil-Wears-Prada

Meryl Streep har många klassiska kvinnokaraktärer på sitt cv. Säga vad man vill om Margret Thatchers politik, Streep själv menar att hon var feminist. Några andra exempel där skådespelaren självständiga är Joanna i Kramer mot Kramer (1979), Miranda i Djävulen bär Prada (2006) och Karen i Silkwood (1983). Streep är dubbelt aktuell i år. Dels i filmen Suffragette där hon spelar Emmeline Pankhurst, grundaren av suffragetterna – en rörelse för kvinnliga rättigheter som växte fram i början av 1900-talet och som initiativtagare till the writer’s lab som premierar kvinnliga manusförfattare över 40.

Tarantino och alla dessa kvinnor
Hämnden är ljuv och i en del fall väldigt blodig. Quentin Tarantino är kanske ingen uttalad feminist, men det råder ingen tvekan om att kvinnorna oftast har både en mordisk listighet och en viktig roll i de flesta av hans filmer. De är inte kalla psykopater utan bär i slutändan på en komplex humanism. Tarantinos linje är hårfin – sexist och voyeurist eller den som har skrivit ett nytt kapitel i filmhistorien där kvinnor äntligen får ta männens roll som utåtagerande och dessutom med en pistol i handen. När Uma Thurman svingar svärdet och lämnar köttslamsor efter sig i Kill Bill-filmerna är det inte bara postmoderna hälsningar till regissörens favoritfilmer utan ett statement där kvinnan står över männen. Death proofs (2007) ”female kick ass”-hämnd mot Kurt Russells bil-psykopat Mike, Shosannas hämnd mot nazisterna som dödade hennes familj i Inglouriuos basterds (2009) och Jackie Browns manipulation i filmen med samma namn talar också sitt tydliga språk. Som ett par komplement till Tarantinos kvinnokatalog måste sydkoreanska Lady vengeance (2005) och  Truffauts Bruden bar svart (1968) nämnas.

death p

King mot Riggs
1973 spelades Battle of the sexes-tennismatchen mellan mansgrisen Bobby Riggs och feministen Billie Jean King. Riggs var pensionerad trefaldig Wimbledon-mästare, King hade bland annat vunnit 13 US open och 20 Wimbledon-titlar. Dokumentären Battle of the sexes (2013) beskriver grundligt hur psykandet, införsnacket och de kontrasterande livsuppfattningarna som krockar. Matchen blev också en seger för women’s lib-rörelsen som startades i slutet av 60-talet. King slog Riggs och matchen har blivit en milstolpe för jämlikhet och feminismen. Ämnet har även varit grund för tv-filmen När Billie slog Bobby (2001) och kommande Danny Boyle-filmen med Emma Stone och Steve Carrell i huvudrollerna.

Disney-feminismen
Walt Disney och Pixar-fabrikerna tog lång tid på sig, men på senare år har det faktiskt hänt. Vi kan kalla det Pixar-feminismen. De flesta av de animerade tjejerna är visserligen pinnsmala och lever i en sagovärld, men den moderna Rapunzel i Trassel (2010), Elsa och Anna i Frost (2013) och Merida i Modig tar för sig. Symboliskt nog är alla på resa genom skog för att ta reda på vilka de är innerst inne, frihetssökare och individualister. Ett annat tydligt exempel är så klart de japanska Studio Ghibli-filmerna som Spirited away, Min granne Totoro och Prinsessan Mononoke. Färre stekpannor i huvudet, men alla med en mörkare underton.

princess-merida-brave-

Mästarnas kvinnor – Bergman, Allen och Almodovar
Frågan uppstår lätt; kan/ska man skilja konstnären från verket? Ingmar Bergman var kontrollbesatt, en demonregissör och enligt vissa direkt elak mot de som inte spelade enligt hans regler. Woody Allens aktiviteter utanför filmskapandet behöver vi inte ens nämna. Samtidigt har båda gjort flera av filmhistoriens mest psykologiskt inträngande kvinnoporträtt. Det handlar framför allt om det mentala kristillståndets (Tystnaden, Persona, Viskningar och rop med flera) sönderfall. Bergman växte upp bland kvinnor och var därför omgiven av nycker, sorg. Hans kvinnor är både sköra, egna individer, aldrig klichéartade och feminina på samma gång.
De råder ingen tvekan om att många av Woody Allens filmer de senaste 20 åren har präglats av en opassande gubbsjuka. När han var som bäst på 70 och 80-talet var däremot hans penna lika skarp som kvinnoporträtten var utmejslade. Relations-filmer som Annie Hall (1977), Interiors (1978) och Hannah och hennes systrar (1986) är direkta hyllningar till Allen-favoriten Bergman, men även prov på där männen faller ihop som handfallna krakar när de inte längre får hålla i den känslomässiga kontrollspaken. Kvinnan blir för stark för deras egocentriska vardag och de får emotionell panikångest.
Spanjoren Pedro Almodovars kvinnor har alltid varit stommen till hans filmer. De är extroverta, högljudda, kaxiga, skäms aldrig för sin uppenbarelse och framför allt drivna av humor. Saker som kvinnor ”inte får vara” enligt ett könsnormativt samhälle.

Persona

Von Trotta – politik och systrar
Ända sedan tyskan Margarethe von Trottas regidebut Katharina Blums förlorade heder (1975) har kvinnorna varit i fokus. De starka, negligerade, kämpande och ifrågasatta. Alla karaktärer verkar i en strängt politisk kontext.
Nunnan Hildegard von Bingen, socialistiska kämpen Rosa Luxemburg och Baader Meinhof-anhängaren Gudrun Ensslin är några av de historiska kvinnorna som hon har porträtterat. Idén om systerskap och bandet mellan kvinnor är också en viktig kugge i von Trottas filmmaskineri. Regissören har själv sagt att ”det grundas inte i mina åsikter som feminist och har egentligen ingenting med feminism att göra. Möjligen kan det verka så från ett utomståendes perspektiv, men det är inte ett ideologiskt val. För mig har det alltid varit ett existentiellt val”.

001c8c6b_1000_body

Det finns en oroväckande röd tråd i den här texten. Nästan samtliga regissörer är män. Ironiskt? Inte med tanke på hur dominerande män är i både Hollywood och i det Europeiska filmlandskapet. Många av filmerna som jag tar upp klarar däremot det så kallade Bechdeltestet. För att en film ska klara testet måste den uppfylla kriteriet att den har minst två namngivna kvinnliga rollfigurer som pratar med varandra om något annat än män. Testet är visserligen grovt, kanske väl förenklat och ska egentligen inte behövas. Men det sätter fingret på vad filmer bör sträva efter oavsett vilket kön som står bakom verket.

Andra feministiska filmer i urval:
Meshes on the afternoon (1943)
Tusenskönorna (1966)
Celine och Julie gör en båttur (1974)
Jeanne Dielman, 23 Quai du Commerce, 1080 Bruxelles (1975)
3 kvinnor (1977)
I spit on your grave (1978 och 2010)
Alien-tetralogin (1979-1997)
Thelma & Louise (1991)
Orlando (1992)
Erin Brockovich (2000)
Frida (2002)
Kvinnor utan män (2009)
The Help (2011)
The punk singer (2013)

 Fredrik Söderlund



No Responses Yet to “”2015 – den feministiska filmens år?” – artikel för Borås tidning”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: