Recension av Vulkano: ”Iridescence”

02Okt15

Vulkano

Artist: Vulkano
Album:
Iridescence
Bolag: Vulkano/Ingrid
Betyg: 3
Genre: Pop

Historien är fin. Förra året kom dokumentären All we have is now av Alexandra Dahlström (Elin i Fucking Åmål). De forna Those Dancing Days- medlemmarna Cecilia Efraimsson, Lisa Pyk Wirström och Rebecka Rolfart startar istället Vulkano. Film-resan utspelar sig under tre år och går från källarpunk-repningar i Stockholm till vad som ska bli det stora genombrottet där bandet ska spela för skivbolagsfolk i Los Angeles. Men innan resan till USA hoppar Rebecka av. Nu är trion en duo och en ny turné väntar i höst.

Istället för att följa upp poppunken från första skivan Live wild die free (2013) med en förlängning av ett redan lyckat koncept har allt svängt som en musikalisk pendel. Nille Perned har tidigare jobbat med Kent, Bob Hund och Broder Daniel och var redo att plocka fram distpedalerna i vanlig ordning. Men de fick ligga i träda och byttes ut mot analoga syntar istället. Cissi Efraimsson experimenterade fram elektronisk pop som snarare låter som ett mer kommersiellt gångbart The Knife, tidiga Human League och The xx än de frenetiska utbrotten hos Bikini Kill och The Cure-tungsinnet på debuten.

Vulkano ser den här plattan som ett konstprojekt och musikexperiment, men är mil ifrån tjejerna i Midaircondo som gör den mest intressanta mixen av konstmusik, Björk-mystik och skruvad electronica idag. Allt är visserligen relativt, men med tanke på Vulkanos kulturella inspirationskällor är förväntningarna ordentligt uppskruvade.

En textrad i låten Runaway är I am restless, I am bored. Ibland stämmer det och ironiskt nog är det albumets bästa låt. Homogenitet i all ära, men Iridescence hade mått bra av fler tempohöjningar och mer slagkraftighet. Det blir lite för lamt och lojt ibland.

Utomlands har det dragits slappa jämförelser med Icona Pop. Två svenska tjejer som gör elektronisk musik absolut, men om Icona Pop är ystra arenadrottningar är Vulkano systrarna som smyger omkring på nattklubben.

Iridescence (som betyder ungefär ”när alla regnbågens färger skimrar tillsammans”) är vårvarm och efterfest-simmig, fokuserad och välsvarvad. Många av melodierna har säkert både lekts fram och hänt av en slump, men det som låter pedantiskt behöver inte automatiskt vara harmlöst. Vulkano visar att det går att vara kaxig med små bokstäver. Tredje skivan är redan på gång och det lovas mer aggressivitet. Bandet behövde kanske ett stilla lugn innan den ilskna stormen blossar upp igen.

Fredrik Söderlund

Advertisements


No Responses Yet to “Recension av Vulkano: ”Iridescence””

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: