”Filmskaparen i kris” – artikel för Borås tidning

13Nov15
Bailey's Quest-529.cr2

Bailey’s Quest-529.cr2

Kreativa haverier, självupptagenhet och brustna hjärtan. Filmskaparens revanschlusta har alltid varit tacksamt stoff för långfilmer. Inte mindre än fem filmer från i år behandlar en skådespelare, regissör eller manusförfattare i kris. Fem desperata konstutövare med tvivel och en stukad självkänsla som vardag.

Birdman, Moln över Sils Maria, Maps to the stars, She’s funny that way och kommande Youth. På ytan totalt olika, men tematiskt binds de ihop. Huvudrollsinnehavarna är lika präglade av divalater som desperation.
Federico Fellinis 8 ½ (1963) är en självbiografisk fantasi om en filmregissör. Marcello Mastroianni spelar regissören Guido och hans eviga och inre diskussion om huruvida hans kreativa läggning är en frälsning eller ett hinder. Egon skenar iväg och förblindas av sig själva. Filmarbetet är som en kollektiv mötesplats och inspirationskälla som både ger näring åt nostalgi, sorg, enorm glädje och sensualism. 8 ½ är det filmiska limmet som binder ihop många av de övriga filmerna i genren.
Birdman återanvänder temat fast på ett mer bombastisk sätt. Skådespelaren Riggan (Michael Keaton) vill tvätta bort superhjälte-stämpeln som hemsöker honom. Alla förknippar honom med Birdman, men nu vill han träda fram som en seriös konstnär och både regissera, spela och skriva manus till en högtravande version av en Raymond Carver-novell. Som i Fellinis film är han ständigt jagad av producenter, oförstående skådespelare och sin trasiga familjesituation som han försöker lappa ihop. Mexikanska filmaren Iñárittu leker både med sig själv, förväntningar, metaperspektivet och hur kreativ frihet kan skapa panik upphöjt i tio.

synecdoche
Underskattade Synecdoche New York (2008) grundar sig även den på storhetsvansinne och gränslösa ambitioner. Teaterregissören Caden (Philip Seymour Hoffman) tar sig an livsprojektet att bygga en kopia av New York i en gigantisk hangar. Han genomgår samtidigt en livskris som han försöker fly ifrån utan att ta personligt ansvar. Resultatet blir att inspelningen tar omänskliga proportioner. Synecdoche är ett vackert och rörande drömspel om att försöka få ihop ett existenspussel. Charlie Kaufman är regissör i det här fallet, men är kanske mest känd som manusförfattare (Eternal Sunshine of the spotless mind och Being John Malkovich). Kaufman kryper gärna in i hjärnans inre rum för att försöka förstå varför vi egentligen känner, reagerar och handlar som vi gör. Ett annat suveränt exempel är Adaptation (2002) där två tvillingsjälar (Nicholas Cage x 2) håller på att gå under av sin egen skenande kreativitet och tvivel kring vad de egentligen håller på med. Vid ett tillfälle konstaterar den ena brodern att han har skrivit in sig själv i manuset. Ett meta-narrativ som Kaufman ofta leker med i sina egna manus.
Från två filmbröder till två andra. Bröderna Joel och Ethan Coen (Fargo, No country for old men) har alltid hämtat inspiration från filmhistoriens alla hörn till sina genrekrockar. Cannes-belönade Barton Fink (1991) skildrar Broadway-författaren Barton som får en chans i drömfabriken Hollywood att skriva manus till en brottarfilm istället för det socialrealistiska drama han själv hade tänkt sig. För Barton blir Hollywood snarare mardrömsfabriken med ihållande skrivkramp, konstnärliga meningsskiljaktigheter och boende på ett skabbigt hotell som följd. Erfarenheten blir snarare en nedåtgående spiral än en ryggdunk i rätt riktning.

CLOUDS+OF+SILS+MARIA+Copyright+Carole+Bethuel+IMG_8268R

Den fallande stjärnan
Flera filmer har också porträtterat det krisande geniet som känner sig omsprungen av en yngre generation. Maria (Juliette Binoche) i Moln över Sils Maria blir erbjuden att spela den äldre rollen i en teateruppsättning av filmen som blev hennes vändpunkt för 20 år sedan. Havana (Julianne Moore) i Maps to the stars vill spela sin bortgångna mor i en ny version av mammans genombrott. Rollerna går istället till yngre förmågor. De bitska divorna vägrar låta någon ta deras platser. Allra minst oerfarna skådespelerskor. Båda drabbas så klart av djup besvikelse och ilska när de fråntas rollerna som de var födda att spela.

Det är lätt att dra paralleller mellan Olivier Assayas och David Cronenbergs senaste filmer och Hollywood-klassikerna All about Eve samt Sunset Blvd, båda släppta 1950. Bette Davis ansågs vara slut som skådespelare när hon fick rollen som den åldrande Broadway-stjärnan Margo Channing, men All about Eve blev hennes revansch. Effekten för Davis blev som att spela sig själv. I mästerliga och mörka satiren Sunset Blvd lever den kantstötta, före detta stumfilms-stjärnan Norma i det förgångna och bortglömda. Ett av många klassiska citat: I Am big. It’s the Pictures that got smaller. Alla fyra filmer är sorgliga skildringar kring ålder och att nå den i skådespelaryrket kritiska åldern 40. Skräcken att ha, särskilt som kvinna, passerat ett bäst-före-datum.

Kommande filmen Youth av Paolo Sorrentino (Den stora skönheten) har också åldersnojan som en direkt påminnelse om svunna tider. Den ena huvudrollen är en filmregissör, spelad av Harvey Keitel, som ser med avund på sina yngre författare. Han försöker avsluta sin sista och enligt honom själv viktigaste film och kämpar med manuset.

Youth

Det har alltid gjorts vassa satirer och djuplodande porträtt kring den paranoida teater- och filmvärlden. Syrliga bevis på när dikten överträffar verkligheten. Billy Wilder som regisserade Sunset Blvd blev varse om sin kritik när filmbolagschefen Louis B. Mayer sa dont’ bite the hand that feeds. Ämnet måste trots allt vara skrivet i stjärnorna och oerhört tacksamt att skildra för en filmare som ständigt är så nära skådeplatsen. Den röda tråden är att det krisande och självutnämnda geniet driver sig själv till vansinne. Bränner ut sig själv för att i slutändan kollapsa.

Jag är egentligen ganska sugen på att skriva in mig själv i den här texten. Den här gången får mitt namn och stora kärlek för de diskuterade filmerna räcka.

Andra filmer på samma tema (i urval):
Illusionernas stad (1952)
En stjärna är född (1954)
Dag som natt (1973)
Opening night (1977)
All that jazz (1979)
Stardust memories (1980)
Bröderna Mozart (1986)
The Player (1992)
Ed Wood (1994)
Living in Oblivion (1995)
Mulholland Dr. (2001)
Black swan (2010)

Text: Fredrik Söderlund

063-gena-rowlands-theredlist



No Responses Yet to “”Filmskaparen i kris” – artikel för Borås tidning”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: