Todd Haynes – ”den postmoderna” epokskildraren, artikel för Filmrutan

29Dec15

todd_haynes.jpg

I Todd Haynes filmvärld ryms både samhällskritik, gay-ikonografi, ett postmodernt sätt att förhålla sig till filmhistorien. Han har gått från en bastarisk film om sångerskan Karen Carpenter till sex sidor av Bob Dylan, från AIDS-allegorier till HBO-serien Mildred Pierce. Haynes är aktuell med både Carol och en biografifilm om Peggy Lee med premiär nästa år.

Tabun och kritisk nostalgi
Todd Haynes har alltid haft en skicklig förmåga att gräva i historien för att dra paralleller med nutiden. Tabun som rådde då har dessvärre inte tvättats bort. Tiden har i många avseenden stått stilla. Haynes återvänder bland annat till 1930- och 50-talet och dess oböjliga beteendemönster, fördomar och inskränkthet i tre av sina verk.

Senaste filmen Carol (2015) hade premiär på Cannes-festivalen, där den vann två guldpalmer, och baseras på deckarförfattaren Patricia Highsmiths roman The Price of salt (1952). Två kvinnor ingår i ett förhållande i New York på 50-talet. Therese (Rooney Mara) är i 20-årsåldern och jobbar i butik. Hon drömmer om ett mer meningsfullt liv när hon träffar den uttråkade hemmafrun Carol (Cate Blanchett) som har kört fast i ett dött förhållande. Om temat känns igen beror det på att premisserna påminner mycket om Haynes djupt melankoliska och Douglas Sirk-inspirerade melodram Far from heaven (2002). Här är det istället maken som är homosexuell och som har levt i en lögn hela sitt liv. På ytan badar hela småstaden i orangea höstfärger och pastellfärgade villor. Men innanför väggarna närs intoleransen, rasismen och trångsyntheten. Männen jobbar på stora företag och kvinnorna sköter sysslorna. Hemmafruarna samlas på ytliga bjudningar där det diskuteras keramik och första kyssen-erfarenheter. Cathy (Julianne Moore) och Frank (Dennis Quaid) är Mr. and Mrs. Magnatech (företaget som Frank är högt uppsatt i). Lokala magasinet gör ett lyxigt hemma hos-reportage hos paret för att sätta ännu mer guldkant på deras till synes perfekta familjesituation. Bakom fasaden bubblar dock tragedi, frustration och förbjuden kärlek. Cathys känslor för den mörkhyade trädgårdsmästaren Raymond tilltar ju mer hon märker att hennes make sjunker ner i en skamset och depraverat tillstånd. Ryktet sprider sig i byn och det oundvikliga skvallret visar sitt tryne.
Frank får rådet av sin läkare att gå till en psykolog för att botas från sin sjukdom, han ska göra en heterokonvertering. ”Den sexuella läggningen är bara en fas”. Men ju längre det går desto mer nedbruten och självhatande blir Frank. Han försöker desperat lura sig själv – ”I know it’s a sickness, I’m gonna break it”.

far from heaven.jpg

HBO-miniserien Mildred Pierce (2011) bygger på både filmatiseringen från 1945 och James M. Cain-förlagan från 1941. Handlingen är förflyttad till den stora depressionen. Mildred (Kate Winslet) är skild och gör allt för att försörja sin otacksamma dotter Veda (Morgan Turner/Evan Rachel Wood) som vill leva det ljuva livet. Hon beskyller sin mor för att stå i vägen för hennes vilja att göra sin eftertraktade klassresa. Förhållandet tar så småningom hatiska proportioner. Todd Haynes filmatisering är suverän i sitt karaktärsbygge och han visar återigen sin begåvning när det kommer till en films mise-en-scène. I ett modernt perspektiv är det intressant att Mildred Pierce hade premiär exakt 80 år efter USA:s näst största ekonomiska kris sedan just Depressionen.
Det är uppenbart att Haynes förhåller sig både kritiskt och samtidigt kärleksfullt till tidsepokerna han porträtterar. Genom drömska kulörer i Far from heaven och ett vackert mossgrönt foto i Mildred Pierce ser inte regissören på historien med blida ögon. Enligt honom verkar dåtidens idealism skadlig och självförbrännande. Så egentligen handlar inte filmerna specifikt om de skildrade årtiondena utan om hur samhället fortfarande ser ut idag.

mildred.jpg

Todd Haynes har också gjort två uttalade AIDS-allegorier. Dels sin första långfilm Poison (1991) och dels Safe från 1995. Upplägget i Poison är tre historier som korsar varandra – Hero handlar om 7-åriga Richie som skjutit ihjäl sin far, Horror om den galna vetenskapsmannen Dr. Graves och Homo om två män i ett franskt fängelse och den erotiska dragningskraften mellan dem. Samtliga episoder är inspirerade av poeten Jean Genets texter.

Det är framför allt episoden Horror som kan härledas till sjukdomen som hade tagit så många liv i regissörens bekantskapskrets fram till att filmen spelades in. Horror är komiskt utformad som en b-skräckis från 50-talet, men tydlig i sin symbolik. Dr. Graves ligger bakom en teori om molekyl koagulering som gör honom till en sexgalning när han råkar få i sig drycken. Det väcks ett begär att döda samtidigt som det växer ut stora bölder på hans kropp. Graves blir en sjuk, smittsam, utstött varelse som framkallar rädsla på gatorna. Det råder knappt någon tvekan om vad Haynes vill påpeka då det obotliga AIDS-viruset hade nått sin kulmen.

Safe

Mästerliga Safe utspelar sig 1987 – det år som Reagan för första gången uttalade sig om sjukdomen som dödat cirka 20 000 människor. De första fallen bekräftades redan 1981.
Den förmögna hemmafrun Carol (Julianne Moore i en liknande roll den i Far from heaven, men i en totalt motsatt miljö) drabbas långsamt av en oförklarlig sjukdom. Hon drabbas av minnesförlust, får andningsnödsattacker, utslag på huden och bryts långsamt ner fysiskt. Hennes läkare hittar inget fel, hennes man tycker hon är paranoid. Genom en reklamfilm hittar hon jämlikar som har samma symptom. De har diagnosen ”environmental illness”. En sjukdom som får alla att reagera starkt på kemiska utsläpp, avgaser och miljöförstörande partiklar. Carol söker sig till ett rekreationscenter där hon ska bli frisk och fri från besvären. Men det visar sig vara mer av ett sektliknande läger präglat av hyckleri. Titeln Safe står inom parentes i förtexterna – Carol kommer aldrig att vara säker var hon än befinner sig och likt en AIDS-smittad person aldrig bli helt frisk.

Carol-002.jpg

Biografi-filmerna och gay-ikonografi
Todd Haynes har genom hela sin karriär haft en fallenhet för att skildra sina favoriter i så kallade biopics. Regissören håller för tillfället på att slutföra ett filmprojekt om sångerskan Peggy Lee med Reese Witherspoon i huvudrollen. Lee har alltid varit en gayikon med divalater vars liv var lika kantat av mörker som enorm framgång.

Redan i Haynes Jean-Luc Godard-influerade studentfilm Assassins: A Film Concerning Rimbaud (1985) beskriver han förhållandet mellan två gayikoner inom poesi – Arthur Rimbaud och Paul Verlaine. Filmen är inte ett positivt porträtt, utan snarare en karikatyr om en absint-drickande, tjuvaktig fransk pojkspoling runt sekelskiftet.

Haynes nästa film Superstar: The Karen Carpenter Story (1988) berättar om sångerskan djupa depressioner och hennes död i aneroxia, bara 32 år gammal. Karaktärerna är gjorda som små barbiedockor vilket gör filmen ännu mer obehaglig på grund av den stora kontrasten. Superstar är både en skildring av en socialt dysfunktionell familj, ett samhälle/sjukvård med skygglappar och ett felaktigt behandlande av en mänsklig tragedi.

Regissören lät vänta tio år innan han tog fasta på en tid starkt förknippad med gränsöverskridande könsroller och queer-romantik. Uppgång- och fallskildringen Velvet goldmine (1998) börjar med en lärare som frågar en ung Oscar Wilde om vad han vill bli. Han svarar popidol och filmen hoppar fram 100 år i tiden till glamrockens London.

Filmen är en biopic i avseendet att använda David Bowie, Iggy Pop och Lou Reed-liknade karaktärer som stomme för att porträttera en hel era. Med tanke på att glamrocken på 70-talet handlade lika mycket om en glittrande yta som musik har Haynes medvetet gjort vad som liknar en mer nedtonad version av Ken Russells Tommy (1975). Velvet Goldmine är i mitt tycke regissörens svagaste film, men enligt honom själv viktig med tanke på hans eget sexuella uppvaknade, identitetsletande och starka vilja att få tillhöra något normkritiskt i tonåren.

velvet.jpg

Bob Dylan-fresken I’m not there (2007) är Haynes berättarmässigt och konstnärligt mest utmanande film och därför också en av hans bästa och mest intressanta. Sex olika skådespelare och sex olika nyanser av samma person. Haynes vill tydliggöra Dylans olika perioder genom ett postmodernt filter. En rakt berättad film med bara en person i huvudrollen skulle inte räcka för att ringa in den mångfacetterade artisten. Fokus ligger på att skildra olika episoder i Dylans liv och korsa dem med varandra i en filmisk parallell till vad artisten lyckades åstadkomma med sin musik i hans mest betydande era. Mellan folksångaren/trubaduren i slutet av 50/början av 60-talet till det religiösa uppvaknandet i slutet av 70-talet. Den experimenterande formen sätter aldrig krokben för artistens olika persona. Både de avståndstagande och osympatiska sidorna och de starkt känslomässiga incidenterna som hände disponeras. Mycket handlar om det som artisten förlorade – en familj, sin idealism, sin publik och tron på sin kreativitet. Vi får bland annat uppleva skilsmässan med den stora kärleken Sara (Charlotte Gainsbourg), Dylan som Rimbaud (Ben Whishaw) och som Billy the Kid (Richard Gere). Filmens mest omtalade och genialiska porträtt står Cate Blanchett för som den rebelliska Jude under tiden då D A Pennebakers inflytelserika dokumentär Don’t look back (”Se dig inte om”, 1967) spelades in. Greppet är smart. Man förstår varför Haynes ville att Dylan skulle spelas av en kvinna med tanke på artistens första och viktigaste musikaliska helomvändning i karriären, när han gick från protestsångaren till rockartisten.

I'm not there.jpg

2013 regisserade Haynes en liten episod i HBO-dokumentären Six by Sondheim om kompositören och textförfattaren Stephen Sondheim. Genom intervjuer med honom själv får vi en inblick i en konstnärs inspiration, liv och karriär. Sondheim är ännu en gayikon som står bakom många musikalklassiker. Bland andra West side story (1957) A little night music (1973) och Company (1970).

När man skärskådar Haynes och hans filmer korsar och tangerar genrerna varandra. Regissörens filmer är lika rikt nyanserande och tematiskt gränslösa som de är visuellt särpräglade. Han är cineast och använder både berättande och särskilda konstnärliga attribut från sina mästare i filmhistorien – Citizen Kanes (1941) berättande från en journalists perspektiv i Velvet Goldmine, Douglas Sirks technicolor-skönhet i Far from heaven, den uppklippta berättarstrukturen från Godards Masculin-Féminin (1966) och Kurosawas Rashomon (1950) i I’m not there, det statiska bildnarrativet från regissörer som Stanley Kubrick och Yoshiro Ozu i Safe, det mardrömslika och obscena från många av Kenneth Angers filmer i Poison och Dottie gets spanked (1993), miljön i förhållande till människan (Antonioni) och så vidare.
Haynes är alltså både filmvetare och en filmteknisk trollkarl i en och samma person, men kanske framför allt en regissör som kan förena stora känslor med ett estetiskt handlag. Den där sällsynta kombinationen mellan bild, ljud, hjärta och hjärna.

peggy.jpg

Faktaruta
Todd Haynes föddes i Kalifornien 1961 och började inom tv och teater för att senare ta steget mot filmen. Han gick i bräschen för new queer cinema-rörelsen som startade i början av 90-talet, där även namnkunniga regissörer som Gregg Araki och Gus van Sant ingick. Haynes är dock den som har haft störst konstnärlig genomslagskraft inom genren. Han senaste film är Patricia Highsmith-filmatiseringen Carol (2015) som vann två guldpalmer i Cannes och har svensk premiär på juldagen. Dessutom är han på gång med en biografi-film om Peggy Lee.

Fredrik Söderlund, filmvetare och frilansande filmskribent

 



No Responses Yet to “Todd Haynes – ”den postmoderna” epokskildraren, artikel för Filmrutan”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: