”Rörd pjäs, förd pjäs” – Schack på film. Artikel för Filmrutan 4/15

08Jan16

 

Säg ”schack på film” och de flesta tänker på matchen mellan riddaren Antonius och Döden i Det sjunde inseglet (1957). Givetvis en ikonisk scen, men spelet har varit en del av filmhistorien sedan dess vagga. Robert W. Pauls kortfilm A Chess Dispute kom redan 1903. Senast i genren är Pawn Sacrifice som hade premiär i höstas.

Symboliken
Schack är fullt av symbolik och filmvärlden har varit snabb att plocka upp och vrida om det tacksamma spelets många draglägen. Vsevolod Pudovkins 30 minuter långa Schackfeber (”Shakhmatnaya goryachka”, 1925) är ett tidigt exempel och beskriver hur en hel stad (läs helt land) är fångna i en schacktrans. Handlingen kretsar kring en man som är i färd med att gifta sig, men där hans blivande maka till slut ställer ett ultimatum – schacket eller henne. Hennes bästa vän varnar till och med att ”det största hotet mot ett äktenskap är schack”. Mannens garderob består av rutiga strumpor, scarfar, kepsar och näsdukar. Hans husdjur är svartvita kattungar. Pudovkins film är en snillrik mix mellan, svartsjuka, hysteri och slapstick. En intressant detalj är att kubanska José Raúl Capablanca, världsmästare mellan 1921 och 1927, gör en cameo.

Life of a King

 Life of a King (2013) av Jake Goldberger utspelar sig i Washington och har en tydlig symbolik för klasskillnader ända från början om en får tolka fritt. Vita huset är de vita spelarna, slummen som befolkas av afroamerikanska invånare de svarta. Eugene Brown (Cuba Gooding Jr) har precis kommit ut från fängelset och har fått rådet ”Take care of the king, everything else follows” av sin vän Searcy (”the chess man”) på anstalten. Eugene börjar jobba som vaktmästare på en skola där rektorn passande nog heter Ms. King. Han får i uppdrag att vakta ett antal elever som har kvarsittning varje dag. Trevande försöker han få dem att spela schack och fokusera på nuet istället för att driva omkring på gatorna och livnära sig på drogförsäljning. Nästan som ett optimistiskt tämjande och ett nyttigt kreativt alternativ. Som i ett schackparti böljar underläget och övertaget om vart annat.

Brooklyn Castle

En liknande scenario hittas i Katie Dellamaggiores dokumentär Brooklyn Castle (2012). Skillnaden är att Brooklyn-skolan I.S. 318 redan är framgångsrika och en av landets bästa skolor. De kallas till och med ”The Yankees of Chess”. Lagandan är imponerande och dedikationen från läraren Tracy är rörande. Det stora problemet uppstår när den ekonomiska krisen innebär att skolan får betydligt mindre pengar. De stora nedskärningarna gör att skolan bara kan skicka fem elever istället för 45 när det är dags för landets viktigaste turnering. Utopin brister plötsligt i fogarna och som i Life of a King är schackspelandet i Brooklyn Castle en alternativ räddning ur fattigdomen för svarta elever. Ett sätt att komma bort från våldspräglade gator och brottslighet.

Genesis Potini är The Dark Horse i James Napier Robertsons film med samma namn från 2014. Mörkret i titeln kan ha en fyrdubbel betydelse. Dels brottas Genesis med den mörka sidan av sin bipoläritet och dels så forslas han snabbt in i sin brors brottsbana efter att han kommit ut från mentalsjukhuset. Han fick smeknamnet ”den svarta springaren” när han använde sig av schackspelet för att hålla koncentrationen i schack på anstalten. En dark horse är ju dessutom en oväntad vinnare i valfritt sammanhang. Genesis letar upp en gammal vän som ansvarar för schacksällskapet Estern Knights. En trygg plats för ungdomar utan närvarande föräldrar och vars liv är rotade i kriminalitet. De behöver stabilitet, entusiasm och ett syfte i livet. En turnering i Auckland äger rum om sex veckor och oavsett hur det går så är deltagandet en bedrift – en triumf långt över allas förväntningar.

dark horse.jpg

The Dark Horse är långt ifrån lika friserad och heroisk som Life of a King. Socialrealismen och direktheten gör filmen till ett av genrens starkaste bidrag. De trädsnidade pjäserna framför ungdomarna är lika bräckliga som Genesis psyke, men när han har kontrollen är han ”the king of kings”.

Kungen av Oudh i Satyajit Rays Schackspelarna (”Shatranj Ke Khilari”, 1977) delar upp hela sitt dygn efter sina heliga fem schackpartier. Han är så pass besatt av spelet att det snart omvandlas till farlig eskapism. Kungen vill inte kännas vid vad som händer med landet när britterna står på barrikaderna redo att ta över. Han dedikerar sitt liv åt brädet istället för att se vad som händer i verkligheten. Han retirerar och offrar sina bönder, i det här fallet sina soldater som ombeds slänga sina vapen i en hög utanför slottet. Satyajits film är både en tragisk skildring av kolonialism, en intressant redogörelse för det klassiska schackets historia och en sinnlig berättelse kring hur ett spel tar sig så långt in i medvetandet att det blockerar världsuppfattningen.

Searching_for_Bobby_Fischer_Max_Pomeranc.jpg

Bobby Fisher x 3
I Oskyldiga drag (”Searching for Bobby Fisher”, 1993) av Steven Zaillian måste Josh Waitzkin överkomma all rädsla och stress, hata sina motspelare och aldrig mer spela blixtschack mot bluffmakarna i parken. När det sjuåriga underbarnet får direktiv från sin coach Bruce (Ben Kingsley i ännu en av sina roller som intellektuell och inbunden) är det fokus på spelet och inget annat som gäller. Sökandet efter legendaren i filmens titel bygger både hur Josh försöker förstå varför Bobby Fisher spårlöst försvann, hur han ska kunna spela som världsmästaren och ett letande efter motivationen som ibland tryter när alla runt omkring honom förväntar sig att han ska vinna varje match.

Den riktiga Bobby Fisher slog hela världseliten redan som 16-åring. I en intervju i Liz Arbus storartade dokumentär Bobby Fisher mot världen (”Bobby Fisher against the world”, 2011) menar han att han blev seriöst intresserad av spelet som sjuåring. I början av 70-talet beskrevs Bobby Fischer som schackets motsvarighet till Muhammed Ali – en bad boy som gjorde ett komplext spel hippt. Också mycket för att han grävt sig upp från slummen i Brooklyn till att slå hela världseliten som tonåring. Han var den amerikanska schackdrömmen.

Bobby Fisher against the world.jpg

Den kontroversiella matchen mot Boris Spassky på Island 1972 blev början på ett så pass irrationellt beteende att han aldrig kom tillbaka till sans och reson. Vanvettet började koka över. Den känsloladdade matchen blev också en symbol för det kalla kriget mellan USA och Ryssland. Liz Garbus tar intelligent och gripande pulsen på en man som hela tiden skiftade mellan sorg, upprymdhet, kollaps och att vara en inspiration för en hel generation. Som uttrycket säger är gränsen mellan genialitet och galenskap hårfin. I Bobby Fischers fall tippade dessvärre vågskålen åt fel håll. Han försvann, dök upp, försvann igen och gick bort för alltid som en skäggig och bitter ensling 2008.
Senaste filmen i schackgenren gick upp på bio i höstas. Edward Zwicks Pawn Sacrifice (2014) är lite av en spelfilmsvariant av Garbus dokumentär, men lägger allt fokus på Fischer/Spassky-matchen. Vi tar del av Fischers nojor, nycker, konspirationsteorier och schizofreni. Tobey Maguire spelar honom maniskt medan Liev Schreiber är träig som Spassky. Visst är filmen förskönande och väl patinapolerad, men ett bevis på att schack kan fungera utmärkt som fond för en pulshöjande thriller. Spelet blev konstigt nog aldrig något suspense-underlag för Alfred Hitchcock. Han nöjde sig med tennis.

Pawn sacrifice.jpg

Människan mot maskinen
Stanley Kubrick var en hängiven schack-fantast. I en scen i År 2001 – Ett rymdäventyr (”2001: A Space Odyssey”, 1968) spelar datorn HAL 9000 mot huvudrollshavaren Frank och vinner. ”Thank you for a very enjoyable game”, säger vinnaren efter att ha beskrivit hur den kommer vinna inom några få drag.
Automatonen (en självspelande schackmaskin) ”The Turk” byggdes i slutet av 1700-talet. I själva verket var det en mekanisk ”illusion” med en skicklig spelare gömd inuti den träskapade boxen. Spelaren var så pass kompetent att den lyckades slå både Napoleon och Benjamin Franklin. Stumfilmen The Chess Player (”Le Joueur d’échecs”, 1927) av Raymond Bernard använder ”The Turk” som en ambulerande flyktväg för en polsk revolutionär när han färdas genom Europa för att gömma sig från ryssarna.

Kasparov Game Over

Den underhållande dokumentären Game Over: Kasparov and the Machine (2003) av Vikram Jayanti utgår också från legenden om ”The Turk” där historien återberättas i öppningsscenen. Garry Kasparov räknas enligt många som den bästa schackspelaren genom tiderna. 1996 utmanade han IBM:s nya dator Deep Blue och vann. Året därpå ville dataföretaget ha en returmatch och segrade. Matchen vänder upp och ner på mästarens liv och kom att skapa ett tungt, svartvitt sigill i själen. Kasparov blev psykiskt förkrossad och anklagade företaget för fusk och fult spel och ville se datorns loggfiler. Han tappar successivt koncentration på spelet. Det intressanta är att varken schackgeniet eller IBM förstår hur ett icke levande ting kan vara så pass avancerat i utvecklingen. En programmerad dator ska egentligen inte kunna göra så mänskliga drag enligt uträkningarna. Filmen visar upp hur en teknisk invention aldrig går att underskatta. Hur teknikens frammarsch ständigt kan förbluffa. Kanske inte unikt i sig, men Game Over utnyttjar faktumet på ett nervkittlande sätt.

Den halvsömniga mockumentären Computer Chess (2013) av mumble core-regissören Andrew Bujalski utspelar sig på 80-talet under tre dagar och en schackturnering där samtliga deltagare ska försöka vinna över ett antal datorer. Det lilla undangömda rummet på ett hotell badar i algoritmer, artificiell intelligens, kablar och tekniknördar. Filmen är fotograferad med videoutrustning från början av 80-talet så att sanningshalten ska få ett högre värde. Frågan här är vem som egentligen vinner i slutändan – mannen eller maskinen? Eller snarare hur människan ska lära sig att vinna över sig själv. En av deltagarna siar ”By 1986, you won’t stand a chance”.

Computer chess

Drottningarna
Få spel förknippas så mycket med män som schack, men eftersom drottningen kan röra sig fritt över hela spelplanen och kungen bara ett steg i taget blir hon hans viktigaste bundsförvant. I schack ges hon makten i relationen. Och om drottning övervinns kan hon alltid räddas om ens bonde lyckas ta sig hela vägen till motståndarens sista ruta. I ett flertal filmer slipper kvinnan bli en tyst bisittare som ska stödja mannens spirande galenskap, kanske framför allt i en film som Spelets mästare (”The Luzhin Defence”, 2000) som bygger på Vladimir Nabokovs bok Han som spelade schack med livet (1930). En svettig och kolerisk Alexander Luzhin (John Turturro) brottas lika mycket med sin barndom som med spelet. Hans nyvunna kärlek för societetskvinnan Natalie (Emma Watson) får honom att öppna sinnena för något annat än sin maniska dedikation till schacket. Hon är hans drottning som han blir blixtförälskad i. Natalie förblir damen som ligger steget före den utsatta kungen. Marleen Gorris (Antonias värld, 1995) film leker med spelets många vändningar och lyckas skapa en underhållande, melodramatisk kärlekshistoria.

Queen_to_Play5

I Queen to Play (”Joueuse”, 2009) av Caroline Bottaro blir schack en flykt från vardagsmonotonin för städerskan Hélène (Sandrine Bonnaire). Hennes man har slutat se henne och får ett elektriskt schack i present som ett desperat sätt att försöka få dem att komma närmare varandra igen. Försöket lyckas inte. Istället blir hon upplärd av Dr. Kröger (Kevin Kline) som hon städar hos en gång i veckan. Hon blir som besatt, spelar med brödsmulor på en rutig restaurang-duk och fantiserar om partier på alla rutiga underlag. Till och med på det schackrutiga marmorgolvet på hotellet hon jobbar.

Bortsätt från att många av eleverna är flickor i Life of a king och Brooklyn Castle finns det ingen film som har en kvinna i huvudrollen förutom Queen of Play. Däremot har flertalet av de diskuterade filmerna och de i den avslutande listan glädjande nog regisserats av kvinnor. Det finns till och med ett svenskt bidrag i Pernilla Hindsefelts kortfilm Schack (2005).

luzhin defence

Kriget mot sig själv
Populärkultur beskriver ofta schacket som ett krig och visst har varje pjäs sin individuella styrka och roll. Uppoffringar och strategi är allt. Hela känslospektrat får plats – våndan, lyckan, triumfen, pressen, stillheten och det inre tumultet för att nämna några. I schack finns inga gråzoner, livet är svart och vitt, oftast både på och utanför brädet. Remi (oavgjort) är ett ömsesidigt nederlag. Allt är med andra ord ett kristallklart upplägg för dramaturgi. När det kommer till film är de ofta symboltyngda bevis på ett livssystem där delmålen i livet kan liknas vid att se många drag i förhand. Många filmer faller också tillbaka på att använda den typiska sportfilms-strukturen ”att gå från botten till att nå toppen”. Slutintrycket är att en stabil fingerfärdighet i princip alltid vinner över ett skört psyke.

Fler schackfilmer i urval:
Högt spel för friheten (”Schachnovelle”, 1960) av Gerd Oswald
Weiss und schwarz, wie Tag und Nacht (1978) av Wolfgang Petersen
Dangerous Moves (”La diagonale du fou”, 1984) av Richard Dembo
Sista draget (”Knight Moves”, 1993) av Carl Schenkel
Uncovered (1994) av Jim McBride
The Chess Game (La Partie d’échecs, 1994) av Yves Hanchar
Lang Leve de Koningin (1995) av Esmé Lammers
Check and Mate (”La regina degli scacchi”, 2001) av Claudia Florio
Knights of the South Bronx (2005) av Allen Hughes

Fredrik Söderlund, frilansade filmskribent, filmvetare och habil schackspelare.

 



No Responses Yet to “”Rörd pjäs, förd pjäs” – Schack på film. Artikel för Filmrutan 4/15”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: