Ski(d)tfilm – Hollywood goes skiing – artikel för Åka skidor 1/2016

23Jan16

19-the-world-is-not-enough-ski-chase

När Hollywood ställer sig på ett par skidor blir det oftast dumt, blodigt och Bond-igt. Frilansskribenten Fredrik Söderlund har tittat på filmerna från drömfabriken där pjäxor, stavar och skidor oftast blir mardrömmar.

Säg skidfilm och de flesta tänker nog osökt på Downhill Racer (1969) med Robert Redford och Gene Hackman. Alternativt dess raka motsats, den uttjatade Snowroller – Sällskapsresan II (1985). Downhill Racer handlar om den både kylslagna och coola skidkaptenen David (Redford) och hans kollisionskurs med tränaren Eugene (Hackman) ett år före Olympiska spelen. Dave är en komplex och ensam skidstreber som inte väjer för någonting eller någon när han ska upp till toppen.

Det som känns unikt med Downhill Racer som sportfilm är att den undviker sentimentalitet och snarare skildrar huvudpersonen som en ganska osympatisk egoist. Den lägger hjältestatusklyschan åt sidan och fokuserar mer på människan som dras med högt uppsatta krav från både honom själv och världen omkring. Downhill Racer tappar sällan tempo och har de bästa och mest intensiva störtloppscenerna som någonsin har fångats på en filmrulle.

Downhill Racer

Manusförfattaren har sagt att han baserade David på Billy Kidd som åkte för USA i vinterolympiaden i Grenoble 1968. Redford baserade sin karaktär på Kidds hänsynslösa lagkamrat Spider Sabich som bröt sitt ben sex gånger under karriären.

När skidfilm blir skitfilm.
Downhill Willie/Ski Hard (1996), Frostbite (2005), Ski Patrol (1990), Out cold (2001), Jim Carrey-filmen Copper Mountain (1983) och Ski School (1990). Alla exempel på när skidfilmen når sin absoluta botten. Alla prov på mer eller mindre idiotiska amerikanska komedier där intelligensnivån är imponerande låg. Manusen är så tunna att snön alla åker på känns som betong. Låt oss ta Hot dog…The Movie (1984) som ett exempel – ett lågvattenmärke så gott som något annat. Det börjar bra med ett tre minuter långt superåk. Sedan går det snabbt utför. Harkin är på väg till en tävling i Squaw Valley när han plockar upp liftaren Sunny som hänger med utan att knappt kunna stå på ett par skidor. När uttagningen ska göras måste Harkin ta sig förbi den österrikiska världsmästaren Rudi som så klart är ett übersvin. Och ungefär där stannar handlingen. Vi får ta del av kvinnoförnedrande afterski-fester, ett gäng som kallar sig skidåkningens Rat Pack, mer ”tits and ass”, orättvisa poängsättningar och jacuzzi-sex. När Rudi har tagit hem alla deltävlingar har Harkin chansen att få storbucklan genom att vinna ”the chinese downhill” där allt är tillåtet. Som åskådare går det inte att göra annat än att skratta åt eländet. Synd att det inte är åt skämten.
Filmerna känns mest som ursäkter för att filmteamet skulle få spendera massa pengar på sprit, brudar och lite skidåkning. Allt är skamset och bör undvikas.
Aspen Extreme (1993) är kanske en rätt sopig film i sin helhet, men det går inte att komma att skidscenerna är imponerande. Tack vare suveräna stuntskidåkare och regissören Patrick Hasburgh, som tidigare var skidlärare, så är filmen ändå av intresse för alla som vill se imponerande skidåkning.
Den enda riktigt roliga komedin om skidåkning står Långben för i kortfilmen The Art of Skiing från 1941. Vrålen, utrustnings-slapsticken och driften med alla typer av skidtyper är sanslöst kul.

aspen.jpg
En annan sida av Hollywoods skidfilm-franchising är inte helt oväntat skräckgenren. Eller shredding och slashing som man också kan kalla det. Spindlar, hajar, en yeti och slaktare skär sönder och käkar upp stackars snowboard- och skidåkare som bara vill ha lite fartfylld semester. Filmerna är oftast lika dumma som komedierna, men där det är meningen att man ska skratta med komedierna med obefintliga skämt så skrattar man oftast åt skräckfilmerna. I sammanhanget är det faktiskt mer underhållande.

I Scarce (2008) blir tre snowboard-killar byte för några galna kannibaler när de gått vilse i skogen. Köttslamsor, benpipor, krokar och kedjor. Tänk Saw (2004) fast med blodmärken i snön. Filmen är skräp där människodelar borde sopsorteras istället. Ice Queen (2005) handlar om en forskare som hittar en kvinna som han tror kommer från istiden. När han transporterar henne vaknar hon plötsligt upp och gör så att planet störtar bland en massa snötäckta skidparadiset Killington. Den efterföljande lavinen gör att en grupp vänner fastnar i en liten stuga och måste undvika att bli världens äckligaste isdrottnings offer. Shredder (2003) är klassik slasherfilm i snötappning. En grupp vänner åker till en avlägsen och övergiven skidort för en helg av festande och snowboard. Anläggningen har en otäck historia där en liten flicka av misstag dödades av snowboardåkare som inte följde anläggningens regler. När vännerna anländer blir de snart varse om att en mördare klädd i svart är efter andra som inte heller följer regler. Vid ett tidigt tillfälle skriker en av ungdomarna ”Shred until we´re dead”. Där njöt nog manusförfattarna i några sekunder. Detta var bara några goda exempel. Andra mästerverk i genren är Ice Spiders (2007), Snow Shark (2011), Iced (1988), Avalanche (1994) med David Hasselhoff och Snow beast (2011) för att nämna några. De flesta snittar runt 2.0 i medelbetyg på filmsajten IMDB. Det ger en liten indikation om kvalitéen.

Frozen

Det finns trots allt ett par snövita ljuspunkter. Frozen (2010) är faktiskt en riktigt bra skräckis på sina ställen. Tre skidåkare blir kvar 100 meter över marken efter att de tagit den sista stolliften för helgen och ingen kommer märka att de är borta på en vecka. Liften fastnar plötsligt och under dem samlas en kull hungriga vargar. Valet blir pest eller kolera. Men istället för att sitta och vänta på att frysa ihjäl måste de ändå chansa och ta sig ner i ett bestialiskt inferno. Filmen påminner om legendariska Hajen (1975) fast i en iskall lift där händerna fryser fast i handtaget istället på en för liten båt.

I Winter kill (1974), med en ung Nick Nolte, härjar en prickskytt i en semesterort i bergen i norra Kalifornien. Sheriffen i staden försöker lösa morden med hjälp av små meddelanden från skytten som lämnas på platsen där offren har dött. Filmen är en klassisk katt-och-råttalek mellan polis och en kallblodig mördare. Skådespelaren Andy Griffith är suverän i huvudrollen och filmen är lite som en variant av The Day of the Jackal (1973).

007 – med rätt att åka skidor
Snö är halt och svårt att kontrollera. Kanske framför allt när du är jagad av män med k-pistar och snöskotrar. För filmvärldens mest mångfacetterade agent är ingenting svårt. Han har gett sig ut i skidbackarna sex gånger och har ofta träden som skyddsänglar. I senaste filmen Spectre (2015) åker Daniel Craig visserligen inte skidor, men är med om en flygplansjakt bland backarna i norska Sölde.

in her 2

Apropå flygande maskiner så dyker helikoptrar upp i både A View to a kill (1985) och The World is not Enough (1999). I den förstnämnda visar till och med Bond att han behärskar en snowboard också. Dessutom med Beach Boys på soundtracket. Jakten når sitt klimax när Roger Moore lyckas träffa en helikopter med en ljusraket och den störtar rakt in i ett isberg. Pierce Brosnan råkar ut för flygande snöskotrar i The World is not Enough, men leder dem in i skogen. Bomber och handgranater kan inte stoppa honom. När den sista skotern är kvar lyckas han komma uppifrån och riva hål på fallskärmen med skidorna i fallet. Imponerande minst sagt.
I For your eyes only (1981) börjar jakten i en backhoppningsbacke och fortsätter med motorcyklar, ner i en bobbana, genom en restaurang och till slut på ett ladugårdstak. Resultatet är den mest innovativa ”Bond i backen”-scenen och mest imponerande rent stuntmannamässigt. Klassikern framför alla är även den kortaste scenen. ”James I need you”. ”So does England”. Bonds svar på sitt kärleksintresse för stunden i The Spy who loved me (1977) är lika ingjutet i Bond-historien som det avslutande hoppet där Union Jack pryder fallskärmen.
Till och med George Lazenby fick hoppa i skidorna i sin enda film On her Majesty’s Secret Service (1969). Han visar upp oerhörd balans och kontroll när han lyckas avsluta jakten på en skida.
Den mest udda skidscenen är väl i The Living Daylights (1987) när Timothy Dalton lyckas väja för kulor i sin flickväns cellofodral. Innan de passeras gränsen till Österrike lyckas han säga ”nothing to declare” till vakterna.
Varje Bond utom Sean Connery har haft sin stund bland snön. Han var väl för fin i kanten eller så hatade skotten helt enkelt is och kyla.

daylight.jpg

Halvåk
Det finns en del filmer som innehåller skidåkning, men där temat inte har en bärande roll. The Pink Panther (1963) utspelar sig i lyxskid-orten Cortina där prinsessan Dala spenderar sin semester. Hon äger Den rosa pantern – världens mest dyrbara diamant. Mästertjuven Sir Charles Lytton försöker snärja henne i skidbacken vid ett par tillfällen. Vi får en del åkning, men den fungerar mer som lite mysig slapstick.
I thrillern The Double Man (1967) spelar Yul Brunner dubbelgångaren Dan Slater/Kalmar som utreder mordet på sin skidåkande son. Handlingen är förlagd till Tyrolen i Österrike. Vyerna över bergen är vackra och Brunner försöker fånga en vacker Britt Eklands intresse i både backarna och på afterski-festerna. Ekland fick mersmak för snö och thrillers och var även med i halvkalkonen The Ultimate thrill (1974)
Better off dead… (1985) var en av John Cusacks första filmer och blandar high school-film med dråpliga självmordsförsök och franska utbytesstudenter. Lane dumpas plötsligt av sitt livs kärlek Beth som han har prytt hela väggarna med. Anledningen är den ”heta”, blonda skidlagskaptenen Roy. Lane tror att det enda sättet att få tillbaka Beth är att ta sig ner för K12-backen på den snabbaste tiden. Mycket ”slå in skidor i inredning”, ungdoms-ångest och puckelpist, men tyvärr för få minnesvärda skämt.

Better off Dead

Med tanke på hur många fantastiska skid- och snowboardåkare som har kommit och kommer från USA är det märkligt hur illa skidåkning porträtteras och skildras på vita duken. Det finns fantastiska dokumentärer om shredding och legendarer som Sean McConkey, men på spelfilmsfronten är det betydligt skralare. Det är också ironiskt med tanke på alla otroliga ställen det finns att åka på i hela Nordamerika. Skidor och amerikansk film är en oförståeligt dålig matchning. Det är ytligt som den vitaste nysnön. Det finns ingen skidåkningsmotsvarighet till Top Gun (1985), Speed (1994), Easy Rider (1969), Rush (2013) eller Fever Pitch (1997). Det borde inte vara så svårt egentligen. Kombinera James Bond med lite existentialism och ett komplext förhållande till sport och tävlande. Kämpandet som livsuppgift och kall. Downhill Racer är väl den som kommer närmast, men det är en klen tröst med tanke på att filmen är 45 år gammal. Hollywood har inga problem med att bygga upp storslagen dramatik. Skidor är dramatik. Nästan alla människor har en relation till skidor. Det finns en del europeiska filmer med skidåkning som fond som är bra, bland annat franska Syster (2012) och den animerade Les Bronzés font du ski (1979). Nu är det Hollywoods tur att skärpa sig på allvar. Ut i backarna och skapa kvalitativ filmkonst.

Fredrik Söderlund

bronzes-font-du-ski-1979-15-g.jpg



No Responses Yet to “Ski(d)tfilm – Hollywood goes skiing – artikel för Åka skidor 1/2016”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: