Paul Simon: ”Stranger to stranger” – skivrecension för BT

09Jun16

Paul Simon

Artist: Paul Simon
Album: Stranger to stranger
Bolag: Concorde/Universal
Betyg: 3
Genre: Pop

Hon mördade honom med en sushikniv. Alla texter ska kroka in läsaren direkt. Få läsaren att vilja läsa vidare. 13 sekunder in i Paul Simons 13:e soloalbum sjunger han om en vanlig man som huggs ihjäl av sin fru. Ett effektivt sätt att dra in lyssnaren. Den tunga kyrkorgeln i slutet av öppningsspåret The werewolf spär dessutom på det som började med död. Från katastrofen till kyrkan. Låten ändrar riktning minst tre gånger. Lite som förvandlingsfaserna hos en varulv. Stranger to stranger är över huvud taget en mörkare historia än senaste So beautiful or so what (2011) som var rätt trist och bitvis överdrivet religiös.

Paul Simon har alltid haft den där förmågan att få fram ett naturligt flyt i musiken. Låtarna glider fram snyggt som på en våg. Den afrikanska rytmiken är alltid lika viktig som melodierna. Åtminstone när det gäller hans skivor sedan den kommersiella ångvälten Graceland, som fyller 30 i år.

Ska man vara helt ärlig så har Simon nog aldrig gjort ett soloalbum som överträffar 30 år gamla Still crazy after all this years. Och även det är ojämnt. Det är alltid orättvist, men oundvikligt och kanske till och med ovidkommande, att jämföra med Simon & Garfunkel-åren som i princip var fläckfria. Många stirrar nog argt när de läser föregående meningar, men jag skulle säga att det är ett faktum. Det finns alltid briljans som lyser igenom, men det är samtidigt ofta en berg-och-dalbana mellan toppar och dalar. Här är det framför allt de lugnare stunderna som titelspåret och Proof of love och avslutande Insomniac’s lullaby som glänser. Simon är kungen av ballader när han är på det humöret.

New Jersey-mannen fyller 75 i höst. Han har lyckats med bedriften att alltid ta nya steg utan direkta magplask. Ok, om vi glömmer Songs from the capeman (1997) ett tag. Musikalkostymen satt inge vidare. Många i samma generation tenderar att göra trötta upprepningar av redan inkörda spår utan att utvecklas artistiskt. Simons plattor är sällan är fantastiska rakt igenom, men lyckas ändå alltid vara intressanta. Något som gör att en viss nyfikenhet väcks. Brian Eno-samarbetet Surprise är väl ett bra exempel. Det är mer än vad som kan sägas om en viss jämngammal Bob Dylan som valde att göra två träiga sömnpiller i rad när han skulle hylla Frank Sinatra.

Fredrik Söderlund



No Responses Yet to “Paul Simon: ”Stranger to stranger” – skivrecension för BT”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: