Alan Clarke – en working class hero – artikel för Filmrutan

22Jun16

Clarke

Alan Clarke fick aldrig samma erkännande och genomslagskraft som sina generationskamrater Mike Leigh och Ken Loach. Trots det var han på många sätt en mer kompromisslös arbetarklass-skildrare.

 I slutet av maj släpptes en box med samtliga av Alan Clarkes BBC-filmer. Engelsmannen gjorde cirka 30 stycken tv-filmer, men bara tre renodlade spelfilmer. Eftersom de flesta filmerna inte har varit tillgängliga tidigare kommer den här artikeln att fokusera på de få tv-filmer och spelfilmer som visats i Sverige på ett eller annat sätt. Jag kommer även att ta upp tidigare utgivna Made in Britain (1982) som är ett av Clarkes viktigaste verk om en förvirrad och depraverad samtid.

Arga unga män, volym 2
På 60-talet var det Richard Harris, Albert Finney och Tom Courtney. I Alan Clarkes värld på 70- och 80-talet är det Ray Winstone, Tim Roth och Gary Oldman som är de arga unga männen som spottar och fräser mot ett system som har lämnat dem i sticket
Clarkes löst sammanhållna ”angry young men”-trilogi med Scum (1977), Made in Britain och Firman (The Firm, 1989) gjordes parallellt med Margaret Thatchers ”slopningspolitik” där sänkta bidrag ökade både arbetslösheten och fattigdomen. Det var viktigare än någonsin för barrikadfilmare som Clarke att ge en röst åt de som inte fick höras. Att någon som själv kom från arbetarklassen gjorde film om arbetarklassen. Han ställde teoretiskt sett upp kameran på sin egen bakgård och lät den rulla som en bitsk protest.

Scum

I Scum spelar en ung Ray Winstone Carlin och dennes våldsamma väg till toppen på ett ungdomsfängelse. När han kommer till anstalten är han bara den vanliga slagpåsen, men efter hand blir han ”the daddy” som till och med fångvaktarna håller om ryggen. BBC producerade filmen, men totalförbjöd den innan visning på grund av det starka innehållet. Som replik beslutade sig Alan Clarke och manusförfattaren Roy Minton att göra om filmen så den kunde visas på bio två år senare. Scum är ett perfekt exempel på Clarkes genomgående tematik – de som är förpassade till botten och måste sparka hårdare än andra för att nå värdighet. Han intervjuade flera ungdomar från faktiska fängelser och amatörskådespelarna är sublima i sitt sätt att tackla extrema scener som innehåller både våldtäkter, upplopp och självmord. Dessutom är det våldsamma innehållet porträtterat utan att falsifiera, exploatera eller överdramatisera. Våldet finns där och visas på ett sätt som känns kusligt autentiskt.

Made in Britain, med en huvudrollsdebuterande Tim Roth, är lika stramt och tajt hållen. Både som ett politiskt manifest utan tyglar och i sin visuella instängdhet. Trevor är ett 16-årigt skinhead med ett hakkors tatuerat i pannan vars tro på samhället har spolats ner i kloakerna. Vi blir inkastade i ett aggressivt och symboliskt mikrokosmos där ett välfärdsystem har kollapsat. Clarke målar upp en explicit samhällskritik som inte ryggar tillbaka. Trevor är osympatisk och motbjudande, men någonstans kan du inte låta bli att sympatisera med hans missriktade och befogade desperation. Som titeln säger kan Trevor ses som en produkt av en modernt England. Ett land där klyftorna är så stora att missnöje och frustration leder till hat och hopplöshet. En av nyckelscenerna utspelar sig i ett stålgrått rum där Trevor går i stark polemik mot två socialarbetare där han i darwinistisk anda kommenterar Thatcher-England som ”Be the best. Otherwise, forget it”. Den stora frågan är vilken framtid ett självdestruktivt raseripaket som Trevor skulle ha? Då visste inte den förlorade ungdomsgenerationen att Thatcher skulle sitta vid makten i åtta år till.

made-in-britain

Ett år innan premiärministern gick av tronen kom Firman. Bexy (Gary Oldman) är en fastighetsmäklare på dagarna och ledaren för en grupp fotbollshuliganer på kvällarna. Han är en sorts socialt missanpassad Dr Jekyll och Mr Hyde. Återigen är det en urskicklig skådespelarensemble kombinerat med samhällskritik med vassa kanter som står i fokus. För gängmedlemmarna är målet både en jakt på kickar och ett erövrande av en respekt att markera sitt revir. Den mest påtagliga kontrasten är hur Bexy omhuldar sin son som det viktigaste i världen samtidigt som han ett par timmar senare slår ihjäl medmänniskor. Maktpositioneringarna påminner om de i Scum, men i Firman är karaktärens inre sökande efter både blod och blodsband skrämmande på ett annat plan.

the firm

Den hårda vägen och den kalkylerade terrorismen
Ytterliga två av Alan Clarkes tv-filmer har visats i Sverige – Vägen dit (Road, 1987) och Elephant (1989). I Vägen dit får vi följa ett antal karaktärer som alla är själsligt trasiga och bor i samma nedgångna arbetarklassområde. De mest framträdande är Carol och Louise som är på desperat jakt efter spänning utöver vardagstragglandet. Något de hittar i det excentriska kompisparet Brink och Eddie.

Titeln Road kan både härledas till de ödsliga gatorna med spökhusliknande tegellägenheter, som en ironisk titel på en väg som inte leder någonvart eller den väg som alla de involverade hopplöst går längs. Som ofta hos regissören finns det en skopa lakonisk humor i den bitterljuva melankolin. Den mest rörande episoden kretsar kring en äldre man som sorgset berättar om en tid som för alltid är i det förgångna – ”I can’t see how that time could turn into this time”.
Clarkes kanske mest provocerande och i förlängningen mest politiska film är Elephant (1989). En 39 minuter lång och näst intill dialoglös skildring av 18 kallblodiga mord på olika platser. Enligt regissören var det hans opartiska kommentar till det som han kallade ”the troubles” i Nordirland-konflikten och alla skjutningarna i filmen var inspirerade av mord från polisrapporter i Belfast. Titeln togs från manusförfattaren Bernard MacLavertys beskrivning av konflikten som ”the elephant in our living room” – en hänvisning till det kollektiva förnekandet av de sociala problemen i Nordirland.

elephant

Elephant beskriver massakern i det tysta. Terrorismen som ingen ser, men som sprider en okuvlig rädsla. Vi får se förövarnas ansikten och deras kalla hat. Först är du mördaren och sedan tvingas du till att bli åskådaren till mordet. Clarke utnyttjar sin patenterade steadicam-teknik på ett briljant sätt som gör att du följer hur dåden sker genom att gå sida vid sida eller bakom ryggen. Clarke förstärker detta genom att låta kameran hålla sig kvar länge vid den som precis har avrättats. Elephant kan uppfattas som långdragen och som ett planlöst upprepande, men den har förmågan att långsamt borra sig in i medvetandet.

Långfilmerna
Alan Clarke hann göra tre långfilmer. Den tidigare nämnda bioversionen av Scum (1979) är fortfarande mästerlig, men snällare i konturerna. Billy the kid and the green baize vampire (1985) är den mest udda och skruvade filmen i regissörens karriär. En vampyrmusikal-komedi om biljard som lättast kan beskrivas som en brechtiansk blandning mellan Dennis Potter-surrealism och The Rocky horror picure show (1975). Phil Daniels spelar biljardspelaren Billy Kid som ska försöka slå den regerande mästaren och vampyren Maxwell. Den som förlorar matchen får aldrig mer spela biljard i ett professionellt sammanhang. Clarke visar sig från sin mest teatrala sida och trots sitt patenterade ”David mot Goliat”-tema, bra sångnummer och de klaustrofobiska miljöerna är filmen i sig som ett virrvarr av lösa idéer som mest är fåniga och förvirrande.
Taglinen för sedekomedin Rita, Sue – och så Bob (Rita, Sue and Bob too, 1987) var ”Thatcher’s Britain with her knickers down”. Filmen handlar om två promiskuösa tjejer i ett nedgånget arbetarklasskvarter. De lyckas båda förföra den gifta mannen som de tidigare på kvällen suttit barnvakt åt. Kontroversiella manus- och pjäsförfattaren Andrea Dunbar (hennes liv låg som grund till fantastiska filmen The Arbor (2010), har skrivit förlagan. Tonen är både bitter och farsartad, men slutresultatet är relativt mediokert och harmlöst. Clarke ville göra en mörk komedi, men här känns han inte hemmastadd i genrekrocken. Thatcher-kritiken når ändå fram genom sprickorna. Det slutliga sveket från den trygga familjefadern i medelklassområdet innebär att de mindre lyckligt lottade får ta smällen.

BILLY THE KID AND THE GREEN BAIZE VAMPIRE, from left:  Alun Armstrong, Phil Daniels, 1987. ©ITC Entertainment

Arvet och inspirationen
Clarke inspirerade en hel generation av skådespelare, manusförfattare och regissörer. Paul Greengrass, Samantha Morton, Stephen Frears, Harmony Korine, Gus van Sant samt samtliga i hans skådespelarstaber har alla uttryck stor beundran och påverkan från Clarke. Van Sants film Elephant har flera mer eller mindre uppenbara likheter med Clarkes egen. Bortsett från titeln så handlar den om avrättningar samtidigt som förövarna följs genom smala utrymmen i ett ”ryggen mot kameran”-perspektiv.
Men oavsett mångas vördnadsfulla beundran så kommer Alan Clarke för evigt att stå i skuggan av generationskamraterna Mike Leigh och Ken Loach. Kanske framför allt för att han med några få undantag verkade inom tv och vägrade kompromissa. Han vek sig aldrig för någon slags konformism. Skydde aldrig det mörka och obekväma. Han visade råheten rakt på sak och använde nästan aldrig musik. I alla fall inte i ett känsloledande syfte.
I Alan Clarkes filmer finns det varken vinnare eller förlorare. Bara människor utanför marginalen som griper efter obefintliga halmstrån. Människorna som Thatcher-regimen, enligt många, skamlöst vände bort blicken mot. Radikal är ett slitet ord, men Clarkes skarpa blick såg hur både det sociala, utbildningskrisande och institutionaliserade samhällssystemet krackelerade. Och han vägrade stå bredvid och bara titta på. Den brittiska arbetarklassen skildrades realistiskt utan att moralisera och utan något komplext narrativ. Det genomskådande innehållet drevs av både våld, intolerans, själslig och kroppslig dekadens och var fulla av en oantastlig känsla av anti-etablissemang. Det kreativa bränslet för Clarke är dessvärre tidlöst och ytterst påtaglig idag när vi lever i ett oroväckande samhälle där rasism, terrorism och intolerans briserar.

rita-sue-and-bob-too-1986-002-girls-fight-on-street_0

 

Fakta
Regissören, manusförfattaren och teaterledaren Alan Clarke föddes 1935 utanför Liverpool och hade själv en arbetarklassbakgrund som han tog med sig in i sitt filmskapande. Hans film- och tvproduktion började efter en amatörteatertjänst hos Questors Theater in Ealing. Efter framgångsrika regiuppdrag på klassiska tvdrama-shower som Play for today och Wednesday Play arbetade han både inom tv och film fram till sin död i London 1990.

 

FREDRIK SÖDERLUND

Filmvetare och frilansande kulturskribent.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



No Responses Yet to “Alan Clarke – en working class hero – artikel för Filmrutan”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: