Artikel för Tidskriften RUM – ”Filmen skissar arkitekten”

26Jun16

Fountainhead

När filmhistorien ska skildra arkitekten möts vi av en brokig skara plågade själar, misslyckade familjefäder, missförstådda genier och uppblåsta idealister. Filmvetaren Fredrik Söderlund har tittat närmare på några av de bästa exemplen.

Fascism, kompromiss och undergång
Frank Lloyd Wrights liv och verk har inspirerat flera filmer. Den mest intressanta är ”The Fountainhead” (1949) efter Ayn Rands hårt kritiserade individualist-utopi.
Storregissören King Vidor låter arkitekten Howard Roark vandra omkring i en effektfull film noir-ljussättning där skuggor och ljus spelar spratt med varandra. När vi möter Roark är han utblottad och missförstådd. Han är fast i ett samhälle byggt på vad han kallar kollektiv vulgaritet där nya idéer bara är upprepningar av 2000 år gamla förebilder. Skyskraporna och Mies van der Rohes less is more-filosofi är medelmåttig arkitektur och gjord för massorna.
Rands idéer och filosofi om kapitalismens segertåg och rationell egoism yttras flitigt och oblygt genom ”The Fountainhead”. Visserligen är filmen driven till sin spets och proppfylld med antikommunistiska slagord, men arkitekten som den konformvägrande prinsen på glasberget har påfallande likheter med hela den modernistälskande falangen.
Tyska ”Die Architekten” (1990) är en inträngande skildring kring alla detaljer när ett team ska skapa ett gigantiskt byggnadskomplex från grunden. Daniel leder sina sex handplockade kollegor genom kommunistisk byråkrati, ekonomi, intensivt skapande och självförbränning. Till sist handlar projektet mest om frustrerande kompromisser vilket gör att teamet långsamt vittrar sönder. Filmen får en extra intressant dimension med tanke på att det är bland de första som skildrade den känsliga sammanslagningen av öst och väst.

Arkitektens mage 1

Den mest klassiska och bästa filmen i arkitektgenren är Peter Greenaways ”Belly of an architect” (1987). Den är lika mycket en uppgörelse mellan den europeiska synen på amerikanska arkitekter och vice versa som en visuell hyllningskör till Rom och dess byggnader. Stourley Kracklite spelas maffigt av Brian Dennehy och är den skrävlande amerikanen som kommer till Italien för att sätta ihop en utställning om den obskyra neoklassicisten Etienne-Louis Boullée. Kulturkrockarna cementeras redan vid första middagen utanför Pantheon.
Boullée är förmodligen mest känd för att vara arkitekten som knappt fick igenom något av sina fantasiprojekt. Hyllningsmonumentet till Isaac Newton, en science fiction-skapelse innan uttrycket ens var påtänkt men sina rundade kanter och kupolliknande kropp, blir central i Kracklites jakt på sin tioåriga dröm. Den unga Caspasian Speckler är hans motpol, den atypiska europeiska playboy-arkitekten som bryr sig mer om sina sidenkostymer än att skapa något beständigt. Han tar sakta över amerikanens liv, snärjer hans fru och förskingrar utställningens fondpengar som istället går till ett restaureringsjobb för ett fascistmonument.
Arkitekten är i Greenaways film ett sönderfallande vrak som motarbetas från alla håll och kanter. En vedertagen bild på ytan, men också en skildring av en oresonlig antihjälte vars misslyckande beror på en identitetsskris och ett skenande storhetsvansinne.
Begrepp som identifikation smälter samman med influens. Att förlägga filmen till Rom kan tolkas både som ett argument att all arkitektur och konst bara är modifierade kopior av tusenåriga original, men också som en kommentar till tidlöshet och ideal.
Greenaway värjer sig inte från att visa upp arkitekten som en skadeskjuten kråka som långsamt går mot sin undergång. Kracklite befinner sig snarare i en nedåtgående spiral, ett moment 22 som tveklöst har paralleller till Greenaways egen karriär med en ständigt kontrakreativ thatcherism.

My arch 2.jpg

Kahn och Gehry
”My architect: a son’s journey” (2003) är ett fint exempel på hur man avmystifierar någon som ses som ett geni av omvärlden.
Louis Kahn kan otvivelaktigt räknas som en av 1900-talets största modernister. När sonen beslutar sig för att försöka närma sig sin far gör han det genom en filmkamera, tv-intervjuer och faderns kollegor.
Nathaniels sociologiska experiment tar sig an uppgiften som ett oskrivet blad där monument och byggnader som Salk institute, Kimbell Art Museum och The National Assembly Building i Bangladesh får fylla i luckorna. Istället för att lägga fram ett okritiskt porträtt om den moderna arkitekten som upphöjd gud dissekerar sonen mannen som misslyckad familjefar. Samtidigt som någon som drev sina medarbetare med slaverimanér och var en oresonlig enstöring. Nathaniels mytbildning är ett personligt och objektivt statement som sätter den av arkiteter själva näst intill unisont omhuldade modernist-arkitekten i ett annat ljus.
”Sketches of Frank Gehry” (2005) är vännen och regissören Sydney Pollacks dokumentära försök att hitta kärnan i Gehrys arbete från skiss, genom modell och 3D till färdig byggnad. Filmen är ett kreativt samtal mellan två män från två olika konstformer. Pollack vet ingenting om arkitektur och är därför perfekt man att göra filmen, enligt Gehry. Filmaren försöker trots allt gå in med en kritisk blick och lägger in ett par intervjusnuttar med Gehry-motståndaren Hal Foster som anser att hans verk är tomma spektakel. Den största kritikern till arkitekten är förmodligen Gehry själv som trots ett stort ego avslöjar paniken när han sätter sig ner vid ett tomt ark.
Gehry erkänner en viktig del av sitt skapande som inte har att göra med konstnärlighet. Just att det mest essentiella hos arkitekten är kundkontakten. En sida av yrket som sällan disponeras men som borde vara helt självklar. Förhållandet mellan klienten/kunden och arkitekten är det som genererar storverk, säger Gehry. Det är skönt att höra dessa ord från någon som annars beskrivs som en modern kubistskulptör och en mästare på ljusets skiftningar.

Sketches 3

Slutskissen

Yes well of course, that’s just the sort of blinkered philistine pig-ignorance I’ve come to expect of you noncreative garbage. Utskällningen kommer från John Cleese i Monty Pythons arkitektsketch när han blir ratad av klienterna för att ha ritat ett konstnärligt slakthus istället för det beställda lägenhetskomplexet. Kommentaren och reaktionen är talande och skulle kanske kunna vara en skiss för sinnebilden av ett potentiellt missförstånd mellan beställare och arkitekt. Efter att Cleese har spytt galla ber han på sina knän att bli rekommenderad för frimurar-förbundet. Han valsar ut med svansen mellan benen och bereder väg för det vinnande förslaget, en modell som först går sönder och sedan brinner upp.
Charles Eames var både fotograf, designer, filmare och arkitekt. I dokumentärenEames: The Architect & The Painter” (2011) pratar han om vad han kallar det klassiska arkitektmisstaget – you find a beautiful site and you plunk a house in the middle of it. Att han tillsammans med sin fru Ray senare skapade en av modernismens vackraste villor (allmänt kallad The Eames house) på en liten äng är en annan historia. Både Python-sketchen och Eames fångar på något sätt både ironin kring hur arkitekten inte alltid ska upphöjas som den enskilda skaparen av ett verk.

Eames
Filmvärlden bjuder på ytan sett upp till en oromantisk vals när arkitekten sätts i strålkastarljuset. Samtidigt får sällan den aktade yrkesmannen samma skamfilade rykte och skadade självbild som liknande statusyrken. Läkare, jurister och präster har dragits i smutsen åtskilliga gånger på film. Trots att arkitektens filmvärld är målad i negativa färger så försvaras oftast yrket in i det sista och kan i princip alltid ha en konstnärlig vision som alibi. Inte sällan glorifieras även uppoffringarna som det sociala livet runt omkring innebär, som en nödvändighet för att kunna nå sitt mål eller för den goda saken.
Verklighetens stereotypa bild av den radikala arkitekten är och förblir en ung, arg man och hans uppror mot etablissemanget eller det frustrerade, missförstådda geniet vars värld inte förstår hans idéer. Filmarkitekten stämmer väldigt överens med just den gängse bilden. Den gamla klyschan ”det är en klyscha för att den är sann” visar sig vara ett manushjälpmedel som krockar i mitten.
Problemet med många filmer, och en världsfrånvänd detalj, är att arkitekten i princip aldrig jobbar i ett team utan mer framställs som självgående. I “Strangers when we meet” (1960) sitter Kirk Douglas ensam hemma och skissar på nätterna, Howard Roark samarbetar bara med sig själv och Stourley Kracklite ber en sedan 200 år död arkitekt om hjälp. Den moderna arkitekten förväntas både genom filmen och verkligheten att vara den perfekta kombinationen mellan ingenjör, konstnär, entreprenör och visionär. Kraven är högt ställda och då hör ett fallerande privatliv till filmarkitekten. Det visar sig dock att idealismen går segrande ur kampen. Den får bara dras med lite smuts på händerna under resans gång.

The price of desire

Andra filmarkitekter (i urval):
Keanu Reeves i ”Lake house” (2006)
Anthony LaPaglia i ”The Architect” (2006)
Steve Martin i ”Housesitter” (1992)
Vincent Perez som Le Corbusier i ”The price of desire” (2015)
Paul Newman i ”The towering inferno” (1974)
Charles Bronson i ”Death wish” (1974)
Donald Sutherland i ”Don’t look now” (1973)
Jude Law i Breaking and entering” (2006)

Text: Fredrik Söderlund

 

 

 

 

Advertisements


No Responses Yet to “Artikel för Tidskriften RUM – ”Filmen skissar arkitekten””

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: