”It’s alive!” – skräckfilmen genomgår en renässans – essä för Borås tidning

10Jul16

girl2

Det händer just nu. Något smyger omkring i bioskuggorna. Senaste året har den svårmanövrerade skräckgenren fått nytt syre. Hittat en ny kreativ form. I princip varje förgrening inom genren är representerad på ett finurligt sätt. Vampyrfilmen (A girl walks home alone at night), slasher/maskerade mördaren-filmen (The final girls), fantasimonstret (The babadook), varulven (Wolfcop), spöken/zombies (tv-serien Gengångare), sci-fi (Cirkeln) och mästerliga It follows som är ett hopkok av flera. Kalla det trend, en ny våg eller en tillfällighet. Förmodligen allt på en gång.
Svenska filminstitutet har tillsammans med flera andra filmaktörer dessutom startat It’s alive – en satsning på kort skräckfilm. ”Vi vill bli skrämda, vi vill bli riktigt skrämda, och vi vill ha skräckfilmer som andas nutid och framtid. Vi vet också att genrefilm traditionellt lockar fler manliga filmskapare, och vi vill därför påpeka att vi verkligen förväntar oss att även många kvinnliga regissörer söker”, säger Filminstitutets kortfilmskonsulent Andreas Fock i ett pressmeddelande.
Och visst har han rätt. Rädsla är den kanske mest basala och kittlande känslan när det kommer till alla kulturyttringar. Det finns många patenterade auteurer – författare som Stephen King och Edgar Allan Poe, filmskapare som John Carpenter och Dario Argento, målare som Hieronymus Bosch och Francis Bacon. Skratt visst, tårar och sorg absolut.

Skräckfilmen är även den en vattendelare. Somliga hatar den lika mycket som andra älskar den. När det är illa är det bara återvinning där allt ska med enligt recept. De har ingen extra krydda. Filmer där sansen, logiken och det skräckslagna inte hålls vid liv längre än en halvtimme. Flera av de nyare exemplen innehåller fascinerande moment där det skräckinjagande inte måste förklaras. Där du lämnas att famla i blindo. Där slutet blir öppet och aldrig skriver betraktaren på näsan.

unfriend.jpg

Många filmare och andra konstutövare älskar att leka med den postmoderna approachen. Det har en tendens att antingen bli lyckad och intelligent eller navelskådande och för uppenbart. Scream-filmerna är förmodligen den bästa franchisingen de senaste 20 åren. Regissören Wes Craven snodde från sin egen oevre för att försöka att både förnya sig själv och rysargenren.

Det senaste årets starkaste skräckfilmsbidrag, som till exempel Malin Åkerman-frontade The final girls, The babadook, It follows och underskattade Unfriended återanvänder vedertagna grepp för att sedan ge dem en ny twist. Addera ingrediensen som gör att de faktiskt står på egna ben. Fängslar, skrämmer och till och med skapar en aha-upplevelse.
De två mest hyllade av de nyare filmerna är The babadook och It follows, som båda handlar om en övernaturlig ondska som inte kan stoppas. I den förstnämnda ligger ett sorgearbete efter pappans bortgång som grund för en terroriserande och hattbärande skuggvarelse utflugen ur en barnbok. Den hyperaktiva sonen lovar att han inte ska vara så besvärlig, men faran försvinner ändå inte. I It follows har ett gäng ungdomar blivit smittade av filmens ”sexually transmitted invisible serial killer”-sjukdom. De fångar sjukdomens nemesis och får den att blöda, men ser aldrig den dö. Båda filmerna skippar den vanliga långsamma, intensifierade uppbyggnaden för att istället skapa en oerhört effektiv känsla av ihållande ångest som hela tiden avbryts av blixtartad panik. Filmerna undersöker olika typer av rädsla. Förtvivlan och depression i The babadook, sexuell skam och rädslan för ett livsfaligt virus i It follows. Det som också är fascinerande med dessa två filmer är att de båda faktiskt är genuint obehagliga och aldrig släpper det isande taget om åskådaren. Narrativet fallerar inte utan trappas upp steg för steg. Tar tid på sig utan att ”det var bara katten”-chocka.

baba.jpg

Milstolpar som Halloween, Terror på Elm street och Fredagen den 13:e är filmer som är oundvikliga för både fans och regissörer. De är också tre av de postmoderna stöttepelarna. Många av den här textens filmskapare är födda och uppväxta på 70 eller 80-talet. Klassikerna har blivit blåkopior för deras filmskapande. Det är också utifrån dessa som den intressanta The nightmare, som blandar dokumentär med fiktion och neoslasher-filmen The final girls hämtar sitt bränsle ifrån. The nightmare handlar några människor som berättar om sin sömnparalys – tillståndet mellan dröm och vakenhet där du blir paralyserad och inte kan påverka det som händer. Specialeffekterna är som i en spelfilm, skådespelare spelar de intervjuade, det vackra fotot är utsökt och offren pratar om ”skräck som är värre än i en skräckfilm”. Det som börjar relativt harmlöst eskalerar när de inblandade berättar hur tillstånden och drömmarna förvärras. Många av dem kommer till en punkt där de tappar tron börjar se sig själva som sinnessjuka. Filmen vidrör också det kända faktumet att barndomstrauman alltid förföljer oss och delvis formar oss. Inget unikt och udda i sig, men sett ur ett sömnparalysperspektiv får det en annorlunda tyngd.

The final girls använder upplägget från filmer som Buster Keatons Han som drar veven och Woody Allens Kairos röda ros. Det vill säga drömscenariot att kunna kliva in i en film som du tittar på. I The final girls är det snarare ett mardrömsscenario. En biosalong börjar brinna mitt under visningen av den fiktiva filmen Camp blood. Huvudrollsinnehavaren Max klyver duken med en machete och plötsligt är de inne i Camp bloods värld och kan inte komma därifrån. De upptäcker också snart att de inte bara är åskådare till det som kommer hända utan även offer för mördaren. Twisten bygger på att en av de som spelar huvudrollerna i Camp blood är Max mor som dog i en bilkrasch några år tidigare. Det låter krångligt, men det är också charmen med så kallade metafilmer. The final girls leker med konceptet ”filmen i filmen” och gör det på ett underhållande och smart sätt. Även här krävs det en manustalang för att bända, vrida och driva med invanda filmiska spår och samtidigt disponera sin stora kärlek för genren.

final-final-girls.jpg

Den franska dramaskräck-serien Gengångare går för tillfället på svensk tv och handlar en grupp avlidna invånare i en småstad. Premissen är att de återuppstår från de döda och successivt återvänder till sina familjer. Det som är snillrikt med serien är dels att den är svår att genrebestämma och dels att den håller kvar publiken i ett osedvanligt långsamt och nästan hypnotiskt grepp. Traditionella filmzombies är ruttnande lik ute efter kött och blod. De döda i Gengångare kommer tillbaka exakt som de såg ut när de dog. Inte spökliknande varelser med glåmiga ögon vars mål är att ge sina närmaste en intensiv chock och sargad självkänsla. Därför suddas gränsen ut mellan dröm och verklighet och ökar spänningsfaktorn och förvirringen eftersom både du som tittare och karaktärerna i serien är osäkra på om de verkligen är döda eller levande.

Det är intressant att många av de bästa rysarna det senaste året inte är finansierade eller uppbackade av de största filmbolagen. Varken The babadook eller It follows är profiteringar från elefanter som Universal, Sony pictures eller Warner. De har inte behövt det kommersiella maskineriet. Detta gäller även de svenska filmerna Cirkeln och Alena samt den iranska artfilm-skräckisen A girl walks home alone in the night. De lyckas hitta fram genom sprickorna oberoende av storbolagen som oftast lastar in pengar i syfte att casha in på en ny trend. Zombies med bland annat tv-serien The walking dead är väl det tydligaste exemplet de senaste åren.
Vare sig det är megabolag- eller indieproduktioner blir skräck aldrig omodernt. Strömningar kan skifta, siktet på storsuccéer kan variera, en filmfluga kan komma och gå. Men faktum kvarstår – det finns alltid en marknad för filmer som är avsedda att skrämma livet ur folk. Genren har haft sina konstnärliga dalar och toppar i perioder, men just nu verkar det som vi att lever i en tid som präglas av det senare. En tyst, slipad och smygande renässans. Den kanske är död som en grupp spetsade vampyrer imorgon, men det senaste året har vi trots allt blivit matade med goda exempel av kvalitet. Samtliga diskuterade filmer är inga mästerverk, men de vill något. Det vill förhoppningsvis alla filmskapare och filmer, men det är så lätt att famla och fastna i den blodfyllda tunnan av klyschor.

landscape-1440078746-the-witch

Vad kan vi se fram emot? Zombiefilmerna Patient Zero och den på pappret skruvade Pride and prejudice and zombies där en Jane Austen-klassiker kläs i skräckskrud. Svenska David F. Sandberg har gjort en film om en kvinna som plågas av en nattvarelse. Mest intressant är den redan hyllade psykologiska skräckisen The witch om en familj på 1600-talet som blir tvungna att flytta ut på landet på grund av sin tro på övernaturliga krafter.
Det är så klart svårt att sia om hur lyckat skrämsel- och skräckåret 2016 kommer att bli, men oavsett går det att konstatera att skräckfilmen mår bättre idag än på länge. Det är bara att hoppas på att den håller oss i sina diaboliska klor ett tag framöver också.

Fredrik Söderlund, filmskribent.



No Responses Yet to “”It’s alive!” – skräckfilmen genomgår en renässans – essä för Borås tidning”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: