Loney Dear – konsertrecension för Gaffa

01Nov16
Bjuder på vacker kammarpop på en vacker teaterscen

Loney Dear, Victoriateatern, Malmö

Bjuder på vacker kammarpop på en vacker teaterscen

Recenserad av Fredrik Söderlund | GAFFA

(Arkivbild)

Emil Svanängen kommer in på scenen, sätter sig vid en pall, tar fram sin tolvsträngade, halvakustiska gitarr och tar av sig skorna. Att ta på och av skorna kommer bli ett genomgående tema under hela konserten. Både hans blåa strumpor och svarta skor är fina. Hans själ är nog också en fin plats och det är kul att se en smått förvirrad man göra så kontrollerad och väldisciplinerad musik.

Efter första låten kommer dansksvenska Loney Dear Orchestra in. Tio till antalet som delar på ansvaret med stråksektionen till vänster och blåssektionen till höger. De förtätar, förstärker och river ibland isär Svanängens patenterade kammarpop. Alla är klädda i svart med neonorangea små lappar på. Stundande Halloween-hyllning, en medvetet uttänkt konstrast-klädsel eller en lek med att trotsa den svartvita klädseln som i princip alla orkestrar är klädda i. Syftet är oklart, men likväl en färgglad kontrast till melankolin i musiken.

Jag är oerhört svag för falsettsång. Den gör något med hjärtat och skallen som nästan alltid får mig att ta fram näsdukarna. Jónsi i Sigur Rós, Justin Vernon i Bon Iver, Marvin Gaye, Thom Yorke i Radiohead, Brian Wilson och så vidare. När Emil Svanängen når de högsta tonerna sällar han sig till det fina sällskapet.

Loney Dear-sångaren har lagt till med ett pondusskägg och ser ut som Will Oldham korsat med John Martyn. Skägget har säkert funnits där länge, men han har synts till väldigt lite sedan senaste albumet Hall Music från 2011. ”Jag har hållit på med en skiva ganska länge nu. Annat kom emellan”, som han uttrycker det. Han ger aldrig någon hint om vad. Direkt efter spelar han Humbug – en ny låt som är typisk för artisten och som inte går att ta miste på vems penna den har kommit ifrån.

Jag saknar trots allt drivet som finns på plattorna lite. Den svävande lättheten och dynamiken i bandkonstellationen försvinner delvis här. Svanängen har alltid byggt sina spröda och fragila låtar kring tassande och intelligenta arrangemang, men här haltar den en aning och blir småsömnigt på sina ställen. En konserts låtval går alltid att tycka till om. Hall Music och Dear John (2009) är två av de bästa svenska popalbumen de senaste sju åren och det hade gärna fått ingå fler spår från dem.

På det hela taget ror ändå Loney Dear det i hamn och lägger ett romantiskt och finstämt skimmer över kvällen. Svanängen befäster sin position som en sällsamt begåvad musiker och låtskrivare.



No Responses Yet to “Loney Dear – konsertrecension för Gaffa”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: