The Cure-krönika för Borås tidning

01Nov16

the-cure.jpg

The Cure är ute på sin första stora turné i Europa på åtta år. Ikväll når den Scandinavium och Göteborg. De har lyckats trollbinda miljontals hängivna fans sedan mitten av 70-talet. Fredrik Söderlund är ett av dem.

I sjuan fick jag med mig ett blandband från en fest, men hade ingen aning vilka som hade gjort den första låten. Jag älskade den och lyssnade säkert 50 gånger på en låt utan att veta vilka det var. Detta var lika frustrerande som fängslande. Sångaren sa ”this is called the walk”. Publikens jubel följde, galopperande trummor, en smittsamt dansant bas, oemotståndliga gitarr- och syntslingor och kanske framför allt hur sångaren Robert Smiths skevhet och desperation nådde rakt in i hjärtat. Det lät olycksbådande och vackert på samma gång. Min syntharkompis Mats fick lyssna på låten och utbrast ”det är ju The Cure”. Ett nytt musikaliskt universum hade öppnats. När jag några dagar senare hörde Lovesong på radion rådde det ingen tvekan. Ett band från Crawley utanför London hade skapat det där magiska rummet som behövdes för en förvirrad tonåring.

The Cure (från början Easy Cure) influerades av David Bowie, postpunken och band som Wire, Joy Division och Siouxsie And The Banshees, men även den mörka tonen hos författare som Albert Camus. Mitt i allt detta lyckades bandet fånga något som aldrig tidigare hörts och som har kopierats in absurdum. Det som startade med raka poplåtar som Boys don’t cry övergick i den dystra, molltyngda och nästan kalla albumtrion ”Seventeen Seconds”, ”Faith” och ”Pornography”. Den är fulländad. Perfekt i sitt sätt att skapa känslor av klaustrofobi och övergivenhet. Lika inträngande och drabbande som malande och mörk. Som en långsam och skräckslagen katarsis.

Mina egna The Cure-minnen är många och fina. När jag gick in i en butik i Baden Baden och köpte albumet ”Kiss me, kiss me, kiss me” i slutet av 80-talet. En stad som kanske framför allt är känd för att vara en kurort. För mig blev det en Cure-ort. Den gigantiska planschen där Robert Smith har neonögon som jag möttes av i mitt rum varje dag i hela högstadiet. När jag såg bandet live för första gången på Roskildefestivalen 1995. Konserten var så pass omvälvande att jag än idag räknar den som en av de bästa jag har varit på. Året efter släpptes ”Wild mood swings”. En besvikelse och det första albumet där inspirationen saknades. Bandets musikaliska karriär hade visserligen inte varit spikrak upp till dess, men aldrig slutat att utmana, överraska eller känslomässigt röra om. Jag hade lite tappat hoppet om det viktigaste bandet i mitt liv. Albumet var egentligen inte dåligt, men lät nästan tvångsmässigt deprimerande och tröttkört. Som ett band som väldig gärna ville låta som The Cure. Skivan hade ett opassande gult och skrikigt omslag. Som puritan hade jag börjat ana oråd redan vid Friday I’m in love – bandets egen Shiny happy people. Lyckligtvis var ”Wish”, albumet som låten var med på, allt annat än en besvikelse.

Min kärlek har i perioder både slokat, vårdats ömt, fördunklats och badat i ett romantiskt skimmer. Skivorna efter 1992 har ibland tagit udden av det som aldrig svek. Men skulle någon väcka mig mitt i natten och fråga vilket band som betytt mest för mig skulle svaret bli The Cure. Som Smith sjunger till sin fru i Lovesong – What ever words you say, I will always love you.

Att välja ut bandets 5 bästa låtar är bland det svåraste jag har gjort, men efter lyxångest i ett par timmar blev det From the edge of the deep green sea från ”Wish” (1992), A night like this, från ”Head on the door” (1985), Disintegration, från ”Disintegration” (1989), The funeral party från ”Faith” (1981) och Plainsong, från ”Disintegration” (1989)

Fredrik Söderlund

 

Advertisements


No Responses Yet to “The Cure-krönika för Borås tidning”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: