Robbie Williams: ”The heavy entertainment show” – recension för BT

16Nov16

heavy-entertainment-show

Artist: Robbie Williams
Album: The heavy entertainment show
Bolag: Sony
Betyg: 2
Genre: Pop

Robbie Williams har sagt att han vill att nya och elfte skivan ska vara som klassisk lätt tv-underhållning från hans barndom fast på steroider. Och jo, efter den senaste swing-skivan vill han parta och väsnas igen. Vara den musikaliska versionen av filmregissören Baz Luhrmann (”Moulin rouge”). Extra allt på samma gång. Flärd och prål. Högt, lågt och mittemellan. Ibland känns det som att Williams ser dålig smak som en dygd. En ynnest som han aldrig skulle skämmas över. Problemet är att allt automatiskt blir därefter. Det vill säga tröttsamt, tomt och inte särskilt kul. Williams har visserligen alltid haft en ironisk touch, men hans bidrag till brittisk ironi är långt ifrån vad den är känd för. Allt blir till en klase av platta plattityder. En annan sak som dessvärre är ironiskt är att de fem låtarna på deluxe-utgåvan av ”The heavy entertainment show” är bättre än de elva som faktiskt hamnade på skivan.

Om hans två swing-skivor skulle vara en indikation på att han faktiskt har en vuxen sida så är nya skivan ytterligare ett konstaterande att han är den evige spjuvern. Sång- och dansmannen som föddes i ett pojkband, gick ner sig i sex, droger och pop ’n roll för att sedan komma ut hel och relativt ren.

Robbie Williams har skapat en varieté-show med burleska inslag som ska försöka chockera i låtar som Party like a russian. Den har fått Putin att se rött och anklaga sångaren för att vara rasist. Så uppenbarligen lyckades Williams genom att namedroppa oligarker, vodka och att sampla Prokofjev. Skivans mest pinsamma låt är Motherfucker som olyckligtvis är en hyllning till Williams son. Han går igenom familjen på rim där till exempel hans fru är en nutter (knäppskalle) och hans farfar kommer från the gutter (rännstenen). Ironi igen. Misslyckad sådan åter igen.

Williams samarbetar med vapendragaren och låtskrivaren Guy Chambers igen. Föga imponerande resultat. Inte helt oväntat är den bästa låten Rufus Wainwright-samarbetet Hotel crazy. Här finns den mest minnesvärda refrängen, och den mest lyckade genremixen.

Robbie Williams är trots allt inte en klåpare även fast musiken är ointressant. Han är född popstjärne-estradör lika mycket som Marilyn Manson är född antikrist-superstjärna. Man får helt enkelt ta honom som han är – den där självutnämnda ironikern som kan och vill underhålla massorna.

Fredrik Söderlund



No Responses Yet to “Robbie Williams: ”The heavy entertainment show” – recension för BT”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: