Lustans Lakejer – konsertrecension för Gaffa

25Dec16

ll

Lustans Lakejer, Kulturbolaget, Malmö

Bandets 35-åriga klassiker får ett värdigt återbesök

Recenserad av Fredrik Söderlund | GAFFA

(Arkivbild)

Visst är det passande att Lustans Lakejer spelar samma kväll som Kents allra sista avsked klingar ut i Stockholm. Jocke Berg och Kent håller Lustans väldigt högt. De döpte till och med En Plats I Solen efter Stockholmarnas tredje (och bästa) album från 1982. Kvällens 35-årsjubilar Ett Uppdrag I Geneve i all ära, men En Plats I Solen är det album som alltid stått mig närmast. Kinde och hans lärling Berg har även många textmässiga likheter. Lustans-sångaren döpte ett tjog låtar efter filmtitlar – Segerns Sötma, Sista Tangon I Paris, Skuggan Av Ett Tvivel, Begärets Dunkla Mål och så vidare. Nästan som att titeln fick styra resten av textens innehåll. Det är en snygg och stilfull strategi och känns igen hos Bergs närmande att slänga in referenser som Frankensteins författare, Ziggy Stardust och franska symbolistpoeter (Baudelaire). Kulturposerande eller intellektuell konsumentupplysning? Lite av båda.

Om vi hoppar tillbaka till 80-talets början så fick generationskamraterna Ratata och Adolphson & Falk berömmelsen, medan Reeperbahn och Lustans Lakejer fick kultstatusen. Idag känns inte helt oväntat de två sistnämnda betydligt mer intressanta.

Och Lustans Lakejer anno 2016 kommer definitivt undan med hedern i behåll. Johan Kinde är hes. Han ursäktar sig ofta, men kämpar tappert. Men rösten blir bättre och bättre under kvällen. Te och vitt vin från publiken blir medicinen. Kinde var 18 år när Geneve släpptes och redan då var han en fullmogen textförfattare. En fantastisk bedrift. Om vi nu gör ännu en kittlande jämförelse så var Jocke Berg 25 när första Kent-skivan kom.

Uppdrag I Geneve är ett fint popalbum, men bandets allra bästa låtar rullas upp som extranummer. “Vi har ju faktiskt några andra rätt bra låtar också”, säger sångaren och Diamanter Är En Flickas Bästa Vän går igång. Ett pärlband av hits där bandets bästa låt Massans Sorl påpassligt och smakfullt får avsluta kvällen. En mörkare och mer kraftfull Joy Division-hälsning än många av de mer “Duran Duran-funkiga” spåren under kvällen.

Det är klart att en del i Lustans Lakejers katalog låter rätt tunt om du lyssnar på det idag, men när bandet framför dem 35 år senare så finns det inget att att skämmas över. Kinde, Tom Wolgers och co. låter helt ärligt inte mer tidsbundna än valfria neosynth-poppare.



No Responses Yet to “Lustans Lakejer – konsertrecension för Gaffa”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: