The Color Bars Experience plays Nick Drake – recension för Gaffa

25Dec16

nick-d

The Color Bars Experience plays Nick Drake, Kuben, Malmö Live, Malmö

Nick Drake ler från sin himmel när en kammarorkester och tre rocksångare tolkar honom

Recenserad av Fredrik Söderlund | GAFFA

Nick Drake ingick i den nya vågen av singer-songwriters och folkrock-artister i skivbolaget Islands stall. Artister som John Martyn, Cat Stevens, Fairport Convention, Renaissance och Jethro Tull skulle bli det nya. Som så många gånger så är det inte de mest begåvade och originella genierna som når flest människor. Drake släppte tre skivor som sålde mellan 10 och 15 tusen exemplar sammanlagt. Han skrev skivkontrakt som 20-åring. En introvert yngling som led av svåra depressioner och hatade kommersiella sammanhang. Så klart en av anledningarna till att kändisskapet uteblev. Eller som han sjunger i de förebådande textraderna i Fruit Tree “Fame is but a fruit tree. So very unsound it can never flourish ‘til it’s stock is in the ground”. Drake blev tillsammans med så många före honom en konstnär som inte fick uppleva ett erkännande under sin livstid.

Hur funkar då en hyllningskonsert till ännu en artist som förändrat så mångas liv? Oftast oerhört bra. Midlakes sångare Eric Pulido, Mark Gardener från indiehjältarna Ride och Brian Lopez från Giant Sand är backade av en suverän kammarorkester. De byter av varandra, gör sina tolkningar av favoritlåtar och går vördnadsfullt från scenen för att låta nästa sångare gå på. Pulido är den mest varsamma, Lopez den vibratobenägne (men lite för rockhäftiga) och Gardener den som väljer bäst låtar. Bland annat Way To Blue, Northern Sky, Place To Be och Things Behind The Sun. The Color Bars (som tidigare även gjort en Elliott Smith-motsvarighet) agerar motsvarigheten till Robert Kirbys orkester. Kirby var Drakes vän som gjorde stråkarrangemangen till hans två första album. Kuben på Malmö Live, en mörkt inkapslad och perfekt ljudsatt lokal, är en finfin plats för det lilla och intima.

Det är intressant att det är just Pink Moon som är i fokus under den här miniturnén. Det vill säga Nick Drakes mest avskalade skiva som inte har en enda stråke i sikte. Det är kanske där som en slags lyxutmaning och tacksamhet ligger. Samtidigt är det lite som att fylla skor som redan passade.

Det börjar rätt såsigt, men ju mer musikerna växer in i rollerna desto bättre förvaltar de ett arv som är byggt på melankoli, magi och kärlek.

Konserten avslutas med att alla tre kommer ut och gör Saturday Sun. Nästan som en barbershop-grupp i bitterljuv skrud.

Det går trots allt inte att komma ifrån det något fantasilösa i att tre män tolkar artisten. Tänk till exempel vad Beth Orton skulle kunna göra med Nick Drakes låtar.

Samtliga tre album som Drake släppte är mästerverk i sin egen rätt och kontext, men ett albumtips utöver originalskivorna är briljanta Time Of No Reply (1986) med både outgivet tidigt material och de fyra sista låtarna som Drake gjorde innan han tog livet av sig. Bland annat Black Eyed Dog som förmodligen är en av pophistoriens mest uppgivna tre minuter.

Som alltid måste det vara fritt fram att sakna låtar. Om jag fick välja tre så är det Three Hours, Clothes Of Sand (som slutade på demostadiet) och nämnda Black Eyed Dog. Men med tanke på att det här det närmsta man kan komma Nick Drake i dagsläget så kanske låtinvändningar är smått överflödiga.

Advertisements


No Responses Yet to “The Color Bars Experience plays Nick Drake – recension för Gaffa”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: