John Frankenheimer – den politiska paranoiathrillerns fader, artikel för Filmrutan 4/2016

20Feb17

THE CHALLENGE, director John Frankenheimer on set, 1982, (c) Embassy Pictures

 

Hjärntvättad, 7 dagar i maj och Död man lever ingår i John Frankenheimers inflytelserika paranoia-trilogi från 60-talet. I en tid då världen och kanske framför allt USA stod i brand kanaliserade regissören kaoset genom tre drabbande filmer som alla lyckades fånga tidsandan på ett skrämmande sätt.

När den här artikeln skrivs har Donald Trump precis blivit vald till USA:s president. Något av ett politiskt haveri i sig och ett val som har gjort att världens framtida säkerhet ifrågasätts från många håll. Plötsligt blev den här artikelns filmer återigen illavarslande aktuella. Men till skillnad från ryssrädslan hos dem så vill Trump alliera sig med Putin och avskaffa NATO. Ödets ironi.

New York-sonen John Frankenheimer kom från den så kallade tv-generationen. Regissörer som bröt sig loss från ett begränsat medium och bryta mot konventionerna i ett annat. Sidney Lumet, Delbert Mann, Arthur Penn, Martin Ritt och Robert Altman är några exempel. Ett välslipat gäng som kom att göra flera av 60-talets bästa amerikanska filmer. Altman blomstrade som bekant ut några år senare. Mellan 1961 och 1968 höll Frankenheimer ett rasande och kvalitativt filmtempo, men det är hans paranoia-trilogi som har lämnat det viktigaste avtrycket.

Regissören hade en förmåga att snappa upp novellerna och tidsandan otäckt träffsäkert och hämtade stoff från det rådande samhällsklimatet. Både rådande och det som låg nära i tiden. Kalla kriget, McCarthy-ismen, det som i allmänna ögon sågs som det stora kommunisthotet, de båda krigen i Korea och Vietnam, Kubakrisen och maktkampen både utanför och innanför Vita huset.

manchurian-candidate-1

Hjärntvättad (The Manchurian candidate, 1962) är den första filmen i Frankenheimers trilogi och står sig fortfarande som en av det tidiga 60-talets starkaste filmer. Manusförfattaren George Axelrod (Breakfast at Tiffany’s, ) lyckades omvandla Richard Condons bästsäljare från tre år tidigare till vad som räknas som Hollywoods första politiska thriller.

Majoren Bennet Marco (Frank Sinatra) och hans sergeant Raymond Shaw (Laurence Harvey) är tillbaka från Korea-kriget. Marco ser sin överordnade som en hjälte och någon som riskerade sitt liv för att rädda en hel pluton. Det han inte vet är att Shaw har hjärntvättats till att bli en mordmaskin i en kommunistkonspiration med målet att avrätta en presidentkandidat. När Marco drabbas av en återkommande mardröm ifrågasätter han om Shaw verkligen är en hjälte eller förrädare. I sina försök att övertyga militären om sveket leder spåren till både barndomen, spelkortet ruter dam och presidentkampanjen. Filmens story ansågs så kontroversiell att den antingen censurerades eller förbjöds i många östeuropeiska och kommuniststyrda länder och premiären för de flesta av dessa länder hölls efter kollapsen av Sovjetunionen 1993.

Hjärntvättad är oerhört slipad, sammanhållen och intelligent. Aldrig för torr och akademisk utan gjord med ett stort hjärta som kanske framför allt framgår i Shaws komplexa förhållande till sin psykotiska mor, spelad med kall briljans av Angela Lansbury som dock bara var tre år äldre än Harvey vid tiden. Mycket av filmens storhet ligger i hur den flyttar tid och rum fram och tillbaka och hela tiden pendlar mellan mardrömsfantasi och kolsvart realism. Det finns både den svettiga paniken och den lakoniska komiken, suspense-anslaget hos Alfred Hitchcock och Otto Preminger-estetiken. John F. Kennedy var så pass intresserad av filmen att Sinatra ordnade en kopia tillsammans med filmbolaget några månader innan premiären. I Både Sinatra och Frankenheimer var goda vänner med Kennedy-familjen. I efterhand blev gesten dessvärre ett ont omen.

sevendaysinmay2

I 7 dagar i maj upptäcker överste Casey (Kirk Douglas) att hans överordnade, med general Scott (Burt Lancaster) i spetsen, planerar en militärkupp mot presidenten där även Secret service ingår. Casey ser Scott som en förebild och en idol. När han märker hur en konspiration är i görningen vänder känslorna och han ser honom snarare som en fiende. Alltså liknande upplägget i Hjärntvättad. Det väcker också en kluvenhet inför hur han ska agera.

Som i Hjärntvättad spelar krigsmakten huvudrollen. Det mesta kretsar kring generaler, kaptener och officerare. Vi får känslan av att något pågår innanför Pentagons väggar som ingen utanför kan påverka. Filmen visar också på hur vi lägger vår tro och respekt hos våra makthavare. Ett faktum som återigen kan appliceras på den dubiösa Trump-ledningen.

Det finns också en småironisk, men samtidigt otäck ådra i de första två filmerna där patriotismen för sitt land överskuggar förståndet. Och det är kanske här som det största obehaget framkallas. En Billy Wilder-aktig cynism i all paranoia. General Scott dompterar den stora massan och symboliken är lätt att härleda till historiens diktatorer.

Där handlingen i Hjärntvättad pendlar mellan både surrealistiska drömmar och en mer öppen rumslighet utspelar sig 7 dagar i maj i trånga korridorer, bunkrar och konferensrum. Här finns en annan typ av klaustrofobi. Den senare filmen är mer styrd av dialog och har känslan av ett teaterstycke, men kompenserar med att bara berätta vad som händer utan att visa. Vi lämnas hela tiden hängande i ovisshet. Ju mer vi intalas att allt är ok, desto mer känner vi att det är tvärtom.

dr-strangelove-or-how-i-learned-to-stop-worrying-and-love-the-bomb

Det är intressant att både Sidney Lumets becksvarta mästerverk Bombsäkert (Fail Safe) och Stanley Kubricks politiska satirklassiker Dr. Strangelove eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben hade premiär samma år som Frankenheimers film. Två ytterligare exempel på hur pass känsligt läget var mellan USA och Ryssland vid tiden. I Lumets film kretsar handlingen kring ett heta linjen-samtal mellan USA:s president (Henry Fonda) och den ryska regeringen. Ett systemfel i militärdatorn gör att han inte kan kontakta en flygplanstyrka som är på väg att skicka bomber mot Moskva. Han försöker avstyra en motattack och är villig att offra en av sina egna städer i ren desperation om hans piloter skulle lyckas med kaosuppdraget.

Kubricks mörka “nuclear combat”-komedi handlar även den om en atombombsattack, fast inte lika oplanerad den här gången. USA är övertygade om att kommunisterna vill förgifta amerikanernas “precious body fluids”, som militärstaben kallar det. Viljorna och galenskapen skiftar och de tre Peter Sellers-karaktärerna (för att ta några) tycker och rapporterar olika.
Kalla kriget blir inte kallare än i dessa två filmer och den ryska skräck-propagandan vet inga gränser.

seconds-1966-john-frankenheimer_7992311

Frankenheimers surrealistiska science fiction-drama Död man lever (Seconds, 1966) är på ett personligt plan den mest dystopiska i trilogin. Paranoian är inte kopplad till en krigsmakt som löper amok eller kommunismen, utan beskriver paniken i att vara mentalt och kroppsligt fast i en institutionaliseringen. Filmen är dessutom den mest visuellt vågade i hela regissörens katalog, märkbart influerad av modernismen hos Bergmans “guds röst”-trilogi, Antonioni och Godard. Mycket tack vare det täta samarbetet med den legendariska fotografen James Wong Howe (Sweet smell of success, Hud m fl.)
Bankmannen Arthur Hamilton letar efter en väg ut ur den gråa vardagstristessen. Efter några telefonsamtal från en gammal vän som han trodde var död tar Arthur chansen att köpa sig ett helt nytt liv genom en total kroppsförvandling hos en hemlig organisation. Han blir pånyttfödd som den yngre och stiliga målaren Tony Wilson (Rock Hudson). Successivt inser han att det nya artificiella livet drar ner honom i en schizofren spiral och han vill få en ytterligare andra chans. Samma år kom passande nog Hiroshi Teshigaharas storartade En annans ansikte (Tanin no kao) som tematiskt påminner mycket om Frankenheimers film.

Död man lever är en påträngande och febrig film som sätter oss i ett paniskt tillstånd direkt. Från Saul Bass förtexter med ett spegelförvrängt öga och den sju minuter långa öppningsscenen som känns som ett svindlande delirium, till de expressionistiska fantasisekvenserna och det fatalistiska slutet.

Inte ens filmens mer konventionella episoder har en lugnande effekt. Det är en galenskapsskildring som tonmässigt liknar den Orson Welles skapade i sin underskattade Processen-filmatiseringen från 1962.
Rock Hudson var en fallande stjärna vid tiden som Död man lever spelades in. Hans tid som Douglas Sirk-hunk och Doris Day-partner var långt bort i fjärran. Att filmen dessutom sågades rejält i Cannes gjorde inte saken bättre. I efterhand har Hudson dock sagt att rollen som Tony Wilson är en av hans favoritprestationer.

the-parallax-view

Arvet
Det har kommit en hord politiska thrillers efter att Frankenheimer satte standarden. Den i sammanhanget mest givna är Jonathan Demmes stelare och mer actionbetonade remake på The Manchurian candidate (2004) där handlingen är kopplad till Gulfkriget istället. Alan J. Pakulas egen paranoia-trilogi på 70-talet med Klute – en smart snut (Klute, 1971), Sista vittnet (The Parallax view, 1974) och Alla presidentens män (All the presidents men, 1976) är det mest intressanta och särpräglade resultatet som nästan kan ses som en pendang till Frankenheimers filmer. USA höll på att tappa taget om det politiska, ekonomiska och våldsamma haveriet som Vietnamkriget innebar, både Martin Luther King och Robert Kennedy mördades 1968, Watergate-skandalen var ett faktum, missnöjet hos Svarta pantrarna nådde sin kulmen och den palestinska terroristgruppen Svarta september (vars OS-attentat Frankenheimers egen film Svart söndag, 1977 bygger på) skakade världen. De oroliga tiderna fortsatte, men gav samtidigt näring åt det bästa årtiondet i amerikansk film där de våldsamma allegorierna avlöste varandra på löpande band.

Journalister fick en framträdande roll i två av Pakulas filmer. I Sista vittnet spelar Warren Beatty nyhetsreportern Frady som tillsammans med sju andra personer bevittnar ett mord på en senator. Mordet kopplas till säkerhetsorganisationen Parallax Corporation och när de övriga vittnena dör en efter en blir Frady offer för sin egen paranoia. Kopplingarna till The Manchurian candidate är många. En viktig scen där Beattys karaktär blir hjärntvättad för att bli en mördare, den hemliga organisationen och slutet med den ensamma gärningsmannen. Den andra reporter-filmen Alla presidentens män är numera en prototyp för hur amerikansk politisk 70-talsfilm såg ut med sitt tidsenliga Watergate-avslöjande som fick Nixon att avgå. Klute – en smart snut skiljer sig från de två andra filmerna i den mån att den är betydligt mer stillsam och istället kretsar kring en detektiv (Donald Sutherland) som undersöker försvinnandet av en man. Letandet leder till New York och det enda han har att gå på är den prostituerade Bree (Jane Fondas bästa roll som hon välförtjänt fick en Oscar för) och hennes eventuella relation med mannen.

klute

Pakulas filmer utspelar sig mer i urbana miljöer där arkitekturen spelar en viktig roll jämfört med Frankenheimers trilogi där de flesta av karaktärerna är instängda i byggnader och trånga utrymmen. Samtidigt är den ihållande skräcken konstant i samtliga filmer. Du känner hela tiden ett krypande och illavarslande obehag som du vet kommer landa i något panikartat. För att lyckas skapa de känslorna krävs timing, en hand på samtidens puls och en snillrik idérikedom. Både Pakula och Frankenheimer visade sig vara mästare inom alla dessa tre områdena.

 

Fredrik Söderlund, filmvetare och frilansande filmskribent

 

 

Annonser


No Responses Yet to “John Frankenheimer – den politiska paranoiathrillerns fader, artikel för Filmrutan 4/2016”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: