”Det svarta rymdmonstret går igen” – artikel för Filmrutan 2/2017

11Jul17

0b1d5a3374d77f9e83a541b3bcf90717-alien-covenant-ac_152_00459216_rgb-1200x675.jpg

Filmhistoriens mest klassiska rymdbest fortsätter sin människojakt efter nästan 40 år. I maj hade den sjätte filmen Alien: Covenant premiär. Men vad var egentligen inspirationen till urprungsmonstret? Bland annat skaparnas okuvliga kärlek till 50-talets science fiction.

En brokig tetralogi
Alien-serien blev bland annat Sigourney Weavers väg rakt in i en feministisk filmkanon som gjorde henne till både superstjärna och superhjälte. Aldrig tidigare hade en kvinna stått som huvudrollsinnehavare i en science fiction-film på samma benhårda och definitiva sätt. Hon skulle försöka ha ihjäl urmodern till filmhistoriens mest beryktade best i fyra filmer som alla skiftade i både kvalitet och inramning.
Alien-varelsen, även kallad xenomorfen, utvecklades i slutet av 70-talet till en skräckinjagande mardröm i ett svart skal med en frätande vätska som blod. En slags beckmörk blandning mellan en skorpion, fladdermus, drake och spindel. Den schweiziska surrealistkonstnären H. R. Giger fick fria händer att karva fram sitt monster ur sin egen målning Necronom IV. Resultatet blev en nästan tre meter lång parasit med en “ansiktshuggare” som kommer utflygande ur munnen.

tjfmg97q5gxzovf2ncsd.jpg

Den brittiska regissören Ridley Scott hade bara gjort Cannes-nominerade Duellanterna (The Duellists, 1977) innan han och serietidningstokiga manusförfattaren Dan O’Bannon slog sig ihop och skapade Alien (1979). Premisserna är enkla och urartar i en blodsprutande katastrof. Besättningen på rymdskeppet Nostromo undersöker en sändning från en avlägsen planet och upptäcker snart att det finns en livsform ombord som förökar sig inuti människokroppar. Den växer i takt med att den närs av blod och den dubbelsidiga jakten kan ta sin början. Filmen är än idag ett isande mästerverk i både tempo, ton, regi och effektivitet. Scott har själv sagt att tanken med det signifikanta och oväntat tillbakahållna tempot grundar sig i hans insikt att att du som publik skräms mer av det du inte ser än det som träder fram och visar sig direkt. Det krypande, påträngande och panikartade obehaget kommer från de långsamma passagerna som passerar mellan det som verkligen händer. Den håller ett stadigt grepp i sin minimalistiska form både vad det gäller klaustrofobin och hur tålamodet och viljorna bland passagerarna långsamt går isär.

UKw6ScP.png

Om första filmen var nedtonad och finstilt så är uppföljaren Aliens – återkomsten (Aliens, 1986) raka motsatsen. Allt är större, manligare och våldsammare. En uppblåst science fiction-opera som inte håller tillbaka på varken militärkarikatyrer, slamsor, specialeffekter eller bombasm. James Cameron hade två år tidigare gjort The Terminator och var det hetaste actionnamnet i Hollywood.

Ripley är den enda kvarlevande på skeppet från första filmen när hon plockas upp av en räddningsstyrka. Hon har flutit omkring i rymden i 57 år och nu behöver ett forskningsteam hjälp när de har förlorat kontakten med en stor koloni på månen. Ripley tvekar in i det sista, men åker iväg med en uppumpad militärstyrka för att eliminera urmodern som likt en bidrottnings huvuduppgift är fortplantning i rasande fart.

Trots ett relativt tunt manus så är filmen ändå en av de mest lyckade exemplen på genrekombinationen sci-fi, action och rysare. Ett tangerande och mer tankeväckande skräckkapitel från samma år är dock David Cronenbergs Flugan (The Fly).

alien-3-screenshot-2

Alien 3 (1992) hade inte ens ett färdigt manus när den skulle börja spelas in och David Fincher (Fight club, 1999), då bara känd som musikvideoregissör, fick det otacksamma jobbet att dels rädda ett ekonomiskt sjunkande skepp och dels starta sin Hollywood-bana med något oavslutat.
Ripley är ensam överlevande när hennes rymdskepp kraschar på planeten Fiorina 161 som bebos av gudstroende interner. Fångar börjar försvinna i blodpölar och Ripley inser vad som har tagit sig in i tunnlarna och börjat sin jakt på människor återigen.

Finchers film är snabb i klippen, grönaktig i färgtonen och sätter in oss i monstrets synfält med hjälp av en subjektiv kamera. Slutet är nästan operalikt i sin uppbyggnad och tragedi. Tanken var initialt att filmsviten skulle avslutas här och med tanke på Ripleys chockerande avslöjande och öde borde det ha varit så, men filmbolaget 20th Century Fox ville annat.

Screenshot_image2-Alien-Resurrection-1997

I Alien – återuppstår (Alien – Resurrection, 1997) har 200 år gått från förra filmen och Ripley är nu klonad till en hybrid efter åtta experiment och avancerad forskning. Hon har dessutom Alien-drottningen inuti sig och syftet är att göra henne till det ultimata vapnet med en människas yttre. Hon övertalas ännu en gång att fortsätta kriget mot sin största nemesis med ett gäng disparata legosoldater som hjälp. Handlingen i Jean-Pierre Jeunets (Amelie från Montmartre, 2001) film är ibland lika förvirrande som den estetiska inramningen är uppblåst och kaotisk. Det är den köttigaste filmen i serien och slutet är förbluffande abrupt. Den sista spiken i Alien-kistan var islagen. Åtminstone på 15 år.

Science fiction, surrealism och ett haveri
50-talets turbulenta tid med baksmällan efter andra världskriget, valet av en republikansk president med krigsbakgrund (Eisenhower), en eskalerande oro för kommunismen, ett kärnvapenrustande och det efterföljande kalla kriget kom att prägla många av decenniets filmer. Symboliken tog sig in i många filmskapares medvetanden, men kanske framför allt i science fiction-genren.

De båda vännerna Ridley Scott och Dan O’Bannons enorma fäbless för 50-talsskräck och sci-fi kom att prägla deras gemensamma debut mer än någonting annat. Påverkan från filmer som Fantomen från Mars (The thing from another world, 1951), Anfall från Mars (Invaders from Mars, 1953), Världsrymden anfaller (Invasion of the body snatchers, 1956), Förbjuden värld (Forbidden planet, 1956) och Mars – dödsplaneten (It! The terror from beyond space, 1958) smälte alla samman till att skapa parets klassiska best.

IT-THE-TERROR-FROM-BEYOND-SPACE-landscape.jpg

Mars-filmerna är de tydligaste inspirationskällorna. The Thing, som återskapades med briljans i John Carpenters 1982-skepnad, utspelar sig på Nordpolen där något oidentifierat har landat samtidigt som mystiska saker börjar hända på polarstationen dit en general och hans team har kallats in. Det visar sig att ett Frankenstein-liknande monster härjar bland människorna och är ute efter att döda dem en efter en. Vetenskapsmannen på stationen har haft ett biologiskt experiment på gång under en längre tid där en odling blommor pulserar och andas så länge de har tillgång till blod och kan skapa fler monster. Små kokonger som växer och ökar drastiskt i mängd.

I It! anklagas astronauten Carruthers för att ha mördat sin besättning, men han hävdar att det är någonting annat som tog död på dem. När han ska åka tillbaka till jorden med andra passagerare inser den nya besättning snart att han talar sanning. De kvarvarande försöker förgäves komma på en plan att ta kol på hotet när de upptäcker att öppnandet av lufttrumman kan vara sättet. I den tredje Mars-filmen Anfall från Mars, vars nyinspelning från 1986 O’Bannon faktiskt skrev manus till, sker en oförklarlig personförändring hos människorna som har varit i kontakt med rymdvarelserna som inte är helt olik den som den klonade Ripley genomgår i fjärde Alien-filmen.

Invaders-From-Mars-1.jpg

Det är uppenbart hur mycket Ridley Scott och Dan O’Bannon älskade de här filmerna som tonåringar. Det går att plocka bitar ur varje film för att sätta ihop ett Alien-pussel. Idag känns många av dem som fåniga reliker, men det råder ingen tvekan om hur skrämda Alien-teamet och miljontals andra måste ha blivit när de oväntade inkräktarna plötsligt blev filmdukens konungar.

Scott och O’Bannon har även nämnt att en hop modernare filmer hade en stor påverkan. Carpenters Dark star (1974), som var O’Bannons första seriösa manusuppdrag blev det första fröet som såddes för att senare bli Alien. När Scott höll på med storyboardsen till sin debut hämtade han mycket formmässig inspiration från både 2001 – ett rymdäventyr (1968) och den då aktuella Star wars (1977). Han gillade interiörernas kalla och distanserande effekt och att människor gick omkring i kliniska och livlösa utrymmen. En kanske mer oväntad påverkan kom från Motorsågsmassakern (The Texas chainsaw massacre, 1974) med kommentaren att Scott ville skapa “the Texas Chainsaw massacre of science fiction” och låta sin film ha lika mycket skräck som science fiction-element.

Influenserna bakom detaljer i filmen var dock inte begränsade till filmvärlden. Ett exempel är att namnen på rymdskeppen (Nostromo och Narcissus) var hämtade från två Joseph Conrad-böcker. Även H.P. Lovecraft och serietidningar där aliens livnär sig på människor ligger bakom mycket av idéerna. Den klassiska scenen där monstret bryter sig ut från John Hurts bröstkorg lär ha varit inspirerad av O’Bannons eget kämpande mot mag- och tarmåkomman Crohns sjukdom.

fsrmm9nlg4penfpkjx9y.jpg

Intressant nog var det The holy mountain-regissören Alejandro Jodorowskys havererade och senare skrotade filmopus Dune som kom att bli det viktigaste steget och ha störst inverkan på att Alien ens blev till. Salvador Dali, Orson Welles och Mick Jagger skulle spela huvudrollerna i en film som inte nådde längre än förproduktionsstadiet. På grund av bakslaget blev filmteamet utan jobb, men flera kunde istället gå över till arbetet med Alien. Vad som slutligen hände med filmatiseringen av Dune (1984) vill nog både filmhistorien, Hollywood, bokens fans och kanske framför allt David Lynch glömma.

Framtiden för framtidsmonstret
En ny Alien-era startade i och med fem år gamla Prometheus där Ridley Scott åter satt sig i registolen. Det vill säga om man bortser från de båda franchise-kalkonerna Alien vs. Predator (2004) och uppföljaren från 2007. Den nya serien är prequels och utspelar sig innan den första filmen. Prometheus förflyttar oss tillbaka till platsen dit de första varelserna hittades och förklarar hur de skapades. Efter upptäckandet av ett stjärndiagram genom grottmålningar åker vetenskapsmannen Elizabeth Shaw (Noomi Rapace) och hennes besättning med rymdskeppet Prometheus till månen LV-223 för att söka rätt på vad symbolerna säger. De upptäcker så småningom att det inte är en mänsklig livsform som är ursprunget. Den hittills mest storslaget atmosfäriska filmen i serien dras med vissa problem som logiska luckor och ett lite väl kvasifilosofiskt drag. Likväl är den ett relativt naturligt steg som leder fram till den senaste och betydligt mer skräckbetonade Alien: Covenant. Tio år efter förra filmen är besättningen på rymdskeppet Covenant på väg till planeten Origae-6 som är sju år bort. De styr istället kursen mot en outforskad och till synes harmlös paradisplanet som istället visar sig vara en mörk helvetesplats där aliens tar sig in i människor via stoft från små kapslar i marken. Den senaste filmen är en tillbakagång till det mer blodtörstiga anslaget hos de tidiga filmerna. Enligt Ridley Scott finns det dock betydligt fler filmer som kommer leda fram till originalet. Serien kommer uppenbarligen pågå så länge folket törstar efter besten. Tills dess får vi nöja oss med en hop filmer som både vobblar och bjuder upp till vacker skräckdans.

uploads_d45fb13b-60c7-44d7-8ecb-7f731bda31d0-Prometheus_movie_05.jpg

Fredrik Söderlund
Frilansskribent

 

Annonser


No Responses Yet to “”Det svarta rymdmonstret går igen” – artikel för Filmrutan 2/2017”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: