Korparna – filmrecension för Filmrutan.

24Maj18

korpar.jpg

Korparna
Originaltitel: Korparna
Regi: Jens Assur
Producent: Tom Persson, Jan Marnell och Jens Assur
Manus: Jens Assur
Foto: Jonas Alarik
Roller: Reine Brynolfsson, Maria Heiskanen, Jacob Nordström, Peter Dalle, Saga Samuelsson m fl. Sverige 2017
Längd: 1 tim 47 min
Distributör: Triart

Tomas Bannerheds Augustpris-belönade roman om en lantbrukarfamilj i Småland på 70-talet har fått en kärv inramning i fotografen Jens Assurs regi. Det är rått, grått, smutsigt och hyperrealistiskt. Ko-kadaver, skitiga hästlador, kånkande på stora stenbumlingar i smällkall vinter och omkringklafsande i lera. Stämningen är lite som tidiga Michael Haneke kört genom ett Torgny Lindgren-filter. Samtidigt är det vackert i sin skörhet och empati för karaktärerna, ett slags inverterat patos. Bonden Agne och hans fru Gärd sliter på sin gård. Det hårda arbetet bottnar i en bitter ovilja, eftersom familjen har ärvt ägorna och måste kämpa för sin överlevnad. Agne ville studera, men fastnade i en miljö som han innerst inne ville slippa. Han stretar på och beklagar sig över en ohållbar situation. När han är för lastgammal och inte längre klarar av sysslorna vill han att äldsta sonen Klas ta över, men han är betydligt mer intresserad av fåglar och den nyinflyttade tjejen från Stockholm. En oundviklig klyfta bildas mellan far och son och Klas överväger att bara lämna allt och fly. Gärd vill helst försöka skapa värme i en mestadels frostig situation.

Assurs långfilmsdebut är efterlängtad. Hans kortfilmer har imponerat, förbryllat och slagit en med häpnad med sin visuella kraft och sitt komplexa berättande. De prisbelönta och både vackert och otäckt skruvade Den sista hunden i Rwanda (2005) och Killing the chickens to scare the monkeys (2011) är perfekta exempel på detta. Redan i öppningsbilderna på ett kargt landskap blir vi varse om ett slipat öga för komposition och dröjande kameraåkningar gjorda tillsammans med fotografen Jonas Alarik (Mig äger ingen). Det ryska filmarvet känns inte långt borta.

Hela filmens ensemble spelar ut sitt fulla register. Maria Heiskanen (Maria Larssons eviga ögonblick, 2008) som den slutkörda och frustrerade frun Gärd är ett sårbart porträtt, debuterande Jacob Nordström som Klas visar upp en återhållsamhet i en förtvivlad kropp som skulle kunna brisera när som helst.

Reine Brynolfsson har följt en imponerande kurva sedan tidigt 80-tal och visat upp en oerhörd bredd. Från desperation förkroppsligad i flera av Lars Noréns tvpjäser till folklig favorit i Colin Nutley-stallet. Det börjar bli dags för göteborgaren att inkassera sin första guldbagge. Om det skulle bli för den sorgkantade rollen som den hårdbarkade Agne är den välförtjänt med råge.

Fredrik Söderlund

 

Annonser


No Responses Yet to “Korparna – filmrecension för Filmrutan.”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: