Transit – filmrecension för Filmrutan

01Maj19

transit.jpg

Transit

Originaltitel Transit

Svensk titel Transit

Regi Christian Petzold

Producent Antonin Dedet

Manus Christian Petzold

Foto Hans Fromm

Roller Franz Rogowski, Paula Beer, Lilien Batman, Godehard Giese, Maryam Zaree m fl. Tyskland/Frankrike 2018

Längd 1 tim 41 min

Distributör Njuta films

Christian Petzold har kallat sina tre senaste filmer för en trilogi som behandlar kärlek i en tid av förtryck, tre historier som på olika sätt utgår från Tysklands mörka historia och som kan sammanfattas som regissörens periodfilmer. Barbara (2012) skildrar en kvinna som får avslag på ett utresetillstånd från Östtyskland. Både Phoenix (2015) och den nya filmen Transit handlar om att ha överlevt ett koncentrationsläger. I Transit har tyska trupper intagit Marseilles och krigsfången Georg antar en död mans identitet för att fly nazisterna. Vid en rad olika tillfällen träffar han Marie som desperat försöker hitta sin saknade make, den man som Georg utger sig för att vara. Petzolds film drar klara paralleller till dagens massinvandringar och xenofobi. Engelskans “transit” kan betyda både transport och färd. I filmen gör karaktärerna både en inre och yttre resa. Dels genom att försöka få ett visum eller fly till något bättre och mer hoppfullt, dels en mental resa där de hittar kärleken och förflyttas från förtvivlan till gemenskap och ett sammansvetsat mål.

I Transit har Petzold låtit sig inspireras av Fassbinder och genom honom Douglas Sirks melodramer. Det finns absolut den direkta skevheten hos Fassbinder och då kanske framför allt Rädsla urholkar själen (1974) som även den behandlar flyktingproblematik. Men här finns också en romantisk kärlekshistoria där ett par försöker överleva tack vare tron på varandra.

Petzolds nya film har en mer styv och återhållen estetik än exempelvis Phoenix som snarare blandade ett klaustrofobiskt krigsdrama med film noir. Det avskalade närmandet för tankarna till Bresson, men utan samma minimalistiska och känslomässiga resonans. Subtilitet och stramhet kan vara lika effektfullt som det storslaget överdådiga om det görs med snille och smak. Petzold arbetar alltid med små medel, men i senaste filmen blir det lite för oengagerat på sina ställen. Flera scener är av högsta klass, men som helhet haltar det en aning. Närheten och nerven tappas bort då och då. Paula Beer (Frantz, 2016) i all ära, men Petzold-musan Nina Hoss är saknad. Kanske framför allt eftersom hon krönte de två tidigare filmerna och automatiskt känns som ett naturligare val. Likheten mellan Beer och Hoss är dock slående, så det går lätt att härleda en påverkan från Hitchcocks Studie i brott (Vertigo 1958). Petzold har sagt att hans kommande trilogi är baserad på sagor och myter. En helomvändning som låter lika intressant som riskabel. Oavsett så skapas ibland den största konsten genom att kasta sig ut i det okända. Låt oss hoppas.

Fredrik Söderlund

Annonser


No Responses Yet to “Transit – filmrecension för Filmrutan”

  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: