275576-860x484

En ojämn historia med rockikonen

Recenserad av Fredrik Söderlund | GAFFA

Betyg: 4 av 6

Anledningen till att Patti Smith lägger en av sina två Sverigespelningar i just Ystad har att göra med hennes starka relation till Henning Mankell (som var en vän) och kanske framför allt karaktären Kurt Wallander. Vi ett tillfälle lägger hon in “Kurt Wallander” i en textrad. Jag trodde först hon sa Kurt Vonnegut, vilket kanske skulle kännas mer naturligt. Nåväl, platsen för konserten är en fin och personlig gest.

Patti Smith är lika mycket en spokes person och som poet och låtskrivare. En allkonstnär i rakt nedstigande led från några av de som hon hyllar under konserten. Det vill säga William Blake (My Blakean Year) och den ryske mästerregissören Andrej Tarkovskij i Tarkovsky (The Second Stop Is Jupiter).

Om du kom för att se en kavalkad av Smiths fantastiska 70-tal så blev du besviken. Mässande och spirituella Ghost Dance från Easter och Dancing Barefoot från Wave har hängt med under hela turnén och är visserligen två glimrande pärlor från Patti Smiths storhetsperiod. Väntade dängor som Because The Night, Gloria och People Have The Power i all ära, men de är trots allt lite väl slitna vid det här laget. För att inte tala om Neil Youngs “kampsång” Rockin’ In The Free World. På i princip alla konserter den här turnén har bandet gjort en cover av The Beatles A Day In The Life istället för Young-låten. Det hade varit ett mer intressant inslag.

Personliga favoriter som Birdland, Easter eller Pissing In The Wind lyser med sin frånvaro. Däremot får vi starka versioner av Summer Cannibals (som är en av sångerskans bästa rocklåtar från hennes sena period) och en betagande version av U2:s Mothers Of The Disappeared.

Patti Smith är en älskvärd person. Storslagen i sina uppmaningar till enhet, kollektivet före individen och att vi måste försöka göra allt för att ställa en uppochnervänd värld till rätta. Hon är vackert bräcklig och varm i sina många vinkningar ut till publiken. Covern av Elvis Can’t Help Falling In Love är dock i sötaste laget.

Ystad-konserten har frustrerande svårt att lyfta emellanåt och sackar i både engagemang och slagkraftighet. Samtidigt är topparna så pass starka att de jämnar ut det som är småtrist.
Patti Smith kommer å andra sidan alltid vara en ikon och en av de viktigaste rösterna i rockhistorien. Imponerande bedrift av någon som kraschade in som en punkig virvelvind för över 40 år sedan.

Annonser

weather_diaries-40049990-.jpeg

Artist: Ride
Album: Weather diaries
Bolag: Wichita/Border
Genre: Pop
Betyg: 3

Tillsammans med My Bloody Valentines “Loveless” var Rides debutalbum “Nowhere” en av de viktigaste skivorna i den nya brittiska vågen av popband som blandade vackra melodier med oväsen. De var lika inspirerade av Sonic Youth som av The Byrds. Ride packade ihop efter katastrofalbumet “Tarantula” 1996. 20 år senare låter de bland annat ett Brexit-England stå som inspiration för flera av texterna. Producenten och klientelet från guldåren är desamma. Musiken är mognare och aldrig hopplöst bakåtsträvande. Stämsången är intakt och även fast djärvheten inte finns så är det starkare än allt Oasis gjorde efter 1997. Det är långt ifrån samma glimrande comeback som genrevännerna Slowdive, men absolut inte ett platt fall.

 

Fredrik Söderlund

 


thumb_5675_media_image_1144x724.jpg

INTE HELA VÄRLDEN?

Originaltitel Juste la fin du monde
Svensk titel Inte hela världen?
Regi Xavier Dolan
Producent Xavier Dolan, Sylvain Corbeil m fl.
Manus Xavier Dolan
Foto André Turpin
Roller Nathalie Baye, Vincent Cassel, Gaspard Ulliel, Marion Cotillard, Léa Seydoux m fl. Kanada, Frankrike 2016
Längd 1 tim 37 min
Distributör Scanbox

Xavier Dolan kommer förmodligen alltid ha epitetet underbarn och han kommer lika säkert alltid dela filmälskare i två läger. De som ser honom som en poserande hipster där ytan vinner över innehållet och de som ser honom som ett visuellt geni och med förmågan att borra sig in i själen och få tårar att falla. Personligen lägger jag mig någonstans mitt emellan med emfas på det senare. Laurence Anyways (2012) är trots allt en av de starkaste filmerna som gjorts de senaste fem åren i min bok.

Inte hela världen? är ett bruntonat kammarspel. En film som badar i uppgivenhet bland murriga rum och som ackompanjeras av viskande pianostycken. Författaren Louis har inte träffat sin familj på 12 år och återvänder för att berätta att han snart ska dö. Hans öde är aldrig uttalat, men står finstilt skrivet mellan raderna. Den i huset som inser detta är ironiskt nog den enda utanför familjen, äldsta brodern Antoines fru Catherine (Marion Cotillard). Blickarna mellan henne och huvudkaraktären är filmens starkaste detalj. Louis försöker hitta ett bra tillfälle, men allas uppblåsta egon kommer hela tiden i vägen. Modern är kylig, distanserad och påklistrat förstående på ett sätt som bara mästerliga Nathalie Baye kan porträttera. Brodern Antoine (Vincent Cassel) är vulkanisk bitterhet personifierad. Han skriker, fräser och förolämpar alla ursinnigt som kommer i hans väg. Systern Suzanne (Léa Seydoux) är den mest empatiska som hela tiden söker hans uppmärksamhet. Fadern är död och nämns bara kort.

Likt små korta mellanspel får varje familjemedlem sin stund med Louis. Ändå kommer relationerna aldrig vidare. Inte ens vid en middag går det att få en syl i vädret och allt planar ut i ännu mer kaos.

Bergman och Fassbinder känns som självklara inspirationskällor till Inte hela världen? som är den mest lågmälda filmen hittills av den kanadensiska regissören. Den är baserad på en pjäs av fransmannen Jean-Luc Lagarce som själv dog i AIDS. Dessvärre får inte filmen tillräckligt lång tid på sig för att framkalla den känslomässiga resonansen som skulle behövas. Lite på samma sätt som hos Woody Allens dramer September (1987) och En annan kvinna (Another woman, 1988). Sorgen och melankolin ligger och bubblar, men avstannar abrupt utan att den får landa i något bestående. Dolan ska inte behöva högljudda och yviga gester för att nå hjärteroten, men här stannar det emotionella genomslaget på halva vägen. Det är en frustrerande för mycket i hans sjätte film är bedövande vackert i sin enkelhet.

Fredrik Söderlund


sameblod.jpg

SAMEBLOD

Originaltitel: Sameblod
Regi: Amanda Kernell
Producent: Lars G Lindström
Manus: Amanda Kernell
Foto: Sophia Olsson
Roller: Lene Cecilia Sparrok, Mia Erika Sparrok, Maj Doris Rimpi, Olle Sarri, Hanna Alström, Malin Crépin m fl.
Sverige 2017
Längd: 1 tim 50 min
Distributör: Nordisk film AB

Samernas Nationaldag fyllde 100 år den 6 februari. Det samiska bidraget En värld full av strider gick direkt till final i Melodifestivalen. Amanda Kernells debutlångfilm Sameblod gick upp på bio den 3 mars. Det ligger ett Lapplands-patos i luften. Tre diametrala företeelser som ändå är oväntat sammankopplade. Kernells film har legat och kokat länge. Två år gamla kortfilmen Storfjället (Stoerre Vaerie) var en slags prolog till det som blev hennes nya film. Regissören och manusförfattaren (själv född i Umeå) har sagt att hon ville att Sameblod skulle vara “en uppväxtskildring med jojk och blod”. Det stämmer i viss mån utmärkt. Två systrar växer upp tillsammans där den äldsta (Elle Marja) vill lämna sitt arv bakom sig och börja plugga i Uppsala och den andra (Njenna) för evigt vill vara djupt bunden till sina traditioner och ursprung. Filmen börjar i nutid där Elle Marja, oerhört motvilligt, är på väg till sin systers begravning. Hon har burit på ett förtryckt förakt länge och hennes fåriga ansikte säger mer än tusen ord. Handlingen slår snart om till när systrarna växte upp och deras relation slutligen tog en uppslitande vändning.

Vi blir introducerade till kolonialismen, rasismen, skammen, intoleransen och här är Sameblod så klart högaktuell. Historien går igen och vi befinner oss idag på ruta ett i många avseenden.

Eleverna får piskrapp om de inte kan sin svenska ordentligt i skolan. Klassens lärarinna spelas med diabolisk briljans av underskattade Hanna Alström. Hon skulle trivas utmärkt i samma klassrum som Stig Järrels Caligula i Hets (1944). Glåporden från de lokala blonda tonåringarna duggar tätt på väg till och från skolan. Frustrationen över att bära sin folkdräkt pyr hos Elle Marja som döper om sig till Christina för att passa in bland studenterna i Uppsala. Det råder ingen tvekan om att regissören vill visa att det samiska folket både var och i viss mån är en åsidosatt minoritet.

Sameblod är en både otäck och vacker historia. Otäck i det faktum att samer trots allt sågs som Sveriges judar en gång i tiden. I en av filmens mest drabbande scener så mäts elevernas ansiktsdelar för att sedan kläs av och fotas. Men filmen är också vacker i faktumet att följa ett kall och våga ta en annan bana trots stor skepsis och obefintligt stöd hemifrån. Scenerierna och den vidunderliga skådeplatsen är också en effektiv kontrast till det lilla dramat som utspelar sig bland renmarker och älvar.

Under förra årets upplaga av filmfestivalen i Venedig fick Amanda Kernell två priser. Bland annat filmkritikerpriset Fedeora i kategorin Bästa unga regissör. I Göteborg tidigare i år utsågs Sameblod till bästa Nordiska film och fick även fotopriset. Helt välförtjänt. Filmen är kanske inte den bästa svenska på länge, men definitivt den mest relevanta.

FREDRIK SÖDERLUND


Mogwai-Every-Countrys-Sun.jpg

Artist: Mogwai
Album: Every Country’s Sun
Bolag: Rock action/Border
Betyg: 3
Genre: Rock

De skotska postrockarna Mogwai fyller 20 år som albumband i år. De har alltid haft en låtdramaturgi där lugna och drömska partier slår om till ett stegrande crescendo. Det vill säga på samma sätt som hos Sigur Ròs och många andra band som dök upp i slutet av 90-talet. De har aldrig vikt ner sig och försökt profitera på sitt eget uttryck. Å andra sidan har de blivit aningen trygga i sin form. Den här gången är de lite för fast förankrade i rockfåran för att våga släppa in det oväntade. Deras The Cure och My Bloody Valentine-sida är betydligt bättre än det stabbiga och köttiga Black Sabbath-harvandet. Mogwai har gjort många soundtracks genom åren och det är när de fokuserar på det filmiskt storslagna som de är allra bäst.

Fredrik Söderlund


0b1d5a3374d77f9e83a541b3bcf90717-alien-covenant-ac_152_00459216_rgb-1200x675.jpg

Filmhistoriens mest klassiska rymdbest fortsätter sin människojakt efter nästan 40 år. I maj hade den sjätte filmen Alien: Covenant premiär. Men vad var egentligen inspirationen till urprungsmonstret? Bland annat skaparnas okuvliga kärlek till 50-talets science fiction.

En brokig tetralogi
Alien-serien blev bland annat Sigourney Weavers väg rakt in i en feministisk filmkanon som gjorde henne till både superstjärna och superhjälte. Aldrig tidigare hade en kvinna stått som huvudrollsinnehavare i en science fiction-film på samma benhårda och definitiva sätt. Hon skulle försöka ha ihjäl urmodern till filmhistoriens mest beryktade best i fyra filmer som alla skiftade i både kvalitet och inramning.
Alien-varelsen, även kallad xenomorfen, utvecklades i slutet av 70-talet till en skräckinjagande mardröm i ett svart skal med en frätande vätska som blod. En slags beckmörk blandning mellan en skorpion, fladdermus, drake och spindel. Den schweiziska surrealistkonstnären H. R. Giger fick fria händer att karva fram sitt monster ur sin egen målning Necronom IV. Resultatet blev en nästan tre meter lång parasit med en “ansiktshuggare” som kommer utflygande ur munnen.

tjfmg97q5gxzovf2ncsd.jpg

Den brittiska regissören Ridley Scott hade bara gjort Cannes-nominerade Duellanterna (The Duellists, 1977) innan han och serietidningstokiga manusförfattaren Dan O’Bannon slog sig ihop och skapade Alien (1979). Premisserna är enkla och urartar i en blodsprutande katastrof. Besättningen på rymdskeppet Nostromo undersöker en sändning från en avlägsen planet och upptäcker snart att det finns en livsform ombord som förökar sig inuti människokroppar. Den växer i takt med att den närs av blod och den dubbelsidiga jakten kan ta sin början. Filmen är än idag ett isande mästerverk i både tempo, ton, regi och effektivitet. Scott har själv sagt att tanken med det signifikanta och oväntat tillbakahållna tempot grundar sig i hans insikt att att du som publik skräms mer av det du inte ser än det som träder fram och visar sig direkt. Det krypande, påträngande och panikartade obehaget kommer från de långsamma passagerna som passerar mellan det som verkligen händer. Den håller ett stadigt grepp i sin minimalistiska form både vad det gäller klaustrofobin och hur tålamodet och viljorna bland passagerarna långsamt går isär.

UKw6ScP.png

Om första filmen var nedtonad och finstilt så är uppföljaren Aliens – återkomsten (Aliens, 1986) raka motsatsen. Allt är större, manligare och våldsammare. En uppblåst science fiction-opera som inte håller tillbaka på varken militärkarikatyrer, slamsor, specialeffekter eller bombasm. James Cameron hade två år tidigare gjort The Terminator och var det hetaste actionnamnet i Hollywood.

Ripley är den enda kvarlevande på skeppet från första filmen när hon plockas upp av en räddningsstyrka. Hon har flutit omkring i rymden i 57 år och nu behöver ett forskningsteam hjälp när de har förlorat kontakten med en stor koloni på månen. Ripley tvekar in i det sista, men åker iväg med en uppumpad militärstyrka för att eliminera urmodern som likt en bidrottnings huvuduppgift är fortplantning i rasande fart.

Trots ett relativt tunt manus så är filmen ändå en av de mest lyckade exemplen på genrekombinationen sci-fi, action och rysare. Ett tangerande och mer tankeväckande skräckkapitel från samma år är dock David Cronenbergs Flugan (The Fly).

alien-3-screenshot-2

Alien 3 (1992) hade inte ens ett färdigt manus när den skulle börja spelas in och David Fincher (Fight club, 1999), då bara känd som musikvideoregissör, fick det otacksamma jobbet att dels rädda ett ekonomiskt sjunkande skepp och dels starta sin Hollywood-bana med något oavslutat.
Ripley är ensam överlevande när hennes rymdskepp kraschar på planeten Fiorina 161 som bebos av gudstroende interner. Fångar börjar försvinna i blodpölar och Ripley inser vad som har tagit sig in i tunnlarna och börjat sin jakt på människor återigen.

Finchers film är snabb i klippen, grönaktig i färgtonen och sätter in oss i monstrets synfält med hjälp av en subjektiv kamera. Slutet är nästan operalikt i sin uppbyggnad och tragedi. Tanken var initialt att filmsviten skulle avslutas här och med tanke på Ripleys chockerande avslöjande och öde borde det ha varit så, men filmbolaget 20th Century Fox ville annat.

Screenshot_image2-Alien-Resurrection-1997

I Alien – återuppstår (Alien – Resurrection, 1997) har 200 år gått från förra filmen och Ripley är nu klonad till en hybrid efter åtta experiment och avancerad forskning. Hon har dessutom Alien-drottningen inuti sig och syftet är att göra henne till det ultimata vapnet med en människas yttre. Hon övertalas ännu en gång att fortsätta kriget mot sin största nemesis med ett gäng disparata legosoldater som hjälp. Handlingen i Jean-Pierre Jeunets (Amelie från Montmartre, 2001) film är ibland lika förvirrande som den estetiska inramningen är uppblåst och kaotisk. Det är den köttigaste filmen i serien och slutet är förbluffande abrupt. Den sista spiken i Alien-kistan var islagen. Åtminstone på 15 år.

Science fiction, surrealism och ett haveri
50-talets turbulenta tid med baksmällan efter andra världskriget, valet av en republikansk president med krigsbakgrund (Eisenhower), en eskalerande oro för kommunismen, ett kärnvapenrustande och det efterföljande kalla kriget kom att prägla många av decenniets filmer. Symboliken tog sig in i många filmskapares medvetanden, men kanske framför allt i science fiction-genren.

De båda vännerna Ridley Scott och Dan O’Bannons enorma fäbless för 50-talsskräck och sci-fi kom att prägla deras gemensamma debut mer än någonting annat. Påverkan från filmer som Fantomen från Mars (The thing from another world, 1951), Anfall från Mars (Invaders from Mars, 1953), Världsrymden anfaller (Invasion of the body snatchers, 1956), Förbjuden värld (Forbidden planet, 1956) och Mars – dödsplaneten (It! The terror from beyond space, 1958) smälte alla samman till att skapa parets klassiska best.

IT-THE-TERROR-FROM-BEYOND-SPACE-landscape.jpg

Mars-filmerna är de tydligaste inspirationskällorna. The Thing, som återskapades med briljans i John Carpenters 1982-skepnad, utspelar sig på Nordpolen där något oidentifierat har landat samtidigt som mystiska saker börjar hända på polarstationen dit en general och hans team har kallats in. Det visar sig att ett Frankenstein-liknande monster härjar bland människorna och är ute efter att döda dem en efter en. Vetenskapsmannen på stationen har haft ett biologiskt experiment på gång under en längre tid där en odling blommor pulserar och andas så länge de har tillgång till blod och kan skapa fler monster. Små kokonger som växer och ökar drastiskt i mängd.

I It! anklagas astronauten Carruthers för att ha mördat sin besättning, men han hävdar att det är någonting annat som tog död på dem. När han ska åka tillbaka till jorden med andra passagerare inser den nya besättning snart att han talar sanning. De kvarvarande försöker förgäves komma på en plan att ta kol på hotet när de upptäcker att öppnandet av lufttrumman kan vara sättet. I den tredje Mars-filmen Anfall från Mars, vars nyinspelning från 1986 O’Bannon faktiskt skrev manus till, sker en oförklarlig personförändring hos människorna som har varit i kontakt med rymdvarelserna som inte är helt olik den som den klonade Ripley genomgår i fjärde Alien-filmen.

Invaders-From-Mars-1.jpg

Det är uppenbart hur mycket Ridley Scott och Dan O’Bannon älskade de här filmerna som tonåringar. Det går att plocka bitar ur varje film för att sätta ihop ett Alien-pussel. Idag känns många av dem som fåniga reliker, men det råder ingen tvekan om hur skrämda Alien-teamet och miljontals andra måste ha blivit när de oväntade inkräktarna plötsligt blev filmdukens konungar.

Scott och O’Bannon har även nämnt att en hop modernare filmer hade en stor påverkan. Carpenters Dark star (1974), som var O’Bannons första seriösa manusuppdrag blev det första fröet som såddes för att senare bli Alien. När Scott höll på med storyboardsen till sin debut hämtade han mycket formmässig inspiration från både 2001 – ett rymdäventyr (1968) och den då aktuella Star wars (1977). Han gillade interiörernas kalla och distanserande effekt och att människor gick omkring i kliniska och livlösa utrymmen. En kanske mer oväntad påverkan kom från Motorsågsmassakern (The Texas chainsaw massacre, 1974) med kommentaren att Scott ville skapa “the Texas Chainsaw massacre of science fiction” och låta sin film ha lika mycket skräck som science fiction-element.

Influenserna bakom detaljer i filmen var dock inte begränsade till filmvärlden. Ett exempel är att namnen på rymdskeppen (Nostromo och Narcissus) var hämtade från två Joseph Conrad-böcker. Även H.P. Lovecraft och serietidningar där aliens livnär sig på människor ligger bakom mycket av idéerna. Den klassiska scenen där monstret bryter sig ut från John Hurts bröstkorg lär ha varit inspirerad av O’Bannons eget kämpande mot mag- och tarmåkomman Crohns sjukdom.

fsrmm9nlg4penfpkjx9y.jpg

Intressant nog var det The holy mountain-regissören Alejandro Jodorowskys havererade och senare skrotade filmopus Dune som kom att bli det viktigaste steget och ha störst inverkan på att Alien ens blev till. Salvador Dali, Orson Welles och Mick Jagger skulle spela huvudrollerna i en film som inte nådde längre än förproduktionsstadiet. På grund av bakslaget blev filmteamet utan jobb, men flera kunde istället gå över till arbetet med Alien. Vad som slutligen hände med filmatiseringen av Dune (1984) vill nog både filmhistorien, Hollywood, bokens fans och kanske framför allt David Lynch glömma.

Framtiden för framtidsmonstret
En ny Alien-era startade i och med fem år gamla Prometheus där Ridley Scott åter satt sig i registolen. Det vill säga om man bortser från de båda franchise-kalkonerna Alien vs. Predator (2004) och uppföljaren från 2007. Den nya serien är prequels och utspelar sig innan den första filmen. Prometheus förflyttar oss tillbaka till platsen dit de första varelserna hittades och förklarar hur de skapades. Efter upptäckandet av ett stjärndiagram genom grottmålningar åker vetenskapsmannen Elizabeth Shaw (Noomi Rapace) och hennes besättning med rymdskeppet Prometheus till månen LV-223 för att söka rätt på vad symbolerna säger. De upptäcker så småningom att det inte är en mänsklig livsform som är ursprunget. Den hittills mest storslaget atmosfäriska filmen i serien dras med vissa problem som logiska luckor och ett lite väl kvasifilosofiskt drag. Likväl är den ett relativt naturligt steg som leder fram till den senaste och betydligt mer skräckbetonade Alien: Covenant. Tio år efter förra filmen är besättningen på rymdskeppet Covenant på väg till planeten Origae-6 som är sju år bort. De styr istället kursen mot en outforskad och till synes harmlös paradisplanet som istället visar sig vara en mörk helvetesplats där aliens tar sig in i människor via stoft från små kapslar i marken. Den senaste filmen är en tillbakagång till det mer blodtörstiga anslaget hos de tidiga filmerna. Enligt Ridley Scott finns det dock betydligt fler filmer som kommer leda fram till originalet. Serien kommer uppenbarligen pågå så länge folket törstar efter besten. Tills dess får vi nöja oss med en hop filmer som både vobblar och bjuder upp till vacker skräckdans.

uploads_d45fb13b-60c7-44d7-8ecb-7f731bda31d0-Prometheus_movie_05.jpg

Fredrik Söderlund
Frilansskribent

 


FFP.jpeg

Värmen var total när First Floor Power återvände hem

Recenserad av Fredrik Söderlund | GAFFA

Det är hett som helvete på Inkonst. 25 grader ute i Malmö-kvällen blir säkert 30 inne i lokalen. Men det är inte bara värmen som står på termometern som fyller utrymmet. Den kommer lika mycket från publikens hjärtan. Kanske framför allt från die hard-fansen som fanns med från början. Jag förringar inte de nyfrälsta som kanske droppade in efter senaste albumet Don’t Back Down! från 2008, men de största elogerna och mest högljudda gensvaret kommer från det jämnåriga klientelet.

First Floor Power gör ett “coming home”-gig och dessutom det enda stoppet i Sverige. Det var i Malmö det hände för 20 år sedan. Jenny Wilson och Karl Jonas Winqvist pratar om sin gigantiska lägenhet som bara innehöll en orgel och en madrass. En fin anekdot som resulterade i det som blev deras svängigt nerviga pop. Just de ingredienserna som fick Bob Hunds Jonas Jonasson att ta bandet under sina vingar och producera deras tidiga material.

De är tagna av stundens allvar, men lika lyckliga som avslappnade. Stämningen är lekfull. “Malmö är väl en man”, säger Jenny Wilson plötsligt. “Kantig”. Jo, kanske.

När FFP är som bäst låter de som ett svenskt Yo La Tengo, ett mindre spexigt Pavement eller ett landsorts-Velvet Underground med lite Talking Heads-rytmik inslängt. Underbara referensramar som kanske inte slår igenom till 100 procent, men de finns där som stöttepelare.

Det största med kvällen är enligt mig inte bandets musik, som aldrig kändes lika relevant som vare sig The Bear Quartet eller Honey Is Cool, vilka kan räknas som relativt gemensamma tidsmarkörer för hur svensk indie lät i slutet av 90-talet. Inte helt oväntat blir det som mest gripande och relevant när Jenny Wilson tar över. Hon är trots allt en av Sveriges viktigaste, coolaste och integritetsfyllda artister i min sångbok. Hon kostar på sig att stagedivea i gruppens elektroniska kraut-bossa nova-paradnummer There Is Hope. En annan av kvällens finaste stunder är när systrarna Wilsons pappa äntligen kommer en timme för sent. Det ömsinta jublet från hans döttrar får fånga hur vacker kvällen var på sitt eget sätt.