flashbacks_futures-41513431-.jpgArtist: Frida Sundemo
Album: Flashbacks & Futures
Bolag: Playground/Cosmos
Betyg: 2
Genre: Pop

Frida Sundemo tar inspiration från rymden på sin första fullängdare. Hon siktar mot stjärnorna och möjligen satt hon och drömde sig bort till månen i sin Mölndals-barndom. Sundemo älskar science fiction-film och sjunger om Vintergatan. Når hon galaktiska höjder? Det beror på hur man ser det. Hon är redan etablerad i etern och vet hur en radiohit-slipsten ska dras. Hennes musik är välansad elektronisk pop som påminner om en snällare Robyn korsat med Susanne Sundfør. Bäst är inte helt oväntat Loney Dear-duetten Violent. Svanängens fragila falsetto kan omvandla i princip vad som helst till något tårframkallande. En dos skevhet hade gjort att Sundemo stuckit ut från gängse paketprodukt. Nu är det lite väl skralt och tunt.

Fredrik Söderlund


Pablo Larraín is the 2017 recipient of the Stockholm Visionary Award. His latest film »Neruda« is a visually stunning and intelligently narrated biopic of the politically active poet Pablo Neruda during his exile in Argentina in 1948.


The Chilean director Pablo Larraín was born in 1976 in Santiago to a mother belonging to one of the wealthiest families in Chile, and a father who served as the president of a rightwing party supporting the military dictatorship of Augusto Pinochet. Perhaps it’s no wonder that he has dedicated most of his filmmaking career to telling stories about a country that has suffered from oppression and both moral and cultural decline for two decades.

Larraín’s directorial style is one of austere technique, relying predominantly on carefully elaborated and static images. These images are intrusive and penetrate the audience on a both a metaphysical and tactile plane. Although his characters sometimes seem like ghosts in a detached world, Larraín’s direction is full of nerve and presence.

After his lovingly bizarre 2006 debut »Fuga«, about the insanity of the composer Montalbán, Pablo Larraín has carved his name into the world of arthouse cinema with his dictatorship trilogy, consisting of »Tony Manero« (2008), »Post Mortem« (2010), and his major breakthrough film, »No« (2012). A mentally disturbed but aspiring John Travolta-impersonator, a morgue attendant during the 1973 military coup, and a politically engaged advertiser in the final stages of the Pinochet regime are the three male backdrops for the brilliantly scary trilogy.


Grounded in historical circumstances, the films are also agonizing allegories steeped in bleak cruelty, insanity and calm hopelessness combined with considerable amounts of black comedy. Upon first viewing »Tony Manero« and »Post Mortem«, I couldn’t remember the last time I saw such lonely people silently crying out for personal context. At the same time it was utterly moving. The most tragic thing, however, is that all three characters seem to be walking around with mental blindfolds. Whatever happens around them, they just keep living in a bubble and believe that they can cope with the political and social injustices around them, that it doesn’t affect them, and that their everyday lives can continue without stain. The consequences of their naivety ultimately lead to disaster.

According to Larraín himself, every film in the trilogy came to him by chance – through a photograph of a skinny, fifty-year-old man, an autopsy report, and a play. The basic idea, however, was to find out what happened in his own corrupt country and explore how things reached that critical point. It seems the trilogy helped Larraín process these things before he moved on to the next chapter of his career.

el club.jpg

Larraín’s partly Catholic upbringing hovers like an evil ghost over the his next movie, »The Club«. It tells the story of four priests who have been relocated to a house in a grey coastal town to purge the sins of their pasts. The framing of the movie is creepy and foggy, and it is quickly cemented that this is no simple retreat for the priests, but rather a small secular city where the only focus should be repentance. Larraín makes his own pitch-black version of an issue that has been explored by several documentaries in recent years, namely the Catholic priests who have abused children and exposed them to sexual harassment. The club appears as a kind of microcosm that symbolizes the corrupt power of the Vatican as well as other forms of dictatorships. When an additional priest arrives to interview the group, the conversations reveal terrible crimes. The overall result is that the whole city’s peaceful life is transformed into chaos.


In both of his latest films, Larraín tackles the biopic in a distinct and imaginative way. »Jackie« is possibly one of the saddest movies about a public person that has ever been made, and therefore, in my opinion, one of the most beautiful. Natalie Portman’s voice and body language resembles Jackie Kennedy in an almost uncanny manner while the whole film bathes in the melancholy and sad light that has become one of the director’s great hallmarks. Larraín paints a bold and penetrating portrait of a person in sorrow, and the film earned three Oscar nominations.

Although different in tone, »Neruda« presents a similarly idiosyncratic take on its subject. The film is a sophisticated cat and mouse game between a police officer and the poet and can be described as a fascinating mix of film noir and melodrama. It takes place at the time of Neruda’s political exile in Argentina and intriguingly explores the relationship between art and politics. The author was a senator for the Communist Party, praised Lenin, wrote caustic poems against the Radical Party and would later go on and earn the Nobel Prize. »Neruda« is a more loose and free-flowing film than Larrain’s earlier work, and it becomes a touching display of a principally idealistic and romantic genius. The dialogue is intelligently smooth, and the sun-drenched cinematography has the warmth of spring.


Continuing his exploration of real-life political icons, Larraín’s forthcoming adaptation of ”The True American” with Tom Hardy is also about a real human being and his destiny. The film depicts the Muslim Rais Bhuiyan who was subjected to a murder attempt just after 9/11. Although Bhuiyan is in no way as iconic as Kennedy or Neruda, he remains a person exposed to a significant political deed.

As a part of the recent boom of Latin American films, Pablo Larraín is, together with directors such as Raúl Ruiz, Patricio Guzmán and Sebastián Lelio, one of the main forces behind the Chilean film industry’s rise to prominence. In Chile, there is a thrilling cinematic creativity that probably has much to do with striving to understand the country’s violent history in which a lot of today’s young directors grew up. Prestigious prizes at Cannes, Berlin, Venice and Toronto have paved the way and will likely keep Larraín’s bright star shining for a long time to come.


Since he started his own production company, Fabula, together with his brother Juan de Dios, Larraín has made seven feature films in eleven years with an impressive consistency in quality. By telling honest stories from a harrowing and dark period, he appeals to several generations, both those who underwent hell and those who want to get an insight into how relentlessly vile their history could be. For example, the concepts, the jingles, the commercials and the slogans are completely authentic in »No«, anchoring the film firmly in the time of its setting. It’s the intelligent mix of glorious detachment, reminiscent of the late Stanley Kubrick’s piercing gaze, and an overwhelming pathos that makes Larraín’s visionary artistry so unique.


Fredrik Söderlund

I skuggan av en diktatur

Det nya chilenska filmundret har växt fram genom efterdyningarna av ett sargat land. Efter Pinochet-diktaturens fall fick en ny generation regissörer chansen att bygga upp ett förlamat filmklimat.

De senaste tio åren har en ny chilensk filmvåg sköljt över filmfestivaler och biografer. Ett 70-talistgarde med namn som Pablo Larraín, Sebastián Lelio, Marcela Said och Marialy Rivas representerar en grupp filmare som levde i skuggan av Augusto Pinochet-diktaturen. De blev automatiskt en viktig del i en kulturell nystart och fick plötsligt möjligheten att hitta sin egen röst efter den kulturella härdsmälta som rådde under 20 år. Tumultartade tider och ett sargat förflutet blev bränslet som födde kreativitet och en vilja att göra upp med sitt lands våldsamma nutidshistoria. Regissörernas filmer spänner över ett stort spektra och genrer, men den forna grymheten finns ofta närvarande som en mörk påminnelse. En av de viktigaste momenten kommersiellt sett för chilensk film, var när Pablo Larraíns “No” (2012) både vann pris i Cannes och Oscarsnominerades för bästa utländska film. Ännu en bidragande faktor till den chilenska filmens framgång är en blomstrande filmskola och en bra ekonomisk uppbackning från regeringen. Kombinationen av filmare med ett öga för visuellt slående estetik och ett stort nationellt patos har blivit det perfekta receptet för att Chile tveklöst kan räknas som Latinamerikas mest intressanta filmland idag. En annan viktig aspekt är att landets biobesökare omfamnar sina egna filmhjältar mer än någonsin. Den totala biljettförsäljningen ökade med nästan 200 procent mellan 2001 och 2016. Mycket på grund av den enorma uppsving som det filmiska paradigmskiftet har inneburit.


Det går inte att kasta ljus på modern chilensk filmhistoria utan att nämna legendaren Patricio Guzmán som fortfarande är en av landets viktigaste dokumentärfilmare. Hans svidande kombination av politik och vackra naturskildringar präglar filmer som “Nostalgia for the light” (2010) och “Pärlemoknappen” (2015). Samtidigt har han aldrig släppt greppet om Chiles totaläritet genom porträtt av Salvador Allende (2004) och den ambitiösa trilogin “Borgarklassens resning” (1975-1979). I och med föregångare och ledstjärnor som Guzmán sluts en cirkel med den starka och progressiva gruppen av yngre talanger, som i år är anledningen till att Chile är festivalens fokusland.

Fredrik Söderlund



Artist: Pink Milk
Album: Purple
Bolag: Black hair records
Betyg: 4
Genre: Rock

Cocteau Twins, The Cure och Joy Division i modern shoegaze-tappning. Duon Pink Milk skapar en perfekt ljudvärld bland ekon, dundrande trummor och klagande gitarrer. Inramningen är lika mörk som Ingmar Bergmans “Guds tro-trilogi”, men framkallar på nåt märkligt sätt en hoppfull frälsning i det dova och molokna. Edward Forslunds (från Riddarna) gitarrsolon känns sprungna ur en vilja att blanda Purple rain med Robert Smith. Maria Forslunds stämband verkar vara släkt med gothdrottningen Chelsea Wolfes. “Purple” är skrämmande att ha i hörlurarna när du är på väg hem mitt i natten, men en omhuldande frizon när du kommer hem. Att Pink Milk har turnerat med Pascal känns helt logiskt. Båda har samma aura av skör desperation uppblandat med dunkel bombasm.

Fredrik Söderlund


Mogwai, Kulturbolaget, Malmö

Magiskt mörker över Malmö

Recenserad av Fredrik Söderlund | GAFFA

Betyg: 5 av 6.

Jag var inte helt imponerad av Mogwais senaste skiva Every Country’s Sun när den kom i våras. Efter torsdagens spelning fick skivan ett nytt liv och lyftes till en nivå som den aldrig gjorde efter fem genomlyssningar. Mogwai är ett fantastiskt liveband, en urkraft som balanserar perfekt mellan ursinne och det stillsamma vemodet. Det är inga stora gester på scenen, ingen tjafs eller onödig rekvisita. Bara rakt på sak som ett ofta skenande tåg där mellanstationerna är andlöst snygga andningspauser.

Basisten Dominic Aitchison står i mitten som en fast pjäs med Dostojevskij-skägg och metal-t-shirt. Coolhet personifierad. Resten av medlemmarna roterar då och då, där den största kreativa kraften och genomsympatiska Stuart Braithwaite är den som tackar publiken och tar ton i episka mästerverket Take Me Somewhere Nice.

När Mogwai vill leka Black Sabbath och köttar på utan någon direkt styrsel är det ganska tröttsamt. När de däremot påminner oss om hur de förmodligen inte hade existerat utan varken My Bloody Valentines Loveless, The Cures Disintegration eller John Carpenter uppstår den där magin som skottarna är ganska ensamma om.

Att se Mogwai är också som att dras tillbaka till en tid när postrocken hade sina glansdagar. Någon gång runt millenniumskiftet där band som Godspeed You! Black Emperor, Explosions In The Sky, Sigur Rós, Mogwai och “veteranerna” Labradford gick i bräschen för något storslaget och underskönt. I mitt fall är känslorna inte hopplöst bakåtsträvande, utan något fint och skimrande nostalgiskt.

Konserten avslutas med ytterligare två favoriter – 2 Rights Make 1 Wrong från Rock Action och den tidiga klassikern New Paths To Helicon, Pt. 1. Urladdningarna i båda extranumrena sammanfattar både kvällens storhet och Mogwais hela väsen.


Dream Music, Kuben, Malmö Live, Malmö

Drömsk drone i en mörk kub

Recenserad av Fredrik Söderlund | GAFFA

Betyg: 4 av 6.

Brian Enos skiva Neroli (1993) är ämnad att spelas under en förlossning, Max Richters skiva Sleep (2015) är en åtta timmar lång svit som du ska lyssna på medan du sover och den amerikanska minimalistkompositören La Monte Young myntade ordet “dream music” som han från början kallade “drone music”. Det är Youngs avantgardistiska musikfilosofi som Nathan Larsons tematiska, tolv timmar långa konsert tog sitt ursprung ifrån. I programbladet uppmanas publiken bland annat att ta en madrass i rummet, stänga av telefonen och hitta en plats för kontemplerande. Uppenbarligen i både ett vaket och i ett sovande tillstånd. Om det nu är möjligt. Hur du tar dig an konceptet är fritt enligt egen erfarenhet och infallsvinkel. “This is about your body’s response to and relationship with soundwaves”. En förklaring klar som kristall.

Dream Music är ett ambitiöst musikprojekt för både trötta själar och spetsade öron. Ett 20-tal artister avlöser varandra på scenen i den kolsvarta kuben på Malmö live. Inga pauser, ingen omedelbar uppskattning som exempelvis applåder från publiken. Du ska bara “vara” och “känna”. Det är en lika mäktig som märklig upplevelse. Tiden står stilla, men ändå inte. Allt börjar klockan 15 och slutar klockan ett på natten. Det är oklart var dag slutar och natt börjar, som är en av grundidéerna. Folk ligger, sitter, går ut och in från lokalen och håller sig respektfullt tysta.

Några av de mest kända namnen under Dream Music-sessionen är Stephen O’Malley från Sunn O)), Röstexperimentalisten Julianna Barwick och den svenska pianisten Matti Bye. Andra är spridda skurar från Malmös drone-elit, den briljanta cellisten Julia Kent och forna Dirty Projectors-medlemmen Angel Deradoorian som står för en av kvällens mäktigaste stunder när hon stegvis samplar sin egen röst tillsammans med diverse små slagverk. Att intresset och kvaliteten skulle kunna hållas på en hög nivå i ett dussin timmar är såklart en omöjlighet. Det pendlar mellan storslaget, ihåligt, andlöst vackert, öronbedövande, outhärdligt och mästerligt. Det infinner sig en frustration att inte få ställa sig upp och visa sin ömma kärlek inför Byes svidande undersköna pianoslingor, Novellers pendlande gitarrmangel, Barwicks samplande av sin egen röst så att det till slut låter som änglar från en sakral dronehimmel och Jessica Moss från The Silver Mt. Zion Memorial Orchestra and Tra-La-La Bands reverb-indränkta fiol. I slutändan känns dock en stilla beundran som det mest värdiga.

Som en försmak inför maratonkonserten spelar Malmö Symfoniorkester stycken av Arvo Pärt i den stora konsertsalen. Pärt är en av de viktigaste musiker/artister/kompositörer för mig de senaste 20 åren. Att få se verk som Fratres live med symfoniorkester är bland det största som jag har upplevt och förmodligen kommer att få uppleva.

En oerhört stor eloge till Nathan Larson för att han kurerade och satte ihop en unik dag som denna. Jag är ganska säker på att en fortsättning kommer att följa. Tills dess – “sov så gott” och glöm aldrig bort den viktiga skiljelinjen mellan dröm och verklighet.


Sigur Rós, Annexet, Stockholm

Visuellt hänförande, men dramaturgin är inte helt lyckad

Recenserad av Fredrik Söderlund | GAFFA

Betyg: 4 av 6

Det var fyra år sedan den smutsigare Kveikur kom. Sedan dess har det varit tyst, så när som på Óveður-singeln förra året och en låt från Game Of Thrones. An Evening With Sigur Rós är en berg-och-dal-bana som både hänför och framkallar rastlöshet.

Kvällen är uppdelad i två set. En lugnt och balladmättad sektion med outrot från Glósóli som enda riktigt högljudda utbrott. Andra delen är tyngre, mer förlösande där allt avslutas med Pop Song från ( ) som traditionsenligt crescendo. Ett som alltid magiskt sådant visserligen.

Dramaturgin är inte helt lyckad och det blir lite sömnigt och smått frustrerande att inte få bandets fantastiska signum serverat för sig, det vill säga pendlandet mellan ett stegrande och vackert mangel och de eteriska och drömska partierna som avlöser varandra. När det delas upp och separeras från varandra så förtas lite av magin. Visuellt sett är konserten bländande, men musikaliskt hade balansen kunnat vara bättre.

Den här gången dumpar bandet “givna hits” som Hoppípolla, Inní Mér Syngur Vitleysingur och Svefn-G-Englar till förmånen för ett konceptuellt tänk som de aldrig tidigare har haft. Senaste turnén har ett annat fokus och ett annat närmande av ett konstnärskap. Mycket av materialet är nytt och har aldrig framförts tidigare.

Om det ligger dem i fatet eller är briljant är såklart en smaksak. Jag tycker det landar någonstans mitt emellan. Jónsis röst är som alltid häpnadsväckande. Är han en människa eller skickad till oss som ett överjordiskt väsen? Den ständiga frågan. Sigur Rós ramar in sin glaciära postrock med storslagna bilder av vulkaner, bergiga landskap och stormande hav. När musik och bild är i samklang är det mäktigare än något annat. Men tyvärr lyfter det för sällan till oanade höjder. Möjligen har man blivit för bortskämd genom åren att islänningarna faktiskt är ett av nutidens bästa liveband, eller bästa band punkt slut. Därför lämnar jag Annexet aningen förbryllad och ambivalent. Både positivt omtumlad och smått besviken.