Artist: Songs Of Boda
Album: Iago
Bolag: Adore Music
Betyg: 4
Genre: Rock

Daniel Skoglund växte upp i Boda och fick senare samma smeknamn som området. Artistnamnet kom som ett brev på posten. Efter tre år gamla ep:n “Loophole” är det dags för debutalbumet “Iago”, en skiva som har fått gott om tid på sig att växa fram som en stark helhet. Den är rotad i den svenska myllan, men ber om att få resa till landet i väst. “Iago” hade passat lika bra på en bar i Memphis som på en valfri rockklubb i en svensk stad. Men Songs Of Bodas skiva är långt ifrån en litet verk, utan ett lysande exempel på hur ett amerikanskt musikarv nästlar sig in och nitar sig fast, för att sedan blomma ut till något kraftfullt. Gitarren har varit artistens trogna vän sedan 9-årsåldern och det har fött fram ett klingande flyt som kröner varje låt från hans fingrar.

Skoglund förnekar att albumtiteln “Iago” skulle vara hämtad från huvudkaraktären i Shakespears “Othello”. Istället är det en ordlek mellan Jag och ego. Det kan väl tolkas som både en medveten förvirring och ett skamlöst självutlämnande, en artists självupptagenhet och samtidigt dennes sårbarhet. Han har själv sagt något i stil med att skriva och framföra musik handlar om att uppfylla sig själv och ge näring åt sitt ego. Gott så.

Att Skoglund har varit förband till Daniel Nordgren hörs med all tydlighet. De delar samma musikaliska uttryck och ljudvärld. Skrapig effekt på sången, okuvlig kärlek till USA-ikonografi, ödsligheten och de sorgsna lunkande sångerna där americanan utgör grundstommen. Det finns dock en mer given inspiration från The Band och Creedence Clearwater Revival hos Skoglund. Han har förmodligen ägnat åtskilliga timmar åt att närstudera släpigheten och den bluestyngda softrocken som mejslades fram både innanför väggarna i The big pink-studion, och från träsken i The Bayou i slutet av 60-talet. Eagles svävar inte långt borta heller och ibland påminner Skoglunds röst kusligt mycket om Don Henleys. Därmed inte sagt att Songs Of Boda inte har en egen identitet. Bland den tillbakalutade rocken så växer de lenaste popmelodierna fram som små lätta moln. Låtar som Hardball, The voice of unreason och Favourite people har odödliga harmonier.

Fredrik Söderlund

 

Annonser

00_cover_front.jpg

Artist: The Bongo club
Album: Anybody have a lighter?
Bolag: The Bank Sweden
Genre: Pop
Betyg: 4

Sprungna ut källaren med siktet inställt på de stora scenerna. Tusentals timmar i replokalen har betalat sig. Borås-kvartettens 2015-debut Be careful not to stare var ett kaxigt och anglofierat popverk som spådde en lysande framtid. Spådomen blev till sanning och kvartetten verkar sprida sitt sjuhärads-glitter över hela världen. Idag är bandet långt ifrån att bara vara big in Borås och har rönt framgångar i både Österrike, Tyskland, Spanien, England och Japan. Det är välförtjänt. The Bongo Club besitter en slagkraft som kan få dem att nå Mando Diao-höjder.

Nya albumet “Anybody have a lighter?” låter välsvarvat och ansat ut i fingerspetsarna, men den särpräglade svenska västkust-avigheten finns kvar i sömmarna. Den som delvis har rattat fram och förgyllt bandets ljudvärld är ingen mindre än Owen Morris som jobbat med både Oasis och The Verve. Hans mix av första singeln Seventeen har präglat hela skivans aura. Sångaren och gitarristen Jesper Jansson har matats med brittisk musik hemifrån sedan barnsben och tydligen så hörsammade de engelska änglarna honom. En blandning av slump och en besvarad kärlek ledde fram till Morris som gillade vad han hörde och resten är modern pophistoria. Det gamla uttrycket “the three-minute pop song” är lika mycket baserat på klyschan/ironin att väldigt många singlar var just runt tre minuter långa och att det är en gyllene schlagerregel. Medvetet eller ej så snittar i princip alla The Bongo Clubs låtar den ikoniska längden. Allt är högoktanigt, nervigt och distinkt. Eftersom ballader alltid gör att mitt hjärta klappar extra hårt, så hade det gärna fått klämmas in en egen Don’t look back in anger eller en Live forever. Skivans 35 minuter skenar visserligen iväg som en intensiv The Strokes-spelning, men en andningspaus och ett stilla reflekterande hade inte skadat det minsta. Vem vet, The Bongo Club kanske ligger och ruvar på några stora smäktande epos. Så länge nöjer jag mig med att knockas av ett aldrig sinande poprus. Låtar som Violent disco people, Take me on och What you want us to be är så klockrena hits att klockorna stannar. Du är nästan tvungen att stanna upp och bara knäppa med fingrarna samtidigt som du knyter den andra näven och vevar den i luften av lycka.

Fredrik Söderlund

 


cover_1507563459055724.jpg

Artist: Jonathan Wilson
Album: Rare birds
Bolag: Bella union/PIAS
Betyg: 3
Genre: Rock

Jonathan Wilson är från Laurel Canyon och stöpt i det lokala soundet som förknippas med bland andra CSNY, Joni Mitchell, Buffalo Springfield och The Byrds. Här har han dock gett plats för ett stiffare brittiskt 80-tal. Wilsons skivor brukar vara mastodontverk där låtlängden snittar sex minuter och broderas ut ordentligt. Det märks att amerikanen både turnerar med Roger Waters och producerade Father John Mistys senaste skiva “Pure comedy”. Det finns ett stråk av både Pink Floyds lugnare stunder och Mistys americana. “Rare birds” är ett kraftfullt hantverk, men lite såsigt och överambitiöst på sina ställen. Ibland drunknar låtskrivandet i ljudexcesser och studiotricks, men när allt flyter fram som obesvärad psykedelisk pop är det himmelskt.

Fredrik Söderlund

 


unnamed (1).jpg

Artist: Stina Wollter
Album: Garden songs
Bolag: Olga Produktion/Border
Betyg: 3
Genre: Pop

Stina Wollters skiva heter alltså “Garden songs”. Låtarna har fått växa likt i en trädgård under en lång tid. I 24 år närmare bestämt. Allt började med en kärlekssång till Stina från den eviga kärleken Micke Olsson. Det har rullat på med uppgång och fall, kris och eufori. Det finns stänk av både en snällare Tom Waits, Louise Hoffsten och The Bands popigare sida. I Leave my shame snos det till och med rakt av från Nick Caves “Red right hand”. Starka referenspunkter. Det är kvalitet uti varje fingerspets, men samtidigt harmlöst och habilt. Wollters debutalbum missar aldrig målet utan lunkar på i makligt tempo. Det öppnas inte några nya musikaliska dörrar, men duger absolut. Om Wollter skulle dyka på Jill Johnsons veranda hade det inte förvånat en sekund.

Fredrik Söderlund

 


B98CCFAB-AAD2-40EA-B6E8-703E21948A79.png

Artist: Anna Leone
Album: Wandered away EP
Bolag: Half awake/All points
Betyg: 4
Genre: Pop

Ekon av Ane Brun och Lana Del Rey som badar i eko. Stor dramatik och reverb. Ett efternamn som hon delar med en av världens mest legendariska regissörer Sergio Leone. En ny ep som är producerad av Bryan Wilson (Florence And The Machine). Framtiden står skriven i stjärnorna för Anna Leone. Den Stockholms-baserade sångerskan använder sig av både nedtonade gester och ett mer grandiost närmande när hon skapar sin i grunden raka singer/songwriter-pop. Det kanske skulle behövas en mer originell prägel ibland, men som förstlingsverk lovar “Wandered away” väldigt gott. I never really och My soul I är två av vårens bästa låtar, perfekta i väntan på ett efterlängtat Lykke Li-album eller en sommar som snabbt sveper in över oss.

Fredrik Söderlund

 


unnamed

Artist: Sällskapet

Album: Disparition

Bolag: BMG

Betyg: 3

Genre: Rock


Sällskapet utan Thåström är lite som en trebent hund. De övriga medlemmarna Ossler och Niklas “Hell” Hellberg har istället anlitat mörkerpop-sångerskan Andrea Schroeder. Hon låter som en mix mellan Marlene Dietrich, Patti Smith och Nico. Hennes sångstil är bottenmörk och högtravande på samma gång, som en hipp chansonrelik från den tyska dekadensens 30-tal. Sällskapets ödesmättade synthindustri bygger oftare på ljudlandskap än traditionella låtstrukturer. Gruppens förra album “Nowy Port” är ett av de starkaste svenska albumen de senaste fem åren. Uppföljaren är tyvärr lite för strömlinjeformad, som en autobahn där händelseförloppet är för enahanda. Osslers gitarrer skär som rostiga knivar och produktionen är maskinell och minimalistisk, men “Disparition” skulle behöva Thåströms aura.

Fredrik Söderlund


Laurie Kronos.jpg

Artist Laurie Anderson & Kronos Quartet

Album: Landfall

Bolag: Nonesuch/Warner

Betyg: 4

Genre: Klassiskt

Många (i min värld) viktiga artister och kompositörer har samarbetat med Kronoskvartetten. Nine Inch Nails, Bryce Dessner från The National och minimalisterna Philip Glass, Terry Riley och Steve Reich är några. De har en förmåga att plocka fram det allra innersta hos en artist. Legendaren Laurie Anderson (O Superman) är näst på tur att föräras. “Landfall” är musiken till ett multimedia-verk som Anderson gjorde om den gigantiska orkanen Sandy som slog till mot USA och Kanada 2012. Albumet är lika mycket en hyllning till offrena som en skildring av hur vi hanterar sorg när vi har förlorat någon eller något. Röstfragment, elektroniska instick och teknologi ackompanjeras av Kronoskvartettens dramatiska och melankoliska stråkarrangemang. Ett djupt gripande album.

Fredrik Söderlund