Pophistoriens egna disco-crooner

Jens Lekman, Kulturbolaget, Malmö

Pophistoriens egna disco-crooner

Recenserad av Fredrik Söderlund | GAFFA


 Jag måste säga direkt att jag inte gillar Jens Lekmans senaste skiva Life Will See You Now så förbehållslöst som många andra. Kanske för att den gladare än vanligt. Å andra sidan sjunger han alltid om mollämnen för att klä dem i dur. KB-konserten hjälpte definitivt nya albumet på traven. Lekmans konsert är briljant och när han börjar med min favorit Postcard #17 (tidigare en av låtarna på postcard-projektet där Lekman släppte en låt per vecka under 2015) kan smilbanden och hjärtat inte ge efter. Känslan av att det här nog kommer bli en extra fin kväll. Bara vetskapen om att man kan köpa hans egen parfym What’s That Perfume That You Wear efter en låt på senaste albumet gör ju att man gillar göteborgaren lite mer. Viljan att försöka framställa en doft som påminner honom om någon som han hade ett starkt förflutet med.

Att lyssna på eller se Jens Lekman är som att kastas rakt in i ett popquiz. Samplingar, snygga melodistölder, intron och textmässiga nickningar åt hela musikhistorien. Vare sig det är Charles Mingus, Chairmen Of The Board, Television Personalities, Glen Campbell eller Jorge Ben. Lite som popens DJ Shadow. Finurligt, intelligent och så klart en alldeles underbar musikalisk konsumentupplysning.

Mycket av konserten är som ett maraton i crooner-disco, men så kliver klassikerna från hans Rocky Dennis-alias fram i avskalade och omgjorda versioner. Både Black Cab, Maple Leaves och (min all time Lekman-favorit) Pocketful Of Money. Den sista låten avslutar konserten efter två omgångar extranummer och jag kan nog säga redan nu att det kommer vara en av årets största konsert-ögonblick. Knäppandet med fingrarna, den stillsamma allsången samtidigt som artisten själv sjunger ut sitt hjärta med upprepandet av “I come running with the heart on fire”. Här skippar han Beat Happening-samplingen och låter tack och lov publiken fylla i istället. Ett andlöst ögonblick. Jag tackar dig för att du inte är “Oh so silent Jens”


Annika Norlin tar sig långt in i själen

Säkert!, Slagthuset, Malmö

Annika Norlin tar sig långt in i själen

Recenserad av Fredrik Söderlund | GAFFA

“Jag känner många i publiken som är jävligt utbrända så vi ska ta det lugnt ikväll”. Ett av Annika Norlins egensinniga konstateranden mellan låtarna. Det stämmer delvis. Som tur är. Balansen mellan det avskalade och mer intensivt förtätade är en röd tråd. En oerhört vacker sådan.

Norlins låtar har alltid varit som igenkänningsnoveller där skärvor har plockats upp från det som rör både dig och mig. Att lyckas träffa så hårt och långt in i själen med ord låter kanske enkelt på pappret, men kräver glasklar skärpa, kännedom och snille. Norlin blandar gärna upp det vackra med det sorgsna för att sedan pricka det patetiska och gå tillbaka till det bitterljuva, kasta sig ut i småtorr ironi och till slut landa i ett subtilt leende i mungipan. Värmen ger bränsle till det kalla inom oss och vice versa. Beskrivningarna av vardagliga ting och de universella känslorna utan att vara klyschig. Även Iiris Viljanen lyckas med denna bedrift. Ibland känns hon och Norlin som tvillingsjälar.

“Ni kanske undrar varför jag blundar så mycket när jag sjunger? Det är för att jag inte fattar hur jag står och sjunger de här grejerna. Nu kommer jag blunda hela tiden”, säger Norlin innan hon spelar Dian Fossey som delvis handlar om när hon blev mamma. Bedårande och rörande.

Att plocka ut russin ur en fulländad kaka blir nästan poänglöst och framför allt som att göra det svårt för sig själv. Den mäktiga och storslagna Riot som hyllar godhet och människor som försöker göra världen till en bättre plats, Kommer Hända om hur vi blir sextörstande galningar när våren kommer, de ömsint vemodiga kärleksskildringarna Honung, Det Kommer Bara Leda Till Nåt Ont och Får Jag, den The Smiths-briljanta Fredrik och den cementerade Allt Som Är ditt. Paraden bara fortsätter, förtrollar och hänför. Okej, jag saknar väl personliga favoriten Köttet Är Svagt, men den tar vi nästa gång. Eller hur? Det är väldigt sällan jag känner att en konsert gärna får pågå mycket längre. Men någonstans kanske inte mitt väsen klarat av mer för tillfället. Man ska vara ytterst försiktig med att plocka fram ordet geni i olika sammanhang. Norlin förtjänar epitetet. Till 100 procent.


Tim-Hecker-by-Emily-Berl-2.jpeg

Tim Hecker, Inkonst, Malmö

Tim Hecker kombinerar oljud med det vackra som ingen annan

Recenserad av Fredrik Söderlund | GAFFA

Tim Hecker är det bästa som har kommit från Vancouver sedan Skinny Puppy och enligt mig bland det största som hänt musikvärlden de senaste 20 åren.Innan konserten på Inkonst är det en timmes lång Q & A mellan artisten och den oerhört initierade musikjournalisten Lisa Blanning. Hecker pratar om sitt närmande till musiken, hur han har velat utveckla den genom åren och hur han någonstans har märkt att den har blivit varmare. Han beskriver sin musik som skulpturer och hur han försöker bygga gigantiska soniska landskap med ljud, färger och fysik. Allt utan att det låter det minsta pretentiöst. Hecker är i grund och botten en intelligent och intellektuell övervintrad akademiker som både läst politisk filosofi och musikteori med en doktorsavhandling i bagaget. Som inspirationskällor pratar han lika varmt om Wagner och Glenn Gould som Fennesz och Autechre. Även fast han inte alls vill kalla sin musik för ambient låter det ofta som en blandning mellan Brian Eno och My Bloody Valentine. Själv vill jag gärna beskriva honom som den elektroniska musikens Arvo Pärt. Han skapar de inträngande känslorna som väldigt få lyckas med. Nu är visserligen Pärt en betydligt mer religiöst stöpt kompositör, men Heckers musik gör att du nästan känner dig religiös i dess sällskap. Han har rest runt i USA för att leta upp världens största kyrkorgel och spelat in mycket musik i katedraler för att han älskar akustiken och det sakrala anslaget. Han klipper upp, samplar fragment av röster och instrument, loopar, lägger på och drar ifrån och kör allt genom en musikalisk mixer som gör att nerverna är på helspänn.

Live är Hecker en fysisk och nästan utomkroppslig upplevelse. Han älskar dimma och har till och med dedikerat en hel svit (In The Fog) till fenomenet. En rökmaskin pumpar fram tjocka sjok 20 minuter innan konserten. Det är effektfullt att dels inte se artisten själv och dels att se publiken som stillastående vålnader. Det enda tecknet på liv är en rad diagonala spotlights framför artisten. Med tanke på att synintrycket delvis “skalas bort” så läggs fokus automatiskt på den audionoma upplevelsen. Tankarna dras inte helt oväntat till John Carpenters film The Fog där slutscenen dessutom utspelar sig i en kyrka. Hecker kombinerar hela tiden ljudexplosioner med stilla melodislingor och häri ligger det som gör framträdandet och hans musikaliska vision så mäktig.

Setet är en timme långt och plötsligt kommer ett  “thank you” från scenen mitt i mörkret. En lika bisarr som smått chockerande avslutning efter att du har blivit bombarderad och överkörd av Heckers vackra kaos.


Lillie-Mae-LP.jpeg

Artist: Lillie Mae
Album: Forever and then some
Bolag: Third man/Warner
Genre: Country
Betyg: 2

Lillie Mae är den senaste countryfågeln som Jack White har tagit under sina mäktiga vingar. Hon har tidigare spelat med i hans band och nu har han både plockat in henne i sitt skivbolag och producerat. Den förväntade råheten som brukar följa med ett White-paket lyser dock med sin frånvaro. Det här är ganska fantasilöst och trist. Inte mycket mer spännande än valfri Kasey Chambers. Med tanke på hur bra sångerska, violinist och gitarrist Mae är så känns det lite bortkastat. Det blir inte spännande och originellt förrän på sista låten Dance to the beat of my own drum. En slags folkpop och countryrock-symbios med en tung orgel som grund. Ett lika bra som frustrerande prov på hur bra albumet kunde ha varit.

 

Fredrik Söderlund


Olsson

Artist: OLSSON
Album: Millions
Bolag: Universal
Betyg: 2
Genre: Pop

Bröderna Olsson. Kurt Olsson. Nej, bara OLSSON. Den forna Fibes Oh Fibes!-sångarens första soloutflykt är inte är lika färglös som artistnamnet, men inte heller helt lyckad. “Millions” är fylld av miljoner studiotricks som säkert har krävt ändlösa nätter av filande. Det är dock inte konstant Dire Straits-kliniskt. Olsson rispar till produktionen och slänger in distar här och var. Låttiteln Grace Jones skvallrar såklart om vilken era den största inspirationen kommer ifrån, men lika daterad som Jones låter idag lika tröttsamma är många av Olssons egna anakronismer. Skivans första hälft har definitivt sina stunder där Happy Mondays-aktiga This heat är peaken. Andra hälften övergår i för mycket ytligt och glittrigt krafs.

Fredrik Söderlund


pure-comedy-b-iext48010450.jpeg

Artist: Father John Misty
Album: Pure comedy
Bolag: Bella union/Border
Betyg: 4
Genre: Rock

Father John Misty har skapat ett majestätisk album som ifrågasätter både det vackra och det fula.

The comedy of man starts like this. Så börjar Father John Mistys tredje album. Och jo, enligt honom och många andra är världen idag som ett komiskt misslyckande på många plan. Han räds inte att linda in sin textvärld i ironi och syrliga betraktelser kring vår existens. Father John Misty (Josh Tillman) är både lakonisk och hjärtekrossad. Sylvass och världslig kritiker. Han har filosofiska resonemang om familjära värden och dess tillfälliga degeneralisering. Han räds inte att ha gigantiska pretentioner och samtidigt vara högtravande pretentiös. Pompös och samtidigt sårbar. Men gör man allt med samma intelligenta skärpa som Tillman så är det mesta förlåtet. Åtminstone för stunden.

Elton John gjorde tre fantastiska album i början av 70-talet. Sedan blev han rätt larvig. Ok, halva “Goodbye yellow brick road” är fin också. Jag tänker mycket på den brittiska pianisten och hans orkestrala högra hand Paul Buckmaster när jag hör FJM:s nya. Arrangemangen, fraseringen, melodiuppbyggnaden. Nu har ju visserligen Tillman Gavin Bryars vid sin sida. Det vill säga stor konstnärlig och finkulturell fernissa. Bryars har skapat storverk när han har tagit sina stråkar och klämt in dem i den moderna “pop”historien. Han har förgyllt både Tom Waits, Aphex Twin och Brian Enos världar för att nämna några. Josh Tillmans röst är ett vackert instrument i sig och tillsammans med maffigt stråkar, körer och blås når den skyhögt. Det framgår allt tydligare för varje album att han aldrig kom till sin fulla rätt i Fleet Foxes som han lämnade redan 2011.

Albumets, bokstavligen talat, centrala spår är den 13 minuter långa Leaving LA. Ett epos där hela Tillmans värld ryms. Ett perfekt brottstycke och det bästa stället att börja på om du vill ta dig in Father John Mistys komplexitet. Om nu modern singer songwriter-americana ska få en legitim beskrivning så ligger den här existentiella sviten bra till. “Pure comedy” är en oerhört stark och stor skiva på alla plan.

Som en komplement till albumet måste filmen med samma namn nämnas. En rysligt snygg svartvit kortis på 25 minuter där vi får följa med in i en kreativ process med både en skopa frustration och inträngande inspiration. Den finns att se på artistens hemsida. Se både den och ta dig an vårens mest majestätiska musikaliska manifest.

Fredrik Söderlund


thurston-moore-rock-roll-consciousness-album.png

Artist: Thurston Moore
Album: Rock n roll consciousness
Bolag: Caroline/Universal
Betyg: 4
Genre: Rock

Thurston Moore var alltid min favorit i Sonic Youth. Den två meter långa svincoola spjuvern med världens största skivsamling och de bästa gitarrslingorna – de som svängde mellan det ömma och det som skar sönder trumhinnorna. Dramaturgin känns igen på nya albumet. Det finns en lätthet i skapandet där musiken flyter fram utan överflödigt stök och bröt. Få rockgitarrister plockar vackrare på en Fender där dissonans och skönhet håller varandra tätt om ryggen. Det både fräter och smeker. Skivan rymmer bara fem låtar, men klockar in på nästan 45 minuter. Moore låter dem andas och ger dem en mer episk karaktär. Det gnids på lite väl mycket stundtals, men ofta känns “Rock n roll consciousness” som det bästa 58-åringen gjort sedan Sonic Youth splittrades för sex år sedan.

Fredrik Söderlund