Artikel för magasinet Perspektiv, nr. 6/2011

15Feb12

Famlande i mörker eller starka i handikappet

Blinda och synskadade är marginaliserade i filmhistorien men det finns en hel del fina skildringar. Filmvetaren Fredrik Söderlund har valt ut några av de bästa filmerna både porträtterar en värld i mörker och ovisshet, men som också använder handikappet som en styrka och färdighet.

60-talets skildringar
60-talet var ett fruktsamt årtionde som bjöd på många fina skildringar av blinda/synskadade. I thrillern ”Wait until dark” (1967) spelar Audrey Hepburn den nyligen blinda Susy som utsätts för tre rånmördare på jakt efter en docka fylld med heroin som de tror finns i hennes lägenhet. Paniken och den isande skräcken från en oerfaren icke seende är stilfullt porträtterat av brittiska regissören Terence Young.

”A patch of blue” (1965) berättar om blinda och outbildade Selina som tas omhand av den mörkhyade Gordon. Flickan har växt upp bland en alkoholiserad mor och en strulig styvfar. Hon träffar Gordon i den närliggande parken där hon sitter och binder pärlhalsband. Selina håller humöret uppe genom fantasier om vad hon skulle göra om hon kunde se. Gordon lär Selina att utnyttja hörseln och luktsinnet. Filmen utvecklar sig till ett starkt vänskapsdrama där två motpoler drar till varandra på grund av deras gemensamma utsatta situation i samhället och deras bristfälliga rättigheter.

Den kanske starkaste och mest imponerande filmen i hela historien om blinda är biografifilmen ”The Miracle worker” (1962) av Arthur Penn om Helen Keller och hennes lärare Anne Sullivan. Det är en hård kamp och ett imponerande människoöde som kom att bli en förebild för så många framöver när det gäller kommunikationsverktyg för synskadade. Anne (lysande spelad av Anne Bancroft) använder sig av hårdhänta metoder och tuff kärlek för att lära den envisa och bortskämda Helen (lika lysande Patty Duke) att förstå teckenspråk. En av filmens många djupt gripande scener är när den döva och blinda Helen ska lära sig äta med sked. Båda aktriserna fick välförtjänta Oscarstatyetter.

Blinda hjältar
Vem minns inte Al Pacinos ”whoo-ah” i ”En kvinnas doft” (1992)? Ett tillrop som gav honom både en Oscar och en ny push i karriären. I filmen lär Pacinos exmilitär upp sin passare hur livet ska levas och hur kvinnor ska tas. Som titeln säger använder sig den bittre Frank av dofter för att ta sig framåt. Han säger sig ha en förmåga att känna hur en kvinna ser ut bara genom att känna hennes doft. Till en början är han avskyvärd men tinar så småningom upp och blir mer älskvärd. Franks antihjälte går på några sentimentala nitar under filmen, men måste ändå räknas som ett av de mest minnesvärda porträtten av en synskadad filmkaraktär.

En helt annan hjälte är massören/samurajen Zatoichi från japanen Takeshi Kitanos film med samma namn. Den blinde och ensamme Zatoichi kommer till en hotad liten by och hjälper invånarna mot två gangstergäng.
Hans reaktionsförmåga är exakt och precis. Eftersom han saknar sitt seende organ har han lärt sig att reagera blixtsnabbt på rörelser. ”Zatoichi” är en blodig men underbart underhållande historia som är ett rörligt seriemagasin lika mycket som ett actionepos med musikalambitioner.

Brittiska rockbandet The Whos och Ken Russells film ”Tommy” (1975) är en bisarr genremix mellan krigsfilm, thriller, musikal och melodram. Tommy blir både blind, döv och stum efter en traumatisk upplevelse när han ser sin far mördas av sin mors nya man. Hans gruva hämnd och comeback blir flipperspel där han snabbt klassas som ”The Pinball wizard”. Spelet blir den ultimata sinnesstimuleraren med både ljus, ljud och vibrationer. Han blir utnyttjad, hånad och försummad men hyllas i slutet som en blind messias, någon som får en massiv triumf tack vare istället på grund av sitt handikapp. Flera rockstjärnor och kända skådespelare finns med bland de medverkande.

Tre dokumentärer
Jag har valt ut tre dokumentär som alla står för olika perspektiv när det gäller att skildra blindhet.
Lucy Walkers prisbelönta ”Blindsight” (2006) följer sex blinda ungdomar upp för Mount Everest och 7000 meters höjd.
2001 försöker Erik Weihenmayer bli den första blinda mannen att bestiga berget i Himalaya. Han förlorade synen som 15-åring och hans största rädsla var inte ett liv i mörker utan att bli förpassad till marginalen. Erik lyckas med sitt mål och får en idé om att ta med tibetanska tonåringar på en expedition tillsammans med guider och experter. Mest för att slå bort förutfattade meningar från omgivningen och ge barnen en chans att visa att de är likvärdiga människor trots sitt handikapp. Resan blir rörande, krävande och ett oförglömligt äventyr. Framför allt med tanke på hur blindhet möts i det tibetanska samhället. Barnens egna ord berättar att buddisterna ser på blinda människor som syndare eller besatta av demoner, att de gjort något fruktansvärt fel i sitt tidigare liv.

Filmen handlar mer om livet i Tibet för blinda och missuppfattningar om begränsningar av blindhet i allmänhet än om att bestiga världens högsta berg. Barnens egna öden och historier driver handlingen framåt och filmen får en ännu mer vemodig ton när vi faktiskt inser att de inte kan se den vackra omgivning som de rör sig i.

Tyska mästerregissören Werner Herzogs ”Land of silence and darkness” (1971) handlar om medelålderskvinnan Fini Straubinger som blev både döv och blind i tonåren efter ett fruktansvärt fall och slag mot huvudet. Efter 30 års isolation och djup depression lär hon sig ett nytt språk med hjälp av taktil fingerstavning som hon dessutom vill lära ut till fler i samma situation. Fini reser runt i Tyskland för att leta rätt på individer som delar hennes värld. Hon vill plocka ut dem från deras avskildhet och in i ”ljuset” av social interaktion, belysa och liva upp deras vanliga inre universum av tystnad och mörker. Herzogs film är både vacker och rörande utan att bli sentimental.

1978 överfölls den franska konstnären och filmaren Hughes de Montalembert i sitt eget hem av två brottslingar. Under bråket fick han färgmedel kastat i ögonen och morgonen efter var han helt blind. Dokumentären ”Black sun” (2005) av Gary Tarn är Montalemberts egen berättelse med egna ord om hur han har fått omvärdera ett liv som byggde på synintryck, färger, ljus och det visuella. Han beskriver sin blindhet som ”att falla in i en burk av mörk honung”. Han ser ljusstrimmor och får lära sig allt från början som ett barn.

Blindheten hjälper honom att inse att vi inte tittar tillräckligt noga när vi ser på saker. Att vi skapar visioner istället för att uppleva dem. Montalembert får reda på tidigt att han har ”good facial vision” likt en fladdermus. Alltså förmågan att känna vågor från väggarna så att han lättare kan upptäcka fara och hinder. Ett annat sätt för konstnären att komma i kontakt med sitt inre är att börja spela piano. Han uttrycker det som om hans själ släpptes fri.

Mer film om blinda/synskadade:

”Ice castles” (1978)

”Butterflies are free” (1972)

”Blindness” (2008)

”Ray” (2004)

”Black” (2005)

”Proof” (1991)

”Blint raseri” (1989)

”Hör upp, blindstyre!” (1989)

”Paradisets färg” (1999)

”Blind” (1987)

”See no evil” (1971)

”Mask” (1985)

Text: Fredrik Söderlund

Filed under: Uncategorized   |  Leave a Comment