De 10 bästa djungelfilmerna – artikel för Filmrutan

15Apr16

Djungeltrumman kommer ljuda ordentligt på filmduken. Både Iron Man-regissören Jon Favreaus filmatisering av Djungelboken och Harry Potter-regissören David Yates Legenden om Tarzan, med en uppumpad Alexander Skarsgård i huvudrollen, har premiär inom de närmsta månaderna.

Djungeln är en perfekt skådeplats för att testa människans fysiska och psykiska gränser. Miljön är som upplagd för att filmvärlden ska ge sig in i det oväntade landskapet med machetes i högsta hugg och rädsla i kvadrat. Väderomslagen, djurlivet, urinvånarna och respektlöshet blir ett dumdristigt och oundvikligt krig mot naturen. I de flesta djungelfilmerna agerar växtriket snarare som ett gudsförgätet dödsrike än som en njutningsfull exotism. Det som börjar grönt och skönt övergår relativt snabbt till mörkt och mordiskt. Nedan följer en lista med tio av de bästa filmerna i genren. Filmer med en gemensam nämnare, men som ofta är lika åtskilda som djungelns vegetation är varierande.

King Kong (1933) av Merian C. Cooper och Ernest B. Schoedsack
Cooper och Schoedsack hade kånkat på sina kameror runt slätter, berg och djungler i Asien och gjort två tidiga exempel på etnografiska dokumentärer – Det glömda folket (”Grass: A Nation’s Battle for Life”, 1925) och Chang: A Drama of the Wilderness (1927). Sex år senare skippade de vetenskapen och satsade på ren underhållning istället. Resultatet blev skräckaction-melodramen som introducerade filmhistoriens mest kända apa.
Upplägget var klassiskt och effektivt och hämtades bland annat från Frankenstein (1931). Att vända om skräck och hot till att känna empati och sympati för ett monster. Slutscenen på Empire State Building kommer för evigt vara en av filmhistoriens bästa klimax.
King Kong skapades av stop motion-animatören Willis H. O’Brien som tidigare hade gjort dinosaurierna i En försvunnen värld (The Lost World, 1925).
Komplement: King Kong (2005) av Peter Jackson.

 

Burden of dreams (1982) av Les Blank

I både Fitzcarraldo (1982) och Aguirre – guds vrede (”Aguirre, der Zorn Gottes”, 1972) blir djungeln något som driver huvudrollsinnehavarna till vansinne. Werner Herzogs mästerliga filmer i all ära, men mest ingående är Burden of dreams av Les Blank. I denna making of-dokumentär om Fitzcarraldo berättar bland annat en utmärglad Herzog om hur han håller på att gå under. Tiden, filmcrewet, de peruviska indianerna, pengarna, Kinskis skenande galenskap, mat- och näringsbristen. Filmens mest klassiska citat: Kinski always says it’s full of erotic elements. I don’t see it so much erotic. I see it more full of obscenity. It’s just – Nature here is vile and base. I wouldn’t see anything erotical here. I would see fornication and asphyxiation (kvävning) and choking and fighting for survival and…growing…just rotting away”
Men allt är så klart inte ett klibbigt inferno. Blank fångar även det vackra och naturrena i miljön runt Amazonfloden. Vi får en stor skopa av det som Herzog vill med sina egna dokumentärer – att skapa bilder som ingen annan har sett tidigare från platser där väldigt få har varit.
Komplement: Lille Dieter måste flyga (”Little Dieter Needs to Fly, 1997) av Werner Herzog.

Djungelboken (”The Jungle Book”, 1967) av Wolfgang Reitherman
Denna klassiska filmatisering var den sista Disney-produktionen som övervakades av Walt själv innan han dog. Djungelboken återger Kiplings kända karaktärer på ett genialiskt sätt. Den unga föräldralösa Mowgli som uppfostrades av vargar, hans mentor björnen Baloo som lär honom allt om djungels fröjder bland träd och bär, pantern Bagheera – Mowglis moraliska väktare, den ondskefulla tigern Shere Khan (med röst av en briljant George Sanders i originalversionen) och Kaa, den läspande pytonormen med sina förrädiska och hypnotiserande ögon. Regnskogarna i centrala Indien är storartat levandegjorda med handmålade bakgrunder som skapar en illusion av en förtätad värld med vinstockar, ormbunksblad och hängande frukter. Disneys version är möjligen mer friserad och inte lika mörk som Kiplings bok, men har blivit så pass populär att i princip alla har sin egen relation till den.
Komplement: Djungelboken (”The Jungle Book” 1942) av Zoltan Korda.

Rovdjuret (”The Predator”, 1987) av John McTiernan
En specialstyrka ger sig in i djungeln för att frita några officerare från terrorister. När de börjar hitta slaktade kroppar inser de att något annat gömmer sig i den djupgröna vegetationen. De mördas en efter en av ett osynligt och blint monster som lokaliserar sina offer genom att känna deras kroppsvärme. Det är kanske långsökt att kalla en av 80-talets bästa actionrysare för en Vietnam-allegori, men att en amerikansk militärstyrka ger sig ut i en tätvuxen terräng utan vetskap och rutin känns tydligt igen.
Djungeln är vacker, faran en grotesk utomjording. Kontrasten är nervkittlande. Specialeffekterna håller hög klass fortfarande, suspense-faktorn är hög och faktumet att Arnold Schwarzenegger faktiskt medverkar i en väldigt bra film är ju en bedrift i sig. Rovdjuret i spelades in i Jaliscos djungel i Mexiko och regissören McTiernan har även gjort Die Hard (1988). Även den är en av 80-talets bästa genrefilmer.
Komplement: Cannibal Holocaust (1980) av Ruggero Deodato

Tarzan och den vita kvinnan (”Tarzan and His Mate”, 1934) av Cedric Gibbons

Den brittiska pojken Tarzan som växte upp bland apor efter sina föräldrars död har filmatiserats i över 80 filmer sedan 1918. Den olympiska simmaren Johnny Weissmuller medverkade i 12 av dem. Hans andra film är ett typiskt exempel på hur Hollywood lyckades skapa en exotisk miljö där skogar och sjöar i Kalifornien fick agera låtsasdjungel. Societetsdamen Jane (Maureen O’Sullivan) lever nu i en idyll tillsammans med Tarzan och apan Cheetah när två elfenbensjägare kommer för att försöka leta upp en elefantkyrkogård.
Filmen är legendarisk för sina vågade erotiska inslag. Bland annat scenen när paret filmas under vattnet spritt språngande nakna. Det märks också att manuset och karaktärsutvecklingen har getts mer tid och inte är lika banala som i många andra filmatiseringar.
Komplement: Tarzan (1999) av Chris Bush och Kevin Lima.

Tropical Malady (”Sud Pralad”, 2004) av Apichatpong Weerasethakul
Den thailändska auteuren Apichatpong Weerasethakul har blivit något av en modern djungelskildrare. Från den Un certain regard-belönade Blissfully Yours (”Sud Sanaeha”, 2002) om ett par i en prunkande djungel i en nationalpark utanför Bangkok till guldpalmsvinnaren Farbror Boonmee som minns sina tidigare liv (Loong Boonmee raleuk chat, 2010) där den täta floran döljer både rödögda fantomer och en talande havskatt. Den vackraste filmen i djungeltrion är Tropical malady som är uppdelad i två akter. I filmens andra hälft letar den ena huvudpersonen efter sin pojkvän som han träffade i filmens första del som utan förvarning försvinner in i djungeln mitt i natten. Mannen han letar efter återkommer i skepnader av både en vit tiger och en apmänniska.
Regissören har kommenterat filmen så här: ”In Tropical Malady it’s very obvious how I take advantage of the darkness,”. It is so dark that you cannot see anything and your mind takes over the visuals. That’s how the jungle’s darkness possesses people. The paranormal lives within the jungle”.
Komplement: Amazonas – Smaragdskogen (”The Emerald Forest”, 1985) av John Boorman.

 

Moskitkusten (”The Mosquito Coast”, 1986) av Peter Weir
Allie Fox (Harrison Ford) oroas över hur mänskligheten slösar på sina tillgångar och hur vi blir gödda av saker vi inte behöver. Han lämnar New York med familjen och flyttar ut i den Centralamerikanska djungeln där han ska skapa sitt ”formation of a Utopia”. En värld i miniatyr där hans högtravande idealism ska råda. Ett av projekten som lyckas är byggandet av en maskin som framställer is. Bakslagen och rädslan att familjen ska överge stoppar inte Fox från att fortsätta sitt livsmål. Han är konstant manisk i sin övertygelse om att han ska förändra världen, nästan som en självutnämnd Jesus-figur. Samtidigt är hans ironiska inställning till bibeln stor komik. ”I didn’t know that the lord were franchising in the neighbourhood”, säger han till en besökande missionspräst.
Manuset till Moskitkusten skrevs av Paul Schrader och rollen är tveklöst en av Fords allra bästa. Filmen spelades in Belize.
Komplement: Flugornas herre (”Lord of the Flies”, 1963) av Peter Brook.

En filmares vånda: Coppolas Apocalypse (”Hearts of Darkness: A filmmakers Apocalypse”, 1991) av Fax Bahr, George Hickenlooper och Eleanor Coppola.
Det finns en uppsjö av både fantastiska och mer dubiösa skildringar av Vietnamkriget. På den dokumentära plussidan finns framför allt två – den genomborrande och gripande I frihetens namn (”Hearts and Minds”, 1974) och den drabbande och direkta Vietnam – grisens år (”In the Year of the Pig”, 1968). Därför är det intressant att som i fallet Burden of Dreams ta upp en making of-dokumentär. Francis Ford Coppolas vision om att göra det mest episka Vietnam-eposet någonsin kantades av tropiska stormar, Martin Sheens hjärtattack, Marlon Brandos extrema lynne och regissörens egen kollaps. Uppgivenheten, frenesin och hur filmen mot alla tänkbara odds faktiskt blev klar skildras i En filmares vånda. Intervjuer blandas med unikt material från Coppolas fru Eleanor under inspelningen. Det är lätt att dra paralleller till det faktiska Vietnamkriget och några av anledningarna till att USA gick förlorande ur konflikten. Coppola drabbades också av kreativ härdsmälta när han plötsligt insåg att filmen inte hade något slut. Salvan på de tropiska såren blev två Oscars av sammanlagt åtta nomineringar.
Komplement: Rain of Madness (2008) av Steven Coogan och Justin Theroux.

Djungelmorden (”La Mort en ce Jardin”, 1956) av Luis Buñuel
Buñuels självvalda Mexiko-exil genererade filmer i ett rasande tempo. Djungelmorden är upplagd som westernfilm där en disparat grupp människor är tvungna att fly in i djungeln efter ett uppror i den närliggande byn. En präst (Michel Piccoli), en prostituerad (Simone Signoret), en mordisk brottsling (Georges Marchal) och en åldrande gruvarbetare (Charles Vanel) jagas av en grupp soldater i en klibbig och regnig helvetesplats. Det finns några surrealistiska bildpassager där regissörens vassaste signum lyser igenom. Bland annat en animation av en myräten orm, ett kraschat flygplan och ett plötsligt infall där bildrutan fylls av ett vykort från Paris.
Ingen av skådespelarna gillade inspelningsplatsen runt Catemaco-sjön där de blev inhysta i hyddor med gigantiska mangoträd hängandes över sig och där insekter och störtregn blev vardag.
Komplement: Marabunta – den stora faran (”The Naked Jungle”, 1954) av Byron Haskin.

The Mission (1986) av Roland Joffé
Jeremy Irons spelar en jesuitpräst vars mission är att hindra en indianstam från att bli slavar genom att konvertera dem och bli kristna. Han tar sig också an legosoldaten Mendoza (Robert De Niro) som dödat sin bror i ett svartsjukedrama. Scenerna när Mendoza ska botgöras och släpar sin rusning över tjocka rötter och uppför branta berg är både plågsamma och vackra. Det finns många fantastiska soldränkta bilder i djungeln som nästan gör du känner leran och värmen. Öppningsscenen med en korsfäst präst som dundrar ner för ett vattenfall lovar mycket, men filmen i sig är aningen ojämn och vet ibland inte riktigt vilken riktning den ska ta. Den lyckas trots allt engagera. Mycket tack vare Ennio Morricones storslagna musik och Chris Menges överdådiga foto som svävar över Colombias djungler. Det två sistnämnda faktorerna är förmodligen det som framför allt gjorde att The Mission vann Guldpalmen för bästa film.
Komplement: De dimhöljda bergens gorillor (”Gorillas in the Mist: The Story of Dian Fossey”, 1988) av Michael Apted

FREDRIK SÖDERLUND, FILMVETARE OCH FRILANSANDE FILMSKRIBENT

Filed under: Uncategorized   |  Leave a Comment