Filmrecension för BT, februari.

17Feb12

Polanskis kalla kammarspel

Carnage
Drama
Regi: Roman Polanski
Med: Kate Winslet, Christoph Waltz, Jodie Foster och John C. Reilly
Betyg: * *

Klaustrofobiskt kammarspel är inget nytt i Polanskis värld. Redan i debutfilmen Kniven i vattnet (1962) satte han ett äkta par tillsammans med en psykopat i en båt på ett öppet hav. I Döden och flickan (1994) hämnas ett offer på sin förövare i en liten stuga.

I Carnage träffas två par för att enas om en lösning när deras två söner hamnat i slagsmål. Det som börjar småputtrande och obekvämt förvandlas till moraliskt haveri, oväntade Kate Winslet-spyor, fasader som krackelerar, förolämpningar och psykologiska övergrepp. Vi får se när vuxna beter sig som barn. Fast här är sandlådan utbytt mot en soffgrupp. Rationellt agerande pyser långsamt ut genom lägenheten.

Mycket ska hinnas med att diskuteras på 80 minuter – ansvar, föräldraskap, läkemedelsbranschens profithunger, klass, John Wayne-stereotypen, män och kvinnors attribut och så vidare.

Tyvärr klingar det mesta falskt i Carnage. Den planterat syrliga humorn är inte särskilt rolig, den skeva dramatiken inte särskilt gripande. Filmen känns mest kall och cynisk. Diskussionsunderlaget är ofta tröttsamt. Vid ett tillfälle fräser John C. Reillys Michael ”sluta med ditt högtravande skitsnack”. Intentionen var nog inte att utbrottet skulle bli ett sammanfattande metainslag.

Förlagan är den Tony-prisade pjäsen The God of carnage. I Polanskis version känns den plump, forcerad och kanske framför allt som taktlöst filmad teater. Ibland är Jodie Fosters överspel på gränsen till outhärdligt. Få klarar övergången utan att det känns just stelt och tillgjort. Bergman var en mästare även på detta. Ett suveränt aktuellt exempel är Tommy Lee Jones-regisserade The Sunset Limited (2011) efter Cormac McCarthys pjäs.

Carnages pluspoäng ordnas genom Christoph Waltz (som fick en ny karriär i och med Inglourious basterds) bittra bluffare, det rappa tempot och när humorn får andas och vara subtil. Men det räcker inte för att väga upp bristerna. Som helhet är Polanskis nya film lika vobblande och ojämn som hans senaste 20 år som regissör.

Fredrik Söderlund

Filed under: Uncategorized   |  Leave a Comment